erockbastard

Jag har hållit rabalder fram och tillbaka om hurvida jag är vuxen eller ej.
Jag vet aldrig riktigt.
Allt det där med vuxenpoäng och mogna beslut tänkte jag därmed lämna här, eftersom jag redan skrivit om det.
Däremot har jag inte nämnt hur man ser äldre genom ett barns ögon.
Förutom då när jag drog en rip off av Henrik Schyfferts 90's- Ett försvarstal, hur män har lappar på armbågarna på kostymen och bajsade med öppen dörr.


Jag var väl runt fem-sex år.
På Skyttens dagis var det aktiviteter hela tiden.
Med aktiviteter menas att barnen springer runt utomhus och ha fokus på något annat, för att lärarna ska kunna smyga undan för att röka eller kanske oskyldigt flirta med den nya snygga majjen våningen under.
Det var bara fantasin som satte stopp för hur man kunde aktivera sig.

En gång när vaktmästaren Janos, som jag av någon anledning kallde för Anus, hade fixat ett nytt trästaket hade det blivit så kallade stumpar kvar som låg på marken.
Dessa stumpar tog vi med in till fröken, förklarade att man kunde göra små troll för att sedan göra en hel armé av gingertroll med alkoholistnäsa.


Min favoritlek var mamma, pappa, barn.
Inte för att man fick några vidgade privilegier som mor eller far, utan att man kunde skapa sina egna karaktärer.
Det spelade ingen roll om jag fick vara pappa eller barn. Inte mamma heller för den delen, men tjejerna brukade vara ganska snabba med att pixpaxa den rollen.

Huvudsaken var att jag fick vara min drömkaraktär. En idol som bara fanns i min fantasi.
Om jag skulle vara med och leka överhuvudtaget så skulle jag heta Mikael.
Det var mitt favoritnamn.
Jag skulle vara 15 år, ha en cykel med bakåttramp och en spikklubba som svans.
Anledningen till varför jag ville ha svans har sina rötter i var, förutom mamma-pappa-barn-leken, att disosaurier var min bästa lek.
Jag älskade verkligen dinosaurier.


Där hade jag min stora idol. En finnig fjortis med en 18-växlad cykel och någonting som stack ut från baken som närmast kunde beskrivas som en ett redigt bollträ.
Mikael var vuxen för mig.

Han kunde fixa egna bomber som McGyver, ragga på snygga tjejer och slå ner antagonister med arslet.
Jag körde på med Mikael. Han var oslagbar.
Men likt alla andra barn var jag väldigt egoistisk.
Tänk om Mikael hade egna problem som jag inte tog hänsyn till?
Hurvida han var välmående struntade jag i. Bara dom bästa sidorna fick komma fram.

Likt mig växte kanske 10 år äldre Mikael upp.
Vad gör han nu?
Han är väl i runda slängar 33 idag.


Har han gått igenom samma saker som mig och kommer jag hamna i samma bekymmer som honom?
Tänkte han och på Tomas Brolin och isbjörnar när han låg med en vacker tjej för att inte komma för tidigt?
Fick han någongång göra mål i KM i fotboll i Stenstorp och känna samma lycka trots hans enorma svans?

Mikael då? Vad har han sysslat med de två senaste decenierna?
Kommer jag hamna i hans fällor?
Man blir bra nyfiken på vad han har varit ute på för äventyr som har präglat honom.
Har han seglat jorden runt ? Buggat och slagit ner någon med svansen av mistag på Sägenas Hus i Sandhem?
Han kanske har fingerpullat någon annans fru i en beige-blommig hammock och blivit påkommen på en kräftskiva den där varma septembernatten?

Med åren så glömde man bort Mikael.
Nu söker jag honom igen.
Om du läser detta Micke, så kan du väl höra av dig?
Jag saknar dig. Dig och din svans.

Jag har blivit förälskad.
Helt upp över öronen.
Kärleken kom lika överraskande som snabbt.
Det var inte meningen men nu är det som det är.


Det var längesen jag träffade dig första gången.
Du tog i mot mig med öppna armar, men jag märkte ingenting.´
Sen skildes vi åt.
Jag gav dig inte ens en tanke, tänkte du på mig?


Några år senare träffades vi igen.
Jag fick upp ögonen för dig.
Du var återigen så välkomnande. Öppenhjärtad, mysig, vacker.
Jag tittade på dig när du inte märkte och jag log.
I smyg. Största hemlighet.
Där och då visste jag att det en dag skulle bli vi två.


Sen, återigen, lämnade jag dig bakom mig och fann någon annan.
Någon som fick mig större perspektiv på livet.
Någon som pushade mig framåt och fick mig träffa nya underbara vänner.
Min nuvarandre och jag har så många minnen ihop.


Utekvällarna på barerna, skratten som aldrig ville sluta, tårarna som föll mot trottoaren, parkhänget med vackra vänner på sommaren, konserterna, restaurangbesöken.
När första snön föll. De varma nätterna man kunde gå hem i linne.
Kommentarerna. Fuldanserna. Musiken.
Hur man kommer till dig och det luktar olika överallt.
Nylagad mat. Söt parfym. Gräs.


Det vi har är vackert.
Ändå har jag fallit för en annan.
Vi är förälskade och jag kan inte göra någonting åt det. Kärleken är för stor nu.
De senaste året har jag träffat dig mer och mer. Du har tittat mig djupt i ögonen och viskat något oförståligt.


I vintras föll jag för dig. Handlöst.
Du har varit i mina tankar varje dag sen dess. Planerna vi har smidit som kommer bli sanna.

Det är med blandade känslor jag lämnar dig.
Du och jag kommer aldrig bli klara med varandra. Du har borrat dig djupt in i mitt hjärta, men jag måste överge dig. Jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra.
Du är för bra för att glömma.


Men jag gör som jag alltid gjort, följer mitt hjärta, oavsett om det är bra eller inte.
Det har gjorts så mycket musik om min nya kärlek. Man lyssnar på texten, ler och nickar medhållande. Du är verkligen så fin som dom sjunger.


Det är tre år sedan vi blev ihop. Nu är det dags. Jag har hittat min livskamrat och vill tillbringa framtiden med henne.
Men det är ändå med en klump i magen och tårar i ögonen jag lämnar dig. Men jag måste.


Stockholm, om en månad är jag din. Oslo, jag kommer sakna dig.

Nu kommer hösten.
En del blir deprimerade för att den gör intåg, en del har väntat på den.
Detta är gammalt som gatan, men inte dåligt för det:


"Life is short. Break the rules. Forgive quickly. Kiss slowly. Love truly. Laugh uncontrollably, and never regret anything that made you smile."


Detta kan översättas så här:


Livet är alldeles för kort. Så bryt de lagar som är okej, som att skjutsa en vacker sommartjej på pakethållaren eller ladda ner ditt favoritalbum.
Förlåt dem som förtjänar förlåtelse.
Kyss tjejen på pakethållaren väldigt långsamt. Det blir mysigare då.
Älska med hela ditt hjärta. Inget annat.
Skratta så det kommer tårar och gör ont i magen och att man faktiskt får fnittra åt fula människor. 


Förövrigt har jag skrivkramp igen och hoppas krampen ska masseras ut snarast.

Minne:


Vintern gjorde sig mer än påmind.
Det var den kallaste vintern i mannaminne. Som vart endaste år.
SJ ställde säkert in tåg, förvånade över att snön även hade fallit detta år.

Jag och mina två vänner Robban och Jesper var på väg till Lisa.
Vi skulle ha en liten sammankomst goda vänner emellan med skräckfilm och chips.
Ryktet gick även att Robban och Lisa var på "G".
Vad vet jag?
Jag gick med dit för Exorcisten och sour cream-chips, inte för att uppdatera mig hurvida Lisa och Robbans framtid såg ut.

Väl i Lisas säng visar videon att tio minuter har gått av filmen. I periferin lägger jag märke till hur Robban och Jesper sykroniserar varandra:
Vänsternäven ner mot vänster bakficka, likt ett nyp smeker de två fingrarna upp det som liknar en hockeypuck ur fickan.
Greppar den i vänster, öppnar snusdosan med en hand, fortfarande med blicken fäst på tv:n, tar den lediga handen och stoppar ner i dosan för att snart lägga in en prilla under läppen.


Jag faschinerades av det. Inte bara det Jag stirrade på dem.
Inte av själva snusandet, utan rutinen som lös, det vuxna agerandet och framför allt hur dessa två gossar kunde hålla det hemligt inför sina föräldrar.
Speciellt Robban som hade en stora snusringar på alla sina blåjeans.
Mitt under min sfäriska beundran och drömska blick avbryts jag med frågan: "Ska du ha en?" (läs. "Sarru ha en"?)


Att vara mamma till en pojk i början av sina tonår är en ganska hopplös uppgift.
Inte för att hon proklamerade att tobak var inkörsporten till helvetet, men inte långt där i från.
Snus var lika farligt som heroin och man blev fast tio gånger lättare än rökning.
En enda prilla under läppen var det som behövdes och jag skulle få hänga med folk som kallas Fimpen och Knorten utanför Domus resten av livet.

Frågan kom igen. Jesper höll den öppnade dosan mot mig.

- Har du aldrig snusat, frågar Robban.
- Jo, svarade jag.


Det stämde nästan.
Över en omgång pingis i föreningslokalen hade jag och Fredrik Isacsson med möda och besvär kommit över en dosa Catch. Lakrits. Mini.
En bit in i matchen så nådde den svart-bruna snussåsen halsen.
Det sved.
Jag älgade ut mot toaletten, spottade, drack kopiösa mängder vatten, för att snart komma in, lagom avslappnat, i pingisrummet och coolt meddela att jag hade fått en redig "nickokick."


Nu var tillfället igen i min famn.
Jag övervägde att säga nej, men nyfikenheten tog mig med storm.
Jag var äldre och borde kunna fixa en Göteborgs Rapé Portion.
Jag gav klartecken till Jesper att jag var redo för en snus samtidigt som Robban och Lisa börjar pussas med tungan i änden av sängen, romantiskt-påhejade av exorcisttjejen som skriker något i stil med, som milt, kan översättas "fan ta dig".


Jag pillade in snusen under läppen och mottog något hånfullt skratt och någon nämnde smeknamnet "Viggen".
Jag satte mig till rätta i saccosäcken, och kände det bekanta svidandet.
Rätt som det var reser jag mig upp. Jesper stannade upp, Lisa och Robban stannade upp.
Jag tror till och med att Max von Sydow tog ett break med vigvattnet.
Sekunderna var dyrabara.
Jag visste vad som skulle ske.
Jag behövde vomera.
I nästa steg var jag inne på vattenklosetten för att placera mitt huvud i skålen.

Där och då.
På Lisas toalettgolv lovade jag mig själv att aldrig mer snusa.
Likadant som jag hade lovat mig själv år innan att aldrig mer ställa mig på en skateboard, då jag misslyckades enormt med en kick-flip och landade på hakan, nere i hamnen vid sommarstugan.


När jag var 17 började jag snusa igen.
När jag var 20 berättade jag det för mina föräldrar.
Varje gång jag är hemma i Falköping så frågar min mor hur det går med snusandet.
Jag svarar alltid likadant.
Skitbra, idag har jag snusat jättemycket.
Det kommer nog forsätta att gå bra, bara Fimpen och hans polare håller sig borta.

Sommaren 2002.

Minne:

Någonting man ska ha gjort.
Det var mina föräldrars argument.
Jag menade att hoppa fallskärm eller vinna Nabben Cup i Skultorp var mer tillfredssällande för mig än det.

Konfirmation.
Alla femtonåringars stora vånda.
En stor del av Falköpings ungdomar födda 87 genomled det.

Det fanns tre olika grupper av folk inom konfirmationsgeneren.

Den gruppen av människor som frivilligt ville konfirmeras. Detta var för det mesta kristna, barn till präster eller familjer som såg att det fanns en ekonomisk vinning i form av presenter och pengakuvert i detta ståhej.

Den andra gruppen tillhörde mig.
Vi som inte ville, men kort och gott blev tvingade och upptäckte någonstans på vägen att detta var ett, om inte moget, i alla fall ett jävligt redigt beslut.

Den tredje gruppen var dom som påpekade i att dom gav blanka fan i att snacka "om Gud och sånn skit" och istället för kyrkan kunde ligga hemma och snaska godis på söndagar.


Jag ville så gärna sålla mig till den tredje gruppen, men mina föräldrar hade andra planer.
Jag skulle konfirmeras, inget snack om den saken.
Efter en liten reasearch av min mor hade hon kommit över information om ett alternativt konfirmationssätt.
Stengärde.
Ett läger på tre veckor utanför Tidaholm. På sommaren.
Jag var alldeles för ung för att relatera sommarläger med Hans Schiekes illdåd, men det kändes ändå inte helt okej.

Gruppen drog igång samtidigt som alla andra "normala" konfirmationssamlingar, skillnaden var att istället för att träffas en gång i veckan så sammanstrålade vi en gång i månaden för att sen åka på skidsemester tillsammans i Sälen under sportlovet och senare även läsa intensivt de tre veckorna utanför Eddie Meduzas hemort. På en stor bondgård med baracker, fotbollsplan och stall.
Efter två möten med gruppen så ville inte jag vara med längre.
Om jag nu var tvungen att plågas i kyrkan kunde jag i alla fall få göra det med mina kompisar, inte med fjortisar från Borgunda, harmynta stenstorpare och någon som såg ut som Djävulen själv hade gjort sig av med.

Mor och far gjorde mig uppmärksam på att ha tålamod och ge det lite mer tid.
Under sportlovet så åkte vi, som sagt, på skidresa.
detta öppnade mina ögon och började tycka om allt fler.
Till och med Oscar som jag hade hatat i många år.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när Oscar bad mig ta avstånd från honom på en gymnastiklektion under ett parti "Nord-och-Syd" för att han tyckte att jag luktade illa.

En kovändning.
Jag trodde lika lite på Gud efter som innan lägret, men jag hade hittat nya vänner.
Nu byttes ångesten ut mot en halvlöjlig väntan på sommarens läger.

Väl på lägret så var det sagt att vi skulle ha undervisning i cirkus tre timmar per dag.
Detta eskalerade redan första dagen då några tjejer i gruppen återigen började munhugga mot varandra om en incident i stallet och undervisningen fick ta ett litet break som varade hela dagen.
Det gjorde givetvis ingenting för oss.
Vi spelade fotboll, kikade på film och minglade.

Nästan alla tjejer som var med på lägret var hästtjejer.
Dom annonserade tidigt att om man bara sa till så fick man pröva på att rida deras hästar.
Jag gav mig på det nästan direkt, men eftersom en fadäs från Legoland i barndomsåren snabbt gjorde sig påmind så svalnade intresset nästan omgående.

Det gjorde det inte för en Robert.
En hes, skelögd kille som kunde det mesta, enligt honom själv.
Han pratade också två oktaver högre än alla andra vilket kvalificerade honom till min inte-tycka-om-lista.
Han skulle ha den största hästen för att imponera på alla tjejer.
Han vägrade även att någon skulle hålla hästen, för han kunde minsann.
Det han inte hade räknat med var att jag stod och spelade fotboll med några andra vid planen som låg precis vid vägen där han snart skulle komma.
Under min tid som fotbollsspelare så hade jag ett hyffsat skott, men precisionen bedrövlig.
När en av mina medspelare lägger upp bollen så jag kan skjuta iväg på volley, kommer olägligt nog Robert på hästen.
Bollen med det hyffsade skottet i baken går utanför målet och landar olämpligt på hästens sida.
Hästens reaktionen lät sig inte vänta och den skenar iväg.
Efter en stund så kommer Robert tillbaka, skelögd och jävlig och basunerar ut med sin höga, hesa röst:
"DU VAR NÄRA PÅ ATT DÖDA MIG FÖRUT!"

Dagarna fortskred och på näst sista dagen åkte vi buss till Liseberg.
Som i alla större sällskap blir det mindre grupper.
Våran grupp hade intagit platserna längst bak i bussen.
Där satt vi, vi som tyckte om varandra.
Plus en tjej till. Hon som läspade. Med råge. Som grädde på moset kunde hon inte uttala bokstaven R.

Jag vet att det är fult att prata illa om människor med diverse skavanker, men detta är för bra för att utelämna.
Innan vi klev av bussen i Göteborg så tar Bengt-Åke, en av våra präster, tag i micken som finns hos chauffören och meddelar att för att hålla ihop har han ett systäm.

Vuxna säger så. Systäm.
Unga säger system medans vuxna säger systäm.
Jag var inte sen att påpeka, för honom och resten av bussen, att det heter system.
Jag skrek ut det.
"Det heter system!"
Ordspråket: Att tala är silver att tiga är guld, är någonting som den läspande tjejen inte hade gjort sig bekant med.
Så när jag ropar "det heter system!" så är hon lika snabb med att skrika: Läj dig pjata!

Åtta år har gått och jag vet fortfarande inte om Bengt-Åke har lärt sig det.

Efter en offentlig begæran på de vuxnas lunarstorm kommer en uppdatering.
Har egentligen ingenting vettigt att skriva mer æn att jag har varit nere i sommarstugan i två veckor med min familj och fina vænner.
Ska førsøka producera något vettigt hær inom kort, men som vanligt lovar jag ingenting eftersom det brukar gå åt pipsvængen.

Så llænge kan ni lyssna på den hær.
Den går sækert på radion hemma i Sverige, men eftersom jag varken æger en radio eller bor i Svea Rike så har jag inte trøttnat på den:

Minne:


Nyår 1995/1996
Om man bodde på antingen Blåklintsgatan, Vallmogatan eller Mandelblomsgatan på Wilhelmsberg i Falköping var det nästan obligatoriskt att fira minst en storhelg i föreningsgården.
Föreningsgården låg strategiskt utplacerad mellan dessa gator och inbjöd bland annat till konferenslokal och sportaktiviteter.

Tyvärr var reklamen för gården lite väl i överkant då konferenslokalen var skrämmande lik en bygdegård med obligatoriska trästolar, plastblommor med tuggummi i krukorna och vaxdukar.
Sportaktiviterterna lämnade också i övrigt att önska när man var beredd på ett gym och möttes av ett pingisbord som ingen hade haft glädje av sen kriget.

Mina föräldrar hade tillsammans med sina vänner bokat in nyår för fest i föreningsgården.
Samtidigt som namnet var skrivet på bokningslistan till festlokalen började min storbror Pär planera att visa sina färdigheter i sång och dans.
Han tillsammans med två tjejer skulle framföra låten Eins Zwei Polizei med det tyska vi-i-femman-bandet Mo-Do.
Eller framföra, mima.
Låten fanns med på Pärs första köpta cd-skiva.
Absolute Dance 6.


Året innan hade vi bevittnat hur David Löfgren och hans kompisar rockat rumpan av hela gården då dom framförde Green Days superhit Basket Case. Jag var mäkta imponerad hur han kunde få ljud ur en gitarr utan strängar.
Det var först några månader senare som jag insåg att David hade bara varit flitig i slöjden och efter ett gediget arbete fått fram någonting som liknade en gitarr. Ljudet var bara på i bakgrunden. Besviken var bara förnamnet. Men populär blev han.


Jag blev genast avundsjuk på min brors idé att bli mammornas favorit och påpekade att jag också ville njuta av publikens jubel och evig ära.
Snäll som min bror är gav han mig en biroll, då han ville agera frontman.
Jag fick synthen.
Hade vi haft en triangel hemma hade jag säkerligen fått ta den.
Men nu hade vi en synth.
En vitgrå synth, inte större än en låda After Eight som legat längst ner i leksakslådan.


Vi övade hemma hos en av tjejerna några gånger.
I vardagsrummet stod Pär och mimade, tjejerna i bakrunden och dansade och jag lite till vänster och plinkade på den lilla synthen.
Det gick fint tyckte jag.
Hur dom andra skötte sig brydde jag mig inte om.
Det var ju dom som skulle göra bort sig i så fall.

Den stora dagen var kommen.
Kvällen till ära hade Pär tagit på sig sina bästa gå-bort-byxor, sin tuffaste t-shirt och terminator-solbrillor.
Tjejerna hade matchande kläder som gick i lila och rosa.
Jag bröt det flashiga mönstret av kläder genom att bära hängslen, en vit skjorta med chockladfläckar och Tintin-frisyr.


När en av föräldrarna underrättade resten av det glada hopkoket av människor att det var dags för uppträde började jag svettas.
Tänk om jag spelade fel?
Skulle alla skratta åt mig?
Efter ungefär en sekunds övervägande av den kommande situatinen började jag, inte helt otippat, att gråta.
Pär sa att jag skulle skärpa mig och inte vara så mesig.
Jag sprang och gömde mig i garderoben.
Pappa kom, tröstade mig och garanterade att ingen skulle skratta åt mig.


Skulle denna längtan efter ryggdunkningar och kommentarer som "Det var ett jäkla ös det där" skulle gå i stöpet bara för att jag hade fått en släng av scenskräck?
Tydligen.
Skamset jag gick bort till borden för att sätta mig med resten av folkmassan som väntade ivrigt på kvällens höjdpunkt.


Framförandet gick felfritt och efter låtens slut kom det applåder och dom häftiga, äldre killarna längst fram busvisslande till och med.
Pär och tjejerna tog emot folkets jubel.
Inte mitt.
Jag satt i hörnet och var butter för att det hade gått så bra för dem, samtidigt som jag grämde mig över vad Pär hade sagt.

Mesig? Jag? Pyttsan.
Han då?
Är det nånting som är mesigt i denna värld så är det väl att mima till tysk techno!?

Minne:

Vintern 1994.
Det är morgonen den 2 februari samma år då Sverige ska genomlida ett straffdrama mot ett gäng rumäner i en fotbollstävling.
Anledningen till att jag minns datumet är att det är min födelsedag.
Jag hade inte välsingnats med en väckarklocka på rummet då jag bara var sju år.
Därav hade jag dålig koll på tiden.

Jag vaknade upp runt 04.30.
När jag slog upp mina ögon insåg jag att årets bästa dag är här.
Samtidigt tänkte jag att mamma och pappa hade glömt att uppvakta mig.
Jag gick ner för trappan, ut i hallen och svängde in i mor och fars sovrum, väcker mor och frågar med gråten i halsen om dom har glömt min födelsedag.

Mamma svarar vänligt men bestämt att så inte var fallet och att klockan behövde bli lite mer innan dom skulle komma med skönsång och frukost på sängen.
Jag fick helt enkelt sova en stund till.

När familjen Tapper senare hade uppvaktat sin mellanpojk så leker jag i den lilla hallen på övervåningen med min "bästa" present.

En radiobil.
En kontroll och en bil.
Jag körde fram och tillbaka i våran lilla hall.
Min lillebror Marin kikade på med stor avundsjuka när hans storebror gick apshit med sin nya leksak.
Han ville också ta del av det roliga.
Han frågar om han får prova och jag avvisar honom med frasen "nej, du har bara sönder den."

Mor och far menar att han kommer hålla bilen vid liv och jag är illa tvungen att lämna ifrån mig kontrollen för chafförbyte.
Bilen stakar sig fram för att sedan få fason på åkandet och köra ner för trappan.
Jag blir förtvivlad men pappa menar att bilen höll.

För skydda min käraste ägodel i form av en racerbil ställde jag upp den på min bokhylla så inte Martin kunde komma åt den.
Hans äckliga bebishänder skulle inte talla på min bil igen.

När jag gick o la mig på kvällen så stod mitt åkdon och kontroll brevid varandra i bokhyllan.
Eftersom elementen stod på för allt smör i småland så blev det ganska varmt i mitt lilla rum.
Jag löste det helt enkelt genom att öppna fönstret.

På natten vaknade jag upp av ett ljud.
Var det häxan från Hans och Greta som hade tagit sig ur boken, som låg på mitt nattduksbord, som jag hade fruktat så länge?
Hade inte mamma tagit ut boken ur rummet som jag bad om, så inte detta skulle uppstå?
Var hon här för att kidnappa mig? Vart hade jag brödet så mina föräldrar kunde hitta mig?
Jag tände lampan fort som attan.
Tystnaden hade aldrig varit större.

Ljudet kom igen. Jag försöker lokalisera ljudet.
Från bokhyllan.
Bilen.
Den rörde på sig!
Jävlar.
En gång till.
Den körde ut från bokhyllan och ner på golvet.
Paniken lät sig inte vänta och jag började gallskrika.


Några månader innan min födelsedag tyckte mina föräldrar att vi skulle ha filmkväll.
Tidningen annonserade en komedi med Björn Skifs.
Strul.
För er som inte sett Strul så börjar filmen med att en pundare rammar ett helt kvarter med en grävmaskin.
Filmkvällen förvandlades snabbt till ett helvetesinferno av panik och pappa fick lugna ner mig i över två timmar med att tydliggöra att det bara var på film.
Resultatet av filmen Strul blev att jag fick sova mellan mamma och pappa i två veckor.


Ungefär samma skrik och panik uppstod nu.

Mor och far var uppe på mitt rum efter en millesekund och undrade vad som har hänt.
"Det spökar för fan", ylar jag förtvivlat.
Jag förklarar att bilen har börjat leva sitt eget liv och att kärran från helvetet skulle ut från mitt rum.
Min storebror Pär förklarade att jag hade glömt att stänga av bilen och kontrollen så när antennerna till vardera sak möttes så började bilen åka.
Vinden från det öppna fönstret hade satt de elektriska känselspröten i gungning så dom kommit i kontakt med varandra.
Jag bad ändå om att mitt lekfordon skulle avvisas från brottsplatsen.

Detta har satt prägel på min vardag.
Jag blir fortfarande harig så fort en bil tutar.
Jag kan inte påstå att jag känner mig som en strateg när jag nu bor vid en av Oslos mest trafikerade gator där tutor är lika obligatoriskt som äldre män säger "billig fylla" och skrockar, när dom provar någonannans glasögon.


Tidsmässigt känns det som jag har betalat priset efter denna incident för 16 år sedan.
Men tydligen så har Gud en annan plan för mig.
Kanske sitter han och väntar på att jag ska se klart Strul för att få större perspektiv.
Kanske så skulle jag inte vara så paranoid om inte hela världen var ute efter mig.
Skulle jag prata med en psykolog skulle hon säga att min rädsla rotar sig i min barndom.
Tro fan det.

Man kan ha en blogg i olika syften.
Vissa visar kläder, andra sminktips, en del skriver om vardagen och jag ordbajsar hejvilt om min barn- och ungdom.
Gemensamma nämnaren för det flesta bloggare är att inte lämna ut sig totalt.
Att man får ha något privat som inte någon vet.
Är man kändisbloggare med flera hundratusen läsare skriver man inte gärna vem man hade samlag med under fredagsnatten. Även om alla läsare vill det.
Är man en anonym bloggare, så kan man skriva det, men det är ingen bra idé.
En del privata saker håller man bäst för sig själv.

Jag har ungefär fyrtio läsare på min blogg. (Tack till er.)
Därför känner jag att jag kan avslöja lite småhemlisar till den lilla skaran folk.

Visst.
Jag har hemligheter som aldrig omvärlden kommer får reda på, i alla fall inte genom bloggen.
Men en liten del av mitt privata kommer jag avslöja nu.
Inte för att skryta, men för att få kontraster på det hela.

Jag varnar er innan, vill ni inte veta, läs inte. Framför allt: Mamma och pappa, läs INTE detta.


I förra veckan var det Peace and Love-festivalen i Borlänge.
Jag och mina vackra vänner åkte upp med sugen i tarmen både efter öl och bra band.
Jag var på samma festival förra året och då blev det öl i överflöd och ett satans håll-i-gång framför scenerna.
I år så kom värmeböljan över Borlänge dagen efter vi anlänt.

Förra årets Erik hade börjat dagen med att hämta en byxvarm pilsner från tältet och satt mig i solstolen för att vara redo för dagen.
Årets Erik vaknade upp, hälsade på min vän Henric som satt med en nyöppnad Carlsberg i näven och säger skål och pockar på att jag ska göra samma sak som honom.
Jag menar att jag måste få lite frukost först.
Tre liter vatten och en baguette senare så hörs ljudet av min första öl som öppnas, då har resten av festivalen redan fyllnat till.


Duscha var inte ett alternativ förra året. "Det är ju festival för fan" var tydligen ett bra argument.
Detta året duschade jag tre gånger på fyra dagar, för hygienen är A och O när det är så varmt ute.


Förra årets Erik ställde sig längst fram och skrek ut texterna till dom band jag håller om hjärtat.
Detta året så stod jag lite längre bak så man slipper "knuffas så mycket."


Jag har, på bara ett år, gått och blivit farbror.

Istället för att i godan tid gå för att få bra plats till världsartisten Jay-Z (varför uttalas det förresten C och inte Zed?) så står jag kvar och klappar takten med en foten till gamla Creedencelåtar tillsammans med John Fogerty och klämmer i extra mycket, som något jävla after-ski-fyllo, i "Have you ever seen the rain".

Farbror.

Efter tre låtar med Jay-Z så går jag tillbaka till campet.
Utanför mitt tält sitter ett större sällskap med ljummen flaggpunch och dalmål.
Förra året hade jag tagit en stol och satt mig.
Detta året gick jag och la mig och vid halv tre ville jag trycka ut huvudet ur tältet och skrika: "Jag försöker faktiskt sova här!"
Jag ville helt enkelt vara pigg dagen efter istället för att vara ute och ränna halva natten.


Det kom lite som en chock.
Jag är farbror.
Jag vill inte ha gaphalsar runt omkring mig när jag dricker öl.
Hellre en lugn pub utan hög musik så man kan konversera, i alla fall innan man blir berusad.

Det var kanske därför jag tog det beslut jag gjorde den där torsdagsnatten i Borlänge 2010.
Mitt undermedvetna skrek efter mer ungdomlig grönska.
Att inte tappa greppet.
Så jag gick in på en studio och beställde en Prins Albert.
Det fick jag också.
Och jag var nöjd.
Jag är nöjd. 


Jag tror det kallas 23-års-kris.

Minne:


Falköping. Juni 1998.


Klumpen i magen från gårdagen hade försvunnit.
Tänk om jag skulle försova mig och missa allting?
Gå i ide i början av juni och inte vakna upp förrän i mitten på juli.
Fast den tanken var ju absurd.

Nervositeten hade släppt när jag vaknade tidigt nästa morgon.
Jag försov mig inte.
Hade varit märkligt om jag sovit ända till klockan tre.
Det hade jag aldrig någosin gjort innan.

Anledningen till nervositeten i den elva-åriga magen var att världsmästerskapen i fotboll skulle ha premiär i vinets fölovade land. Frankrike.
Fotbollsfanatiker som jag och min kära vän Mårten var så var vi placerade framför tv:n nästan varje match.
Fotbollsmatcherna var roliga, men det var mellan matcherna man verkligen njöt av VM.

På vintrarna begravs skolorna i hockeybilder. På sommarhalvåret byttes bilderna med de tandlösa kanadensarna ut mot fingerboards, tamagochis och populära pogs.

Vill minnas att det var en stor diskussion angående dolda budskap som var tryckt på de små, runda plattorna.
Bland annat att en biljardkula med nummer åtta skulle betyda Hitler, eftersom den åttonde bokstaven i alfabetet är H så var det självklart nynazister på pogsförlaget hade varit framme och fifflat med siffermaskinen.

Den andra betydelsen var att samma biljardkula stod för knark eftersom de amerikanska sleazerockarna missbrukat eightballs hela 70-80-talet, som var en blandning av crack och heroin.
För oss på Vindängsskolan betydde eightball:en inget mer än en spelpjäs som man skulle vinna för att fylla upp sitt pogsrör med.

Mårten hade ett album med fotbollsbilder.
Ett unikt album för just detta VM.
Albumet skulle fyllas med idolbilder av fotbollsspelare i klistermärkesversion.
Kan varit därför fotbollsbilder aldrig fick samma genomslag som hockeybilderna.
Hockeybilder kunde man byta, klistermärkena satt fast i albumet.
Man kunde bara kika på dem.
Men det var självklart att man skulle fylla albumet.

Så länge VM höll på, fanns bilderna i affären, sen togs dom bort.
Med en tidsfrist på en månad så kunde familjer se den ihopsparade semesterkassan flyga åt fanders tack vare att sin son skulle fylla ut sitt album med avdankade, revaschsugna rumäner och bollskickliga brassar i klistermärkesformat samtidigt som sluga affärsmän gnuggade sina giriga nävar i smyg.

Men Mårten kände ingen press att skaffa alla bilder.
Och att kika på namnet under en tom lucka fungerade finfint.
Det var namnen vi ville åt.
Våran lek mellan VM-matcherna gick ut på att ta våra mountainbikes från Mårtens hus på Linnégatan och röra oss mot grusplanen som låg vid Mössebergsskolan.
Där stod ett fotbollsmål och egentligen ingenting mer.

När vi anlänt slängde vi cyklarna i gruset och började bläddra i albumet, samtidigt som vi blundande.
I första matchen möter, eh, Kamerun, öuhm... Norge, annonserade Mårten ljudligt.
Mårten gick fram till målet och la ner albumet vid ena stolpen.

Planen var klar från början.
Mårten som var en livsfarlig målspruta i IFKs juniorlag var utespelare medans jag, i egenskap av bollrädd småtjockis agerade målvakt.
Mårten tog även på sig ansvaret som kommentator.
Matcherna avlöste varandra och Mårten påpekade att Brasilien skulle få det svårt att prata sig ur 10-1 förlusten mot Iran på nästa presskonferens.

Även dagarna fortlöpte och strax innan jag skulle med min familj till sommarstugan så spelades avslutningsmatchen: Italien- Brasilien.
Anldeningen var att det var dom två lagen vi kunde mest spelare i så det kunde bli lätt att kommentera namnen samtidigt som han sprang runt så gruset yrde.
När Mårten, på en utspark av italiens målis, gör klart att Donadoni har bollen, lägger han samtidigt upp bollen på volley och skjuter till.
Bollen kommer i en jäkla fart och dyker ner mot målet. Nästan.
Mitt på albumet med alla fotbollsbilder. Under hela den period vi spelat fotboll så hade vi inte ens reflekterat över att albumet var i en danger-zone. Albumet var en söt tjej och bollen var en stor, hungrig haj.

Det blev helt tyst.
Vi rusade fram till den misshandlade katalogen och stirrade som om det vore en god vän som låg på dödsbädden.
Jag tittade upp på Mårten.
Mårten tar bollen och skjuter iväg den med all kraft han besitter och skriker:

"JÄVLA DONADONI!"

Det var den sista matchen för mig och Mårten den fina sommaren 1998.
12 år senare vet inte vad Mårten känner för Italien, men en sak är i alla fall säker:

Donadoni är inte förlåten.

2009: Promoe: "Svennebanan"
Cidinho & Doca: "Rap Das Armas"
Black Eyed Peas: "I gotta feeling"

2008: Jason Mraz: "Im yours"
DJ Tune featuring Orremannen: "Bag in da box"

2007: Frida: "Dunka mig gul & blå"
Markoolio: "Ingen sommar utan reggae"
Rihanna: "Umbrella"

2006: Basshunter: "Boten Anna"
Elias featuring Frans: "Who's da man"
Gnarls Barkley: "Crazy"
Mange Schmidt - Glassigt

2005: Helena Paparizou: "My number one"
Crazy Frog: "Axel-F"

2004: Nick & the Family: "Hej hej Monika"
Raymond & Maria: "Ingen vill veta var du köpt din tröja"
Haiducii: "Dragostea din tei"

2003: Per Gessle: "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)"

2002: Las Ketchup: "The ketchup song"
Elvis Presley vs. JXL: "A little less conversation"

2001: Daddy Dj: "Daddy Dj"

2000: Thomas Rusiak featuring Teddybears STHLM: "Hiphopper"
Markoolio featuring Arne Hegerfors: "Mera mål!"


Det ær en låt av dessa som jag tycker har varit svænig.
Och det ær Haiduciis dænga.


Årets sommarplågor kommer tydligen bli Stromaes "Alors on danse", Yolanda Be Cool & DCUPs "We no speak americano" och "Natteravn" Rasmus Seebach.
I alla fall om man ska lita på TT Spektra undersøkning.


Jag hoppas att några bra låtar kommer bli sommarplågor.
Som till exempel:

Oskar Linnros- Från och med du.
Ulf Lundell- Nær jag kysser havet (Ær bra mycket mer svænig æn alla Gyllene Tider-låtar som fortfarande plågar oss)

Alla dessa låtar ær danslåtar och nær allt kommer omkring så ær jag faktiskt inte en danskille.
Men det faktiskt inte Markoolio heller. 

Minne:

Jag gick i trean på lågstadiet.
Hösten var sakta men säkert på väg. Det säkraste tecknet på det var att det vankades höstmarknad.
Hela torget i Falköping radas upp med försäljare som kränger zippotändare och sockervadd.
All möjligt strunt bara för att lura av den yngre generationen sin veckopeng.

Jag och ett större gäng från klass 3 a på Vindängenskolan trampade gemensamt ner till staden på våra femväxlade cyklar efter skolan för att inhandla diverse saker som kunde vara bra att ha under vinterhalvåret.
Mina föräldrar hade lagt skänkt en mindre summa pengar så att jag kunde få köpa lite godis och en dricka.
Och jag hade faktiskt tänkt att köpa det om det inte vore för att jag föll för grupptrycket.

Raporkestern Snook formolerade det så här: "jag var sexfixerad, fast brudar inte existera."
Mer rätt kunde dom inte ha.
Man reflekteradfe inte över sex på samma sätt som man gör nu.
Tacka fan för det.

Ett exempel är föräldrauttrycket; "Har du varit på tjejkalas?" när man hade glömt att stänga gylfen efter det senaste toabesöket.
Instinktivt visste man att när dom orden kommer, så hade man just gylfen öppen.
Man tog tag i dragkedjan, drog upp, sen var det lugnt.

Idag hör man inte det ofta.
Men just att säga så till ett barn känns lite i överkant.
Det menas ju direkt att när man varit på "tjejkalas" då hade man knullat hej-vilt med kalasets gäster, gått därifrån och bara råkat glömma att dra upp gylfen.


I alla fall.
Bröst var intressant.
Det kunde lika väl vara en liten bild i Göteborgsposten från någon nudiststrand i Frankrike på en trind kvinna närmare 60 som någon någon svart-vit Pamela Anderson-bild man hittade utskriven i storebrorsans "hemiga skåp."
Inga kriterier alls.
Bröst som bröst.
Bara det buktade ut så väckte det min uppmärksamhet.

Efter ha avböjt att köpa en zippotändare för 40 bagis av en mustaschprydd man så gick jag till försäljaren brevid.
Man förstod med en gång att han var en av storfräsarna på marknaden.
Det var han som hade the stuff.
Kortlekar med nakna tjejer.
Inte porrkortlek. Nakenkortlek.
Snygga tjejer som visade brösten.

Efter en stunds övervägande om jag skulle köpa den där pepsin som lockade så, eller kortleken med dom nakna tjejerna så beslutade jag mig för att cola fanns hemma.
39 kronor fattigare och 52 bilder rikare kände jag mig både glad och nervös.
Vart i hela småland skulle jag gömma den?

Kanske i min hemliga låda på mitt rum där tidigare en kondom hade legat.
Kondomen som jag våren samma år hade tagit med till skolan för att visa alla i klassen, blåsa upp, smälla och senare blivit skvallrad på till fröken.
Jag blev rosenrasande och låste in mig på toaletten för att undvika en pinsam konflikt med min lärare.

På höstlovet reste jag och min familj till Kanarieöarna.
Även min kortlek fick följa med.
När mamma en kväll kom in i mitt och storebrors rum för att säga godnatt så säger hon till oss att vi måste hålla rent på rummet.

Mamma tittar runt i rummet som under tre dagar präglats av en nioåring och en tolvårings liberala syn på städning.
Sen händer allt väldigt snabbt.
Mamma böjer sig ned, plockar upp mina shorts och ska skaka av dammet.
I rycket flyger bara inte en sjuhelsikes massa damm från mina shorts.
I dammets härliga färd mot bättre ställen flyger även min kortlek ut på golvet.
Mamma plockar upp den, tittar på fodralet och säger att sånt där trams var jag alldeles för liten för att kika på.
Jag kontrade med att det inte var min och att den måste blivit placerad där av någon annan som ville "set me up."
Mamma trodde givetvis inte på mig och slängde den.

Efter den minst sagt pinsamma incidenten så ligger bara min storebror och flinar.
Han hade något på gång, men det skulle visa sig att det inte var till min favör.

När våran familj återkommer till Falköping så dröjer det inte mer än en timme när storebror Pär ropar på mig.
Jag går in i hans rum och märker att han har datorn igång.
Jag har gjort en mail åt dig, säger han.
Jag läser mitt användarnamn och blir förbannad. Jag säger att han genast ska ta bort den, men han menar att det inte går.
Mitt liv var förstört. Hela världen skulle nu få veta att jag gillade bröst.

Jag började gråta och sprang in på mitt rum.
Efter ett tag, när samvetet hittat till Pär, så kommer han in och ber om ursäkt och säger att han har tagit bort den.
Jag torkade tårarna och tackade.

Några år senare fick jag reda på att Pär bara hade mytat i stridens hetta.
Att mailen fanns kvar.
Så nu kan ni tydligen maila mig på : [email protected]

Tack Pär.

Minne:

Februari 1995.
Enligt traditionerna var vi iväg.
På väg upp till Sälen för skidsemester.
Familjen Tapper från Falköping och familjen Johansson från Tråvad.
Det var i mitten av februari och lovet kom perfekt efter sex veckors slit i tvåan på Vindängskolan.
Inlämningar, diskussioner och prov las åt sidan för en vecka av ledighet med sport som tydligt tema.

Familjen Johansson och vår familj hade åkt på skidsemester sen urminnes tider.
En vecka i Sälen, Stöten, Branäs, ptja, var som helst, bara det vankades skidåkning.
Efter ha blivit inkvarterade i den myrtätaste stugan i mannaminne så var det dags för kullerbytte-tävling.
Jag, min bror Pär, Sofia som är jämnårig med mig och hennes bror Viktor var de enda tävlande.

Tävlingen avbröts ganska så fort, då Sofia hade missbedömt avståndet mellan henne själv och väggen och mitt i volten råkade dropkicka en flätad korg som hängde på väggen som flög ner på golvet och senare i papperskorgen.

Efter obligatoriska utskällningar av det mildare slaget, både från Björn och Carina och mor och far, om vikten av att respektera andras saker, så satt vi redigt rastlösa i soffan och kikade på någon OS-special på tv:n.

Det kliade verkligen i brallorna.
Inte pga. av myrorna i huset.
Utan av myrorna i kroppen.

Pär och Viktor hade med knapp marginal passerat 10 års-strecket.
Jag och Sofia snittade nätt och jämt 7 jordsnurr.
När korg-incidenten var bortglömd så gick Pär och Viktor ner på bottenvånigen.
Jag och Fia var oförmögna att hitta på egna förslag på lekar, så vi joinade deras crew.
Inte helt otippat så fick vi inte vara med.

Dom hade en extremt viktig match i pingis som inga barn under åtta år fick vara med på.
Det var alltid så.
Var man sju, så var man tvungen att vara åtta.
Var man tio så var man tvungen att vara elva.
Vi missade alla aktiviteter med knappa året, och när det gällde åldersgräns så var det lag.
Vi hade inte åldern inne för att ifrågasätta vem som satte stadgarna för dessa åldergränser heller.

Som två zombies lunkar jag och Sofia runt i huset reda för äventyr.
Men eftersom det var kväll och vi skulle upp tidig så var det snart läggdags.
Men efter tre stora glas coca cola och en åtta-årings adrenalin så hade man såklart andra planer.

Precis innan klockan slog läggdags så kommer det ett rop från våningen under.
Det är våra bröder som pockar på min och Sofias uppmärksamhet.
Glada över att åldersgränsen kanske hade sjunkit ett år sprang vi ner för trappan för att återigen vilja hänga med våra äldre syskon.

När vi når sista trappsteget står Pär och Viktor och ser väldigt luriga ut.
Vi undrar vad som är på gång.
Har någon planterat en pruttkudde under någons huvudkudde?
Var det ett stort snöbollskrig på gång?

Pär tar fram en lila ask från sin ficka.
Jag och Sofia flämtar till.
Läkerol Salvi.
Vårt bästa godis.

Vill ni ha, frågar Viktor.
Vi nickar synkroniserat.
Då måste ni göra en sak först, svarar Pär.
Frågan om vad vårat uppdrag skulle bli för att inkassera en, kanske två, voilsmakande tabletter kom som ett brev på posten.

-Ni måste pussa varandra, viskar dom i kör.

Dilemmat var ett faktum.
Skulle jag pussa Fia för att få smaka dessa ädla halstabletter?
Eller skulle jag dissa förslaget gå och lägga mig och drömma om Läkerol hela natten?
Efter en kort diskussion med Sofia så enades vi.
Vi skulle pussa varandra.

Otrygga och nervösa putar vi med läpparna, för att sedan göra munnen till ett smalt streck precis innan våra munnar möttes.
Vi tittade på varandra med skamsen blick för i nästa stund komma på vad vi har vunnit.
Vi kikade på våra bröder och bad dom langa över vinsten.

Vi bara skojade, ni får inga Läkerol, skriker Pär och Viktor glatt och springer och låser in sig på deras rum.

Och kvar i hallen stod vi.
Jag och Sofia och tittade uppgivet på varandra.
Och när jag tänker efter så skulle jag inte velat ha det annolunda.
Trots av vi blev mer eller mindre tvingade så var det min första puss i livet, med min bästa kompis på en semester i fjällen.

Det var inte vackert, det var bara mysigt.

Minne:


Jag tror jag var runt åtta-nio år när pappa kände att det gamla åbäket till bil skulle bytas ut.
Resultatet av uppdateringen blev en Volvo. Såklart.
En röd volvo.
Med kassettbandspelare.
I den förra bilen fanns radio. Det funkade fint för pappa.
För oss också för den delen.

När våran familj skulle åka ner till sommarstugan, kusinerna eller bara runt hörnet så laddade mor om våra freestyles med nya batterier och fick med sig en halv flyttkartong med dåtidens ljudböcker.
Röda kassettband med sagor.
Medföljande böcker med bilder.

Men det revulotionerande för familjen Tapper var i all enkelhet att en inbyggd kassettbandspelare fanns i bilen.
Dessvärre var inte pappa inte särskilt förtjust i varken Knattarns äventyr eller Roligt-på-vägen-bandet, där något halvlamt svar på 80-talets idolvinnare hade valt att mumla någonting om att älgarna demostrerar.

Pappa hade på något vänster lagt beslag på sitt egna kassettband.
Hans band i bilen.
Pappas greatest hits.
Av en och samma orkester.
Sven-Ingvars.

Och där satt man i bilen. Lyckligt ovetandes om att Sven-Ingvars var pure skräp.
Med en leende far som körde bilen samtidigt som han frågade den som satt i passagerarsätet om man "kände den goa takten" samtidigt som han klappade i otakt mot ratten.

Pappa lärde mig att uppskatta dansband.
Mest för att jag inte hade några urvalskriterier på den tiden.
Man tog vad som gavs.
Sven-Ingvars-bandet gick varm i min bandspelare på rummet. Och i pappas spelare i bilen.
Jag kunde varenda låt utantill och sjöng glatt med.

Det var något år senare när pappa ropade från vardagsrummet att jag skulle anmäla min närvaro i tv-soffan.
Jag svarade med att jag hade bättre saker för mig.
Men pappa gav sig inte.
Här ska du få se på en riktig tuffing, ropar pappa triumferande.
Jag gav vika för förslaget och sprang in i vardagsrummet.

Mor och far satt, i vanlig ordning en fredagskväll, och kikade på Sikta mot Stjärnorna.
Ut ur röken kom en svart-vit-målad man med höga platåskor, kedjor och nitar.
Gene Simmons från Kiss.
Inte fan var det han som stog på scenen med Lasse Holm, glatt klappandes, vid sidan.
Men nästan.
Den stora besten på scenen sprutade blod och sträckte ut tungan. Jättelångt.

Jag blev helt frälst. Här var räddningen jag inte hade ropat efter.
Jägaren var Kiss som hade kommit och skar upp vargen Sven-Ingvars mage och släppte ut mig ur dansbandsinfernot.
I den sekunden blev dansband lökigt och hårdrock ballt.

Dagen efter var jag nere på Libergs skivhandel och inkasserade min första skiva någonsin.
Kiss- Alive. Bläddrade i häftet som följde med skivan.
Bilder på explosioner, hårdrockstecken och stora trumset.

Musiken var ju inte fasansfullt bra, men det såg häftigt ut.
Bort med bruna skinnvästar och filtkavajer, här var det nitbälte och smink som gällde.
Skolböckerna pyntades med stora Kissloggor och Paul Stanley-gubbar.
Kiss är bäst och hejbabiriba.

Jag tog med min skiva till fritids där jag och Fredrik Isacsson målade oss i ansiktet med färger och hade uppträde i gympasalen inför en euforisk publik som bestod av två lärare som förmodligen ångrade att dom hade tagit dagens fritidspass, samt tre-fyra elever som medtvingats av lärarna.
Detta skedde mer eller mindre varje eftermiddag de närmsta veckorna.

Helt abrubt tog det slut på våra bejublade framträdanden.
Kanske för att Fredrik var förkyld och inte var i skolan och på så vis tappade vi glöden på våran kometkarriär.
Kanske för att vi tröttnade på låten och inte hade energi att lära oss någon ny.
Jag vill ge mig på att chansa att lärarkåren på Vindängen var måttligt trötta på låten Love it Loud.
Det var ju den enda låten vi kunde.
Eller rättare sagt; Det var den enda låten vi hade hört.

Jag vill härmed tacka min far för han ropade på mig den där kulna vinterkvällen i slutet av 1990-talet.
Hade han inte gjort det hade jag förmodligen berättat om den gången jag stod i Vindängens gymnastiksal, på höjdhoppsmattan, iförd sandaler och manchesterbyxor och framfört "Byns enda blondin."
Det hade bara känts löjligt.

Tack pappa.

Håller på att finputsar lite skriverier smo jag snart ska lägga upp på bloggen.
Men tills dess:

Jag tror att det kom en droppe när jag såg detta.

Det verkligen suger i min bloggtarm.
Vill komma med något härligt, luddigt, mysigt och rosa.
Men det går inte. Det är strejk just nu.

I brist på vettigt matrial så kör jag ett hopkok av lite av de senaste och kommande veckornas stordåd.
Detta gäller givetvis i stordåd i min värld, för alla andra är sakerna gamla som gatan.

Musik:

Janis Joplin- One night stand.
Ray LaMontagne- You are the best thing.
The Soundtrack of our lives- Instant repeater'99.


Film:

Shutter Island- Två av mina absoluta favoriter, Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese, gört igen.
Milk- Vet inte vad jag ska skriva mer än att du borde se den. Tio gånger om. Nu.

Övriga saker att gå bananer för:

Adept på Nöjesfabriken i Karlstad den 22 maj. Ses där ja.

AcDc på Valle Hovin 30 maj. Ballt.

Peace and Love i Borlänge 28 juni- 3 juli. Adept, The Bones och Accidents. Jävelberg va mysigt.

Övriga saker att bli förbannad över:

Litauen- Landet som går bakåt när det gäller hbt-frågor.

Limp Bizkit- Ryktet säger att dom ska återförenas. Tydligaste tecknet på att Gud inte finns.

Som jag sa i början: Jag kommer tillbaka när jag kommer med något bättre, hoppas Litauen gör likadant.

Vad i hela helvete händer med världen?
En liten del dör inom mig varje gång jag loggar in på någon av internets alla nyhetssidor.

Innan ni börjar läsa det här ska ni veta, som allt annat som jag skriver här, att jag har fruktansvärt lite kött på bena för att uttala mig. Men jag läser artikeln, tolkar den som jag vill och sen skriver som jag vill.
Som Se&Hör, fast utan bilder.

I Belgien ska man nu rösta om burkan är ett brott eller inte.
En sjal över huvudet och man kan få åka i finkan, utan att passera gå, i en vecka eller punga upp mellan 15-25 euro.

Vad fan är folks jävla problem?
Vill du ha en burka eller nikab, ha det.
Vill du inte, låt bli.

Om dom nu måste klaga på kläder, kan dom inte lägga vikt på dom kläder som är vidriga istället?
Varför-får-man-inte-säga-negerboll-när-man-får-säga-vitlök-t-shirtsen, till exempel.
Det har även börjat gå rykten om att lagom till riksdagsvalet i Sverige ska belgare rösta om man får ha dubbla strumpor på vintern och om män verkligen ska få sitta och kissa eller inte.

På East Shore Middle School i Connecticut har rektorn tagit beslutet att kramar och höga femmor, för er lekmän; "Klätsch", är farligt så det ska förbjudas.
Om man trotsar denna stenhjärtade rektor Cato så kan det bli föräldramöten, kvarsittning eller avstängning från sin utbildning.

Till att börja med tycker jag det är ett underbart straff att först hota med att vara kvar längre i skolan och sen inte få komma alls.
Min gamla mattelärare Eva-Lis Metso, som förövrigt är med på min topp-fem-lista över dom bästa lärare jag någonsin undervisats av, sa till mig en gång att kvarsittning är det sämsta straffet någonsin inom skolväsendet.
Läraren som ger kvarsittning visar då bara att det är ett straff att vara i skolan.

För att gå vidare till kramandet.
När jag kramas blir jag glad.
Förhoppningsvis blir den jag kramar också glad.
Det visar att man bryr sig om en person och vill den väl.
Glädje skapar glädje och alla är lyckliga.
Tydligen så tycker rektor Cato att glädje är förjävla lökigt och alla ska ligga på samma humörsnivå som den livströtte chefen för East Shore Middle School.
 

Och nu till vårat intoleranta land Sverige.
För ungefär ett år sedan så tyckte Caroline Magnerholt att onanera samtidigt som kameran rullade var en bra idé.
Jag tycker att det var lysnade. På allvar.

Filmen visar i stora drag hur gött det är att vara på Arvikafestivalen.
Klippet är på cirkus en minut och visar enbart hennes ansikte.
Inga bröst, ingen rumpa, inget kön.
Ändå står moralsverige med facklor och banderoller och skriker att detta är tamigfan pornografi.

Ärendet kom till reklamombudsmannen och detta klubbas igenom som pornografi.
Hade det varit en kille som gjort samma sak, hade det viftats bort som trams och omoget, men nu gäller det en tjej.

Tjejer får inte ha det lite fint. Det är fortfarande tabu.
I artikeln från aftonbladet står bara Carolines åsikt om det hela, inte reklamombudsmannens.

Han kunde förmodligen inte svara eftersom han hade gått hem för dagen och idkat älskog med sin fru.
Missionären, täcket över, lampan släkt.

Som jag skrev i förrgår.
Så fort jag ska göra någonting som jag inte är, går det åt pipsvängen.
Denna bilden togs i helgen.
Jag och Fridh gav oss på den mexikanska bad boys-stilen. Gick åt fanders det med.
Vatos Iggesund.