erockbastard

Jag har blivit förälskad.
Helt upp över öronen.
Kärleken kom lika överraskande som snabbt.
Det var inte meningen men nu är det som det är.


Det var längesen jag träffade dig första gången.
Du tog i mot mig med öppna armar, men jag märkte ingenting.´
Sen skildes vi åt.
Jag gav dig inte ens en tanke, tänkte du på mig?


Några år senare träffades vi igen.
Jag fick upp ögonen för dig.
Du var återigen så välkomnande. Öppenhjärtad, mysig, vacker.
Jag tittade på dig när du inte märkte och jag log.
I smyg. Största hemlighet.
Där och då visste jag att det en dag skulle bli vi två.


Sen, återigen, lämnade jag dig bakom mig och fann någon annan.
Någon som fick mig större perspektiv på livet.
Någon som pushade mig framåt och fick mig träffa nya underbara vänner.
Min nuvarandre och jag har så många minnen ihop.


Utekvällarna på barerna, skratten som aldrig ville sluta, tårarna som föll mot trottoaren, parkhänget med vackra vänner på sommaren, konserterna, restaurangbesöken.
När första snön föll. De varma nätterna man kunde gå hem i linne.
Kommentarerna. Fuldanserna. Musiken.
Hur man kommer till dig och det luktar olika överallt.
Nylagad mat. Söt parfym. Gräs.


Det vi har är vackert.
Ändå har jag fallit för en annan.
Vi är förälskade och jag kan inte göra någonting åt det. Kärleken är för stor nu.
De senaste året har jag träffat dig mer och mer. Du har tittat mig djupt i ögonen och viskat något oförståligt.


I vintras föll jag för dig. Handlöst.
Du har varit i mina tankar varje dag sen dess. Planerna vi har smidit som kommer bli sanna.

Det är med blandade känslor jag lämnar dig.
Du och jag kommer aldrig bli klara med varandra. Du har borrat dig djupt in i mitt hjärta, men jag måste överge dig. Jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra.
Du är för bra för att glömma.


Men jag gör som jag alltid gjort, följer mitt hjärta, oavsett om det är bra eller inte.
Det har gjorts så mycket musik om min nya kärlek. Man lyssnar på texten, ler och nickar medhållande. Du är verkligen så fin som dom sjunger.


Det är tre år sedan vi blev ihop. Nu är det dags. Jag har hittat min livskamrat och vill tillbringa framtiden med henne.
Men det är ändå med en klump i magen och tårar i ögonen jag lämnar dig. Men jag måste.


Stockholm, om en månad är jag din. Oslo, jag kommer sakna dig.

Nu kommer hösten.
En del blir deprimerade för att den gör intåg, en del har väntat på den.
Detta är gammalt som gatan, men inte dåligt för det:


"Life is short. Break the rules. Forgive quickly. Kiss slowly. Love truly. Laugh uncontrollably, and never regret anything that made you smile."


Detta kan översättas så här:


Livet är alldeles för kort. Så bryt de lagar som är okej, som att skjutsa en vacker sommartjej på pakethållaren eller ladda ner ditt favoritalbum.
Förlåt dem som förtjänar förlåtelse.
Kyss tjejen på pakethållaren väldigt långsamt. Det blir mysigare då.
Älska med hela ditt hjärta. Inget annat.
Skratta så det kommer tårar och gör ont i magen och att man faktiskt får fnittra åt fula människor. 


Förövrigt har jag skrivkramp igen och hoppas krampen ska masseras ut snarast.

Minne:


Vintern gjorde sig mer än påmind.
Det var den kallaste vintern i mannaminne. Som vart endaste år.
SJ ställde säkert in tåg, förvånade över att snön även hade fallit detta år.

Jag och mina två vänner Robban och Jesper var på väg till Lisa.
Vi skulle ha en liten sammankomst goda vänner emellan med skräckfilm och chips.
Ryktet gick även att Robban och Lisa var på "G".
Vad vet jag?
Jag gick med dit för Exorcisten och sour cream-chips, inte för att uppdatera mig hurvida Lisa och Robbans framtid såg ut.

Väl i Lisas säng visar videon att tio minuter har gått av filmen. I periferin lägger jag märke till hur Robban och Jesper sykroniserar varandra:
Vänsternäven ner mot vänster bakficka, likt ett nyp smeker de två fingrarna upp det som liknar en hockeypuck ur fickan.
Greppar den i vänster, öppnar snusdosan med en hand, fortfarande med blicken fäst på tv:n, tar den lediga handen och stoppar ner i dosan för att snart lägga in en prilla under läppen.


Jag faschinerades av det. Inte bara det Jag stirrade på dem.
Inte av själva snusandet, utan rutinen som lös, det vuxna agerandet och framför allt hur dessa två gossar kunde hålla det hemligt inför sina föräldrar.
Speciellt Robban som hade en stora snusringar på alla sina blåjeans.
Mitt under min sfäriska beundran och drömska blick avbryts jag med frågan: "Ska du ha en?" (läs. "Sarru ha en"?)


Att vara mamma till en pojk i början av sina tonår är en ganska hopplös uppgift.
Inte för att hon proklamerade att tobak var inkörsporten till helvetet, men inte långt där i från.
Snus var lika farligt som heroin och man blev fast tio gånger lättare än rökning.
En enda prilla under läppen var det som behövdes och jag skulle få hänga med folk som kallas Fimpen och Knorten utanför Domus resten av livet.

Frågan kom igen. Jesper höll den öppnade dosan mot mig.

- Har du aldrig snusat, frågar Robban.
- Jo, svarade jag.


Det stämde nästan.
Över en omgång pingis i föreningslokalen hade jag och Fredrik Isacsson med möda och besvär kommit över en dosa Catch. Lakrits. Mini.
En bit in i matchen så nådde den svart-bruna snussåsen halsen.
Det sved.
Jag älgade ut mot toaletten, spottade, drack kopiösa mängder vatten, för att snart komma in, lagom avslappnat, i pingisrummet och coolt meddela att jag hade fått en redig "nickokick."


Nu var tillfället igen i min famn.
Jag övervägde att säga nej, men nyfikenheten tog mig med storm.
Jag var äldre och borde kunna fixa en Göteborgs Rapé Portion.
Jag gav klartecken till Jesper att jag var redo för en snus samtidigt som Robban och Lisa börjar pussas med tungan i änden av sängen, romantiskt-påhejade av exorcisttjejen som skriker något i stil med, som milt, kan översättas "fan ta dig".


Jag pillade in snusen under läppen och mottog något hånfullt skratt och någon nämnde smeknamnet "Viggen".
Jag satte mig till rätta i saccosäcken, och kände det bekanta svidandet.
Rätt som det var reser jag mig upp. Jesper stannade upp, Lisa och Robban stannade upp.
Jag tror till och med att Max von Sydow tog ett break med vigvattnet.
Sekunderna var dyrabara.
Jag visste vad som skulle ske.
Jag behövde vomera.
I nästa steg var jag inne på vattenklosetten för att placera mitt huvud i skålen.

Där och då.
På Lisas toalettgolv lovade jag mig själv att aldrig mer snusa.
Likadant som jag hade lovat mig själv år innan att aldrig mer ställa mig på en skateboard, då jag misslyckades enormt med en kick-flip och landade på hakan, nere i hamnen vid sommarstugan.


När jag var 17 började jag snusa igen.
När jag var 20 berättade jag det för mina föräldrar.
Varje gång jag är hemma i Falköping så frågar min mor hur det går med snusandet.
Jag svarar alltid likadant.
Skitbra, idag har jag snusat jättemycket.
Det kommer nog forsätta att gå bra, bara Fimpen och hans polare håller sig borta.

Sommaren 2002.

Minne:

Någonting man ska ha gjort.
Det var mina föräldrars argument.
Jag menade att hoppa fallskärm eller vinna Nabben Cup i Skultorp var mer tillfredssällande för mig än det.

Konfirmation.
Alla femtonåringars stora vånda.
En stor del av Falköpings ungdomar födda 87 genomled det.

Det fanns tre olika grupper av folk inom konfirmationsgeneren.

Den gruppen av människor som frivilligt ville konfirmeras. Detta var för det mesta kristna, barn till präster eller familjer som såg att det fanns en ekonomisk vinning i form av presenter och pengakuvert i detta ståhej.

Den andra gruppen tillhörde mig.
Vi som inte ville, men kort och gott blev tvingade och upptäckte någonstans på vägen att detta var ett, om inte moget, i alla fall ett jävligt redigt beslut.

Den tredje gruppen var dom som påpekade i att dom gav blanka fan i att snacka "om Gud och sånn skit" och istället för kyrkan kunde ligga hemma och snaska godis på söndagar.


Jag ville så gärna sålla mig till den tredje gruppen, men mina föräldrar hade andra planer.
Jag skulle konfirmeras, inget snack om den saken.
Efter en liten reasearch av min mor hade hon kommit över information om ett alternativt konfirmationssätt.
Stengärde.
Ett läger på tre veckor utanför Tidaholm. På sommaren.
Jag var alldeles för ung för att relatera sommarläger med Hans Schiekes illdåd, men det kändes ändå inte helt okej.

Gruppen drog igång samtidigt som alla andra "normala" konfirmationssamlingar, skillnaden var att istället för att träffas en gång i veckan så sammanstrålade vi en gång i månaden för att sen åka på skidsemester tillsammans i Sälen under sportlovet och senare även läsa intensivt de tre veckorna utanför Eddie Meduzas hemort. På en stor bondgård med baracker, fotbollsplan och stall.
Efter två möten med gruppen så ville inte jag vara med längre.
Om jag nu var tvungen att plågas i kyrkan kunde jag i alla fall få göra det med mina kompisar, inte med fjortisar från Borgunda, harmynta stenstorpare och någon som såg ut som Djävulen själv hade gjort sig av med.

Mor och far gjorde mig uppmärksam på att ha tålamod och ge det lite mer tid.
Under sportlovet så åkte vi, som sagt, på skidresa.
detta öppnade mina ögon och började tycka om allt fler.
Till och med Oscar som jag hade hatat i många år.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när Oscar bad mig ta avstånd från honom på en gymnastiklektion under ett parti "Nord-och-Syd" för att han tyckte att jag luktade illa.

En kovändning.
Jag trodde lika lite på Gud efter som innan lägret, men jag hade hittat nya vänner.
Nu byttes ångesten ut mot en halvlöjlig väntan på sommarens läger.

Väl på lägret så var det sagt att vi skulle ha undervisning i cirkus tre timmar per dag.
Detta eskalerade redan första dagen då några tjejer i gruppen återigen började munhugga mot varandra om en incident i stallet och undervisningen fick ta ett litet break som varade hela dagen.
Det gjorde givetvis ingenting för oss.
Vi spelade fotboll, kikade på film och minglade.

Nästan alla tjejer som var med på lägret var hästtjejer.
Dom annonserade tidigt att om man bara sa till så fick man pröva på att rida deras hästar.
Jag gav mig på det nästan direkt, men eftersom en fadäs från Legoland i barndomsåren snabbt gjorde sig påmind så svalnade intresset nästan omgående.

Det gjorde det inte för en Robert.
En hes, skelögd kille som kunde det mesta, enligt honom själv.
Han pratade också två oktaver högre än alla andra vilket kvalificerade honom till min inte-tycka-om-lista.
Han skulle ha den största hästen för att imponera på alla tjejer.
Han vägrade även att någon skulle hålla hästen, för han kunde minsann.
Det han inte hade räknat med var att jag stod och spelade fotboll med några andra vid planen som låg precis vid vägen där han snart skulle komma.
Under min tid som fotbollsspelare så hade jag ett hyffsat skott, men precisionen bedrövlig.
När en av mina medspelare lägger upp bollen så jag kan skjuta iväg på volley, kommer olägligt nog Robert på hästen.
Bollen med det hyffsade skottet i baken går utanför målet och landar olämpligt på hästens sida.
Hästens reaktionen lät sig inte vänta och den skenar iväg.
Efter en stund så kommer Robert tillbaka, skelögd och jävlig och basunerar ut med sin höga, hesa röst:
"DU VAR NÄRA PÅ ATT DÖDA MIG FÖRUT!"

Dagarna fortskred och på näst sista dagen åkte vi buss till Liseberg.
Som i alla större sällskap blir det mindre grupper.
Våran grupp hade intagit platserna längst bak i bussen.
Där satt vi, vi som tyckte om varandra.
Plus en tjej till. Hon som läspade. Med råge. Som grädde på moset kunde hon inte uttala bokstaven R.

Jag vet att det är fult att prata illa om människor med diverse skavanker, men detta är för bra för att utelämna.
Innan vi klev av bussen i Göteborg så tar Bengt-Åke, en av våra präster, tag i micken som finns hos chauffören och meddelar att för att hålla ihop har han ett systäm.

Vuxna säger så. Systäm.
Unga säger system medans vuxna säger systäm.
Jag var inte sen att påpeka, för honom och resten av bussen, att det heter system.
Jag skrek ut det.
"Det heter system!"
Ordspråket: Att tala är silver att tiga är guld, är någonting som den läspande tjejen inte hade gjort sig bekant med.
Så när jag ropar "det heter system!" så är hon lika snabb med att skrika: Läj dig pjata!

Åtta år har gått och jag vet fortfarande inte om Bengt-Åke har lärt sig det.

Efter en offentlig begæran på de vuxnas lunarstorm kommer en uppdatering.
Har egentligen ingenting vettigt att skriva mer æn att jag har varit nere i sommarstugan i två veckor med min familj och fina vænner.
Ska førsøka producera något vettigt hær inom kort, men som vanligt lovar jag ingenting eftersom det brukar gå åt pipsvængen.

Så llænge kan ni lyssna på den hær.
Den går sækert på radion hemma i Sverige, men eftersom jag varken æger en radio eller bor i Svea Rike så har jag inte trøttnat på den: