erockbastard

Jag har alltid gillat uppmärksamhet. Positiv sådan, så klart.

Jag har alltid gosat mig in i uppmärksamhetskudden och tycks aldrig vilja släppa den.

När jag var liten insåg jag att prestera något bra genererade i ryggdunk och  lovord.

Samtidigt har jag varit bedrövlig på att ta åt mig, i tron om att feedbacken är ironisk.

Jag nickar, säger något så jag kan skapa distans till det nyss nämnda och bara hoppas det kom från hjärtat.

 

 

Förr så uppträde jag på skolan i diverse musikdagar och på fritiden spelade jag teater. 

Nu finns inte den scenen kvar, så jag är glad åt de sociala mediernas intåg.

 

 

Instagram, Twitter och Facebook är nog en standardrepertoar i var människas liv. 

Där blir de ironiska likes:en färre och jag kan gå en lite tryggare promenad till platsen där  uppmärksamhetskudden ligger och väntar.

 

 

Detta är givetvis väldigt patetiskt. 

Att hänga upp sitt liv på likes är bedrövligt i många avseenden, men jag är nog inte ensam om att bli lite lyckligare i själen när det blinkar en orange rektangel i högra hörnet när man kommer in på Instagram.

Jag kan ändå leva med det. 

 

 

Forskning har säkerligen gjorts om vilka sinnen och känselspröt som triggas av just någons uppskattning. 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag myser till lite av en retweet, like eller ett favorite. 

Det har blivit mitt klia-på-ryggen-substitut. 

En närhet som är alldeles för långt borta, men ändå värmer.

 

 

På facebook är jag en vän eller bekant, på twitter en kille som skriver ut snoppskämt och på instagram försöker jag framstå som en världsvan bagare.

 

 

Det är Instagram som får ta den största smällen för att jag vill kunna framstå som en härlig prick.

Jag tar gärna kort på mig själv och mina vänner när vi har en fin stund tillsammans. 

Även när jag har bakat skäms jag inte för fem öre för att dra fram telefonen för att smälla av en bild på ett par blåbärsmuffins med ett skönt Valencia-filter.

 

Frågan jag brukar ställa mig är om jag verkligen hade ställt mig och börjat baka om Instagram inte fanns. 

 

 

Efter ha kikat igenom flera fotoalbum när mor och far var yngre så har jag funnit mängder av bilder på dem och deras vänner.

Det hittar jag bilder där dom röker inomhus och åker motorcykel på västkusten, inte en plåt med kanelbullar.

Deras Kodak-moment är vårt Instagram-moment med den lilla twisten att jag skapar the moment och inte tvärtom.

Bara för att kunna kamma hem 20 likes. 

 

 

I skrivande stund känner jag en skam att jag missbrukar Instagram och dess tänkta grundidé.

Jag känner också en skam för att att erkänna detta ynkliga beteende. 

På ett sätt vill jag bara sitta i mitt hörn, hårt kramandes om uppmärksamhetskudden och hoppas att mitt fulspel inte ska bli upptäckt. 

På ett annat sätt hoppas jag att ni ska erkänna att ni är precis likadana. 

Jag tar en risk här, men jag gör det bara för att ni ska gilla mig.

Tryck på like.