erockbastard

För er utomsocknes kan följande inlägg bli ganska tråkigt.

Mycket namn förkommer och det kan lätt bli långtråkigt att läsa om en person man inte känner.

Jag kommer förmodligen dela upp det här i två eller tre delar. Anledningen är att det kan bli långa utläggningar och göra allt i ett kommer bli outhärdligt att läsa.

Jag varnar er för en stor dos av nostalgi.

Här kommer, i väldigt egoistisk rubrik, min fotbollskarriär.

Jag började spela fotboll när jag va sju år.

IFK, p7.

Resan här emellan och tills jag var elva är lika oklara som ointressanta. Så jag hoppar till p11 istället.

Det var dags för cup.

Annelundscupen.

Vi tog vårat stabila lag till Annelunds sporthall för att kamma hem guldet.

Turneringen gick fint.

Strax innan sista gruppspelsmatchen frågar våran tränare Roger om någon behöver gå på toaletten innan matchen.

Nej, svarar alla och vi går ut på planen.

Några minuter in i matchen så reklamerar våran målvakt, Andreas Fürst, att han minsann måste prompt gå på muggen.

Roger frågar om han kan hålla ut en stund till.

Andreas svarar att han inte kan det och Roger börjar bli orolig.

Han kollar runt på bänken.

Han frågar mig om jag vill ställa mig i mål.

Då kändes det som ett nobelt uppdrag.

I nutid är jag helt säker på att han frågade mig bara för att jag var den sämsta utespelaren.

Och visst, någon talang det var jag inte.

Men jag stod i mål och det gick bra. Slutade trea i cupen.

Senare det året fortsatte jag att stå i mål.

Passade mig fint.

Jag slängde mig efter bollar och jag behövde inte springa så mycket. Perfa.

Min far och mor har alltid stöttat mig i mitt fotbollspelande.

Särskilt pappa. Han gav mig alltid små tips och trix om hur jag kunde göra det lättare för mig.

Han berättade att straffområdet var mitt. Bara mitt.

Där ska bara jag vara, hålla rent och snyggt.

Om det blev hörna och jag kunde hoppa upp och greppa bollen skulle jag skrika för fulla muggar "miiiiiiin" eller "taaaaaaaappeeeeeeeeeer".

Detta gjorde jag och det fungerade.

Redan då fanns det någonstans i mitt undermedvetna att jag ska ta allting ett steg längre.

Så jag började skrika helt random också.

Det var match mot något skövdelag.

Det var jämnt och när deras vassa anfallare kom i friläge.

När han kommer springades mot mål, rusar jag mot honom och skriker "ahhhhhhhhhhh" och tar bollen från honom.

Han reaktion kom som ett brev på posten.

Han började storgråta.

Jag hade skrämt skiten ur stackarn.

Han blir förbannad och gastar och skriker på dommaren. "Han skräms ju för fan".

Skövdetränaren fick leda av pojkvaskern från planen.

Där var beviset att det var ett effektivt sätt att "hålla rent och snyggt" i straffområdet.
Skrik som fan bara.

IFK p12.

Lagets stora stjärna hette Martin Jansson. Han var en fantastisk fotbollsspelare och hade han utvecklats likadant som han gjorde under juniorfotbollen hade han nog spelat i de högre divisionerna idag.

Lagets andra stjärna. I alla fall när man tänker tillbaka på det var Andreas "Galta" Karlsson.

Tennisesset som titt som tätt spelade några matcher när tid fanns.

Det var match mot Mullsjö.

Seriens sämsta lag.

Vi ledde våran serie överlägset ( mycket tack av Jansson och att FFK inte var i samma serie )

Martin började målgörnadet och det fortsattes av Fisnik, Alban, Kenny, David och Rudy.

När vi gjorde de första målen utspelades glädjescener men övergick snabbt till bara en hand i luften för att markera "att det var jag som gjorde mål".

När Galta kommer in på planen i andra halvlek får han ett finfint inspel till öppet mål och han rullar lätt in bollen.

En arm i luften kunde räckt, men inte för Galta.

Han springer runt halva planen och viftar händerna upp och ner och skriker "MARADONA".

Han visste hur man skulle visa glädje.

Här rundar jag av för idag.

Som vanligt börjar en berättelse med mycket kuriosa och lite humor men del två kommer förhoppningsvis bli bättre.

Den kommer imorgon.

Då blir det lite mer rockenroll med fulspel och utvisningar.

När Mötley Crüe blev klara för Peace and Love så bestämde jag och Haaga oss för att slå till direkt.
Vi bokade biljett och allt var bra.
Tills igår.

Dennis kusin, Petter Blodtand ringde och berättade att Social Distortion är klara för West Coast Riot.
Allt hade varit frid och fröjd om inte WCR ligger mitt i peace-veckan.
Jag blev bitter.

För några veckor sen fick Dennis tag i Bruce Sprigsteen-biljetter.
Klart som korv att han ska spela i Stockholm samma dag som min kära lillebror Martin tar studenten.

Kan inga jävla artister anpassa sig efter mitt schema?
KULA!

Minne:

Fredriksbergsskolan.

Jag gick i sexan.

Första årskullen av sexor på Fredriksberg.

När vi gick i femman på Vindängen fick vi göra två val till Fredriksberg.

Det ena var om man ville gå i en såkallad Profilgrupp.

Denna profilgrupp skulle ha lite svårare matematik, biologi, fysik och kemi.

Ett självklart val för den framtida natureleven.

Ryktet gick även att detta var ett måste om man senare ville komma in på fotbollsgymnasiet i Falköping.

Detta rykte kan jag säga var helt åt helvete.

Jag valde inte profilgrupp, jag fördjupade mig inte i fysik, jag kom in på fotbollsgymnasiet.

Hur fan det gick till är en annan fråga.

Det andra valet var vad man ville ha för inriktning på Elevens val (hette det så?).

Man kunde välja bild, syslöjd, träslöjd, musik, idrott mm.

Jag gjorde valet att känga på med musik.

Eller ja, jag valde idrott, men det gjorde nästan alla andra så lärarna fick omplacera och jag hamnade i musikgruppen.

Dock var inte detta dåligt.

Musik var mitt andra val och musik var kul.

Det skulle iallafall bli kul.

Musiktimmarna med Ingemar på Vindängen var väl ingen hit.

Vi sjöng "jag hade en gång en båt" och "varmkorv-boogie" i kanon.

Funkade, men man ville ha det lite mer seriöst på högstadiet.

Av ganska säkra källor på Fredriksberg hörde vi att musikläraren hette Lasse Blomquist.

Han var genomsnäll och ett musikaliskt geni.

Dessa rykten stämde.

Lasse kunde blåsa "wind of change" på flöjt med näsan och behärskade alla instrumment i salen.

Varje termin tyckte Lasse att det var en bra idé att runda av läsåret med en musikredovisning.

För att kamma hem ett hyffsat bra betyg i framtiden skulle man gärna visa framfötterna och engagera sig så mycket som möjlig.

Jag kan inte skryta med min musikaliska förmåga, men två komp på trummor och lite skönsång kunde jag bidra med.

Jag vill minnas att det var Marcus Conradsson Hjelm och jag som skulle dra vårat strå till stacken och bidra med en sång på musikdagen.

Vi diskuterade fram och tillbaka vilken låt som var en duett och vi skulle kunna göra oss till kungar i aulan för tre minuter.

Till sist kom vi fram till att "känn en doft av kärleken" från filmen Lejonkungen passade oss perfekt.

Vi övade och låten satt ganska fint till sist.

På själva musikdagen fick Marcus kalla fötter och bangade.

Marcus stand-in blev Andreas Brobjer- musikaliskt geni (även han) och skillad ända ut i fingertopparna på att vara oseriös.

Det sägs att Andreas nu bor i Hollywood och är granne med Christina Aguilera. Stämmer det? Någon som vet?

Sak samma.
Det var några minuter kvar till vårat uppträdande och jag satt och skaka av nervositet.

Jag sprang fram till Andreas och frågade en sista gång hur vi skulle lägga upp slutet av sången.

Han svarade att det är jag som sjunger "..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut."

Och sen skulle han ta över.

Vi stod på scen. Det var varmt och obekvämt.

Vi drar igång låten och det var både sött och makabert.

Brobjers röst var len som en klick honung och jag hade lyckan att komma i målbrottet ungefär tio minuter innan förställningen.

Nervositeten avtog ju längre vi kom in i låten och när jag kommer till min huvudline snyftar jag, likt Timon, fram "..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut.."

Alla vet att fortsättningen är "Dom glada dar vi haft tillsammans är utan tvekan slut."

Men Brobjer hade något annat i åtanke.

Hela låten var så jävla vacker fram till detta.

"..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut.."

-BÖG!

Inte "dom glada dar" utan "bög".

Publiken började skratta och jag tror inte ens vi avslutade låten.

Men vårat nummer rev iallafall ned mest applåder på hela föreställningen.

Jag fortsatte att sjunga på musikdagarna.

Dock ensam.

Jag litar inte på folk.

Minne:

Det var en härlig vårdag i april. 2002 tror jag.

Våran klass hade intagit datasalen på fredriksbergsskolan.

Kvar i datasalen fanns lite löst folk från C-klassen kvar.En av dom var Evelina Fredriksson.

När jag satte mig vid en dator för at bevisa för läraren att jag behärskar både word och paint så säger Evelina till mig:

"Du sitter inte på lunarstorm nu va?"

Jag tittade på henne en aning förundrat och svarade ett frågande nej.

Sen tystnade jag i en sekund, hjärnan gick på högvarv och sen tog min nyfikenhet över.

Vad är lunarstorm, frågade jag.

Typ ett ställe man kan träffa kompisar och så, svarade hon.

Jaha? Jag kan lika väl gå ner i korridoren för att träffa nya kompisar, tänkte jag.

Eller nej, det tänkte jag inte alls. Dom i korridoren var äldre och mycket mer farliga än vad jag var.

Ska vi göra en till dig, frågade Evelina.

Jag var inte sen med att säga ja.

Lunarstorm, tänkte jag. Där kan man prata med klasskompisar och skriva i nån man inte känner att hon är skitsnygg. Klockrent!

Hon fixade med divrese inställningar och accepterade villkoren för att jag absolut inte ska säga luder och penis till folk på lunarstorm.

Allt gick fint, sen kom dödsstöten som har fått följa mig långt efter min lunarkarriär.

När Evelina frågade vad jag ville ha för användarnamn.

Jag tänkte en stund.
Lillerik vore ju lite kul eftersom jag nästan är längst i klassen. (screw Björn och Martin)

Hon fyllde i mitt önskemål och fick svar av lunarstorm att detta namnet hade redan en listig jävel hunnit ta.

Intill där man skrev i sitt användrnamn fanns en flik där jag kunde få lite plusmeny på mitt lama förslag "Lillerik".

"SnuttisLillerik", "LunarLillerik", "CowboyLillerik".

Fantasin tog aldrig slut av namnförslag som fanns i fliken.

Men där!

Där fanns det.

Något som lät ballt och utåtsett kunde marknadsföra mig som en bad-boy-dude.

GangztaLillerik.

Jag säger det igen:

GangztaLillerik.

Detta var under min hiphopperiod så namnet kändes helt rätt

Nu var jag en av dom, gangstrarna nere i tha big city Falköping.

Men efter ett tag så började jag och GangztaLillerik växa ifrån varandra.

Självklart inte lunarstorm, utan namnet.

Det kändes lite halvmesigt men jag kunde ju inte göra mig av med den.

Jag hade alldeles för mycket i status för det. Status fick man så fort man loggade in, skrev i någons gästbok, rekryterade en vän, skrev mail, pungade upp foton.

Allt.

Och eftersom jag inte tyckte att GangztaLillerik var nog med skam så skulle jag självklart ha mest i status med.

Men efter ett tag så gjorde jag det mogna beslutet att ta bort GangztaLillerik.

GangztaLillerik var död och så Eriks lunarstorm tänker ni.

INTE DÅ! Klart som fan jag skaffar en annan lunarstorm med ett helt annat namn.

Då med lite mognare namnet Soho och hade den ungefär lika länge som den första.

När jag senare på mediaprogrammet sitter och pratar med min vän Erik Lundgren säger han:

-Erik, jag hatade dig i början, det tror jag alla killari klassen gjorde.

-Varför då?

- Du va ju GangztaLillerik, du gick i buffaloskor och tyckte du va häftig.

Det är nog en av de bästa förklaringar jag har fått på mitt beteende och agerande som fjortis.

Hade jag haft en tidsmaskin så hade jag nog inte använt den.

Alla i Falköping känner alla och känner man inte personen så vet dom vem det är.

Jag är Erik Tapper, vissa känner mig som GangztaLillerik.

GangztaLillerik fo life.

Synd att jag inte kan heta det på Facebook.

jag tror jag avrundar söndagen bloggmarathon här.
Och det gör jag med pompa och ståt.
En bild som aldrig kommer bli tråkig, vet faktiskt inte hur många gånger jag har lagt upp just den här underbara bilden!

Barack Obama.

Jag var skamligt dåligt insatt förra årets presidentval.

Jag har koll på att det stod mellan Obama och McCain.

Jag har inte en aning om vad någon av dem står för men jag höll stenhårt på Obama.

McCaine är nästan hundra år och är säkert smygnazi.

När någon frågade vem jag höll på svarade jag snabbare än blixten. OBAMA!

Obama är mysig. Därför håller jag på honom.

Hockey.

Jag hejar alls inte på hockey.

Jag kan egentligen inte bry mig mindre.

När jag var liten höll jag på Brynäs, mest för hälften av klassen höll på Brynäs.

När jag gick på gymnasiet höll jag på Frölunda, mest för att majoriteten av mina vänner håller på Frölunda.

Nu håller jag på Färjestad med den enkla motiveringen att dom har en skön sång.

På den sköld du bär, eller nånting ditåt.

Kändisar.

Det verkar som hela mänskligheten måste ha en åsikt om de flesta kändisar. Även jag såklart.

Det är viktigare att hata Ebba von Sydow för Magnus Betnér säger det än att tycka illa om Göran Hägglund som är homofob.

Men det är inte bara satamaran Ebba som man ska ha en åsikt om.

Bert Karlsson, Ernst Kirchsteiger, BlondinBella, Carola och så vidare.

I mitt fall hyllar jag dom två förstnämda medan jag vill totalsåga dom två sista.

Ernst är mysig, Bert är ett maknadsföringsgeni.

Carola är ett religiöst miffo och BlondinBella är.. eh, ta mig fan alldeles för mycket.

Det är med dom motiveringarna jag håller på saker.

Ytliga saker. När allt kommer omkring så var det sånna som mig som gjorde att nazismen spred sig som en löpeld, dom tyckte att Hitler verkade vara jävligt soft och hade en skön mustasch. Jag har inget intresse men ska ha en åsikt ändå. Dumt.

                   

Jag och Dennis tog oss en promenad i detta underbara väder igår.
Lyckades också spela in en film när vi kastar snö på en fiskmås.
Kommer med nästa inlägg.

Nu är det den svenska polisen som ligger under lupp.

Tidigare i veckan var det polisen i malmö som kallade invandrare för "apajäveln" och "blattajäveln."

Redan där måste jag kommentera.

Vem faen säger apajäveln? Ska man väl säga det så säger man väl apjävel?

Apajäveln blir ju helt fel. Man säger ju inte skitighuvud istället för skithuvud. [sketthövve]

Inte för jag tror att apjävel finns med på svenskatestet på polishögskolan men säger man apajäveln så känns det som denna polisen failade rätt hårt på nyss nämnda prov.

Det andra ordet "blattajäveln".

Jag vet inte om det är ett stavfel hos aftonbladet.se eller om man säger det annolunda i skåne.

Men "blatte" heter det om man nu måstre säga det? Inte "blatta"?

Vart kommer ordet "blatte" ifrån förresten?
Är det bara taget från ingenstans eller är det latin måntro?

Men är det någon som på fullaste allvar tror att rasism inte förekommer kommer en arbetsplats?

Att en polis säger blatte till någon är oproffsigt och jävligt fantasilöst tycker jag. Men det tycker jag även om en bankman eller en snickare gör. Smygrasism deluxe.

Dessa vridna åsikter om olika kulturer och hudfärg har alltid funnit och kommer alltid att finnas. Jävligt tragiskt men det är väl lika bra att se sanningen i vitögat. Däremot tycker jag inte att man ska acceptera det.

Jag kan tycka det är roligt med skämt om olämpliga saker men också om sig själv.

Jag tror det är roligare att höra ett skämt om en vit och känna igen sig själv än att skämta om att zigenare är blablabla. Man får ju se det såpass nyktert att man måste kunna skämta om det mesta. Ta det mesta med en nypa salt. Så kom inte och klaga på mig att jag skrattar åt

olämpliga skämt när ni skrattar åt Betnér när han berättar om att taxichaffisar kallar invandrare för kamelfösare.

Nu ikväll kom nyheten att nyexaminerade piketpoliser poserade nakna med tjänstepikadollen på deras privatfest.

Detta skadar väl inte någon egentligen?

Visst att poliser ska vara ett föredöme för andra men dom är ju inte omänskliga.

Men och andra sidan så är det skandaltidningen aftonbladet som publicerar nyheten och skäms nog heller inte för att förstora upp en moped till monstertruck.

Är det så jävla mycket att bråka om att någon som faktiskt lägger ner tid på ett arbete som går ut på att skapa ett tryggt samhälle visar kuken på en festbild?

Kanske inte så proffsigt men vem är proffsig på fest?

Att sen visa sin pikadoll på samma bild som sitt kön är väl ett bevis på att han inte har alla knivar i lådan.

Om rasistpoliserna igen. Det försvarar jag inte för fem öre. Detta är säkert inskränkta gubbpoliser med klapp-på-rumpan-mentalitet. Bara för att det finns sånna rövhål i poliskåren betyder det inte att alla är likadana. Det finns ju dåliga människor i vilken arbetsgrupp som helst. Det beror ju inte på yrket, det beror på personligheten.

Jag vill själv bli polis och hoppas verkligen om jag väl blir det att dom åsikterna är borta.
Jag skulle inte vara bekväm med att behöva jobba med en rasist.

Denna häxjakt på poliser kommer väl fortsätta i två/tre veckor till sen hittar aftonbladet något nytt att skriva om. Då kanske det är ett gäng med polska målare som står med Flügger-färgburkar vid ballen.

Jag har blivit förflyttad på jobbet.
Där jag stod förut kunde jag ha ipod på medans jag jobbade, där jag är nu kan jag inte det.
Därför har jag plågas med radion och dennes värdelösa utbud i några dagar.
Så jag frågade min chef om det gick fint om jag drog ihop en playlist på ipoden för att spela i högtalarna.
Han svarade att det gick bra.
Några av låtarna jag la in på ipoden är med Eddie Vedder. När låten Hard Sun med nyss nämnda artist spelades idag så säger jag till min chef  "visst är det bra."
Han sa nej.
Brevid mig står även Mikaela och lyssnar på min och Ivers (chefen) konversation.

- Va faen, det här är ju kanon!
-Nej, inte så. Vem är det?
- Eddie Vedder.
-Hu?
- Han var med i Pearl Jam!
Jaha, svarde Iver och gick iväg...

Kvar står Mikaela och frågar:

- Pearl Jam, filmen alltså?
- Va?
- Ja, den här basketfilmen?
- Va?
- Ja, du vet, filmen med basket, Pearl Jam?
- HAHAHAHAHAHAHA, Space Jam!




                         Space Jam?                                                Pearl Jam?