erockbastard

Sommaren 2002.

Minne:

Någonting man ska ha gjort.
Det var mina föräldrars argument.
Jag menade att hoppa fallskärm eller vinna Nabben Cup i Skultorp var mer tillfredssällande för mig än det.

Konfirmation.
Alla femtonåringars stora vånda.
En stor del av Falköpings ungdomar födda 87 genomled det.

Det fanns tre olika grupper av folk inom konfirmationsgeneren.

Den gruppen av människor som frivilligt ville konfirmeras. Detta var för det mesta kristna, barn till präster eller familjer som såg att det fanns en ekonomisk vinning i form av presenter och pengakuvert i detta ståhej.

Den andra gruppen tillhörde mig.
Vi som inte ville, men kort och gott blev tvingade och upptäckte någonstans på vägen att detta var ett, om inte moget, i alla fall ett jävligt redigt beslut.

Den tredje gruppen var dom som påpekade i att dom gav blanka fan i att snacka "om Gud och sånn skit" och istället för kyrkan kunde ligga hemma och snaska godis på söndagar.


Jag ville så gärna sålla mig till den tredje gruppen, men mina föräldrar hade andra planer.
Jag skulle konfirmeras, inget snack om den saken.
Efter en liten reasearch av min mor hade hon kommit över information om ett alternativt konfirmationssätt.
Stengärde.
Ett läger på tre veckor utanför Tidaholm. På sommaren.
Jag var alldeles för ung för att relatera sommarläger med Hans Schiekes illdåd, men det kändes ändå inte helt okej.

Gruppen drog igång samtidigt som alla andra "normala" konfirmationssamlingar, skillnaden var att istället för att träffas en gång i veckan så sammanstrålade vi en gång i månaden för att sen åka på skidsemester tillsammans i Sälen under sportlovet och senare även läsa intensivt de tre veckorna utanför Eddie Meduzas hemort. På en stor bondgård med baracker, fotbollsplan och stall.
Efter två möten med gruppen så ville inte jag vara med längre.
Om jag nu var tvungen att plågas i kyrkan kunde jag i alla fall få göra det med mina kompisar, inte med fjortisar från Borgunda, harmynta stenstorpare och någon som såg ut som Djävulen själv hade gjort sig av med.

Mor och far gjorde mig uppmärksam på att ha tålamod och ge det lite mer tid.
Under sportlovet så åkte vi, som sagt, på skidresa.
detta öppnade mina ögon och började tycka om allt fler.
Till och med Oscar som jag hade hatat i många år.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när Oscar bad mig ta avstånd från honom på en gymnastiklektion under ett parti "Nord-och-Syd" för att han tyckte att jag luktade illa.

En kovändning.
Jag trodde lika lite på Gud efter som innan lägret, men jag hade hittat nya vänner.
Nu byttes ångesten ut mot en halvlöjlig väntan på sommarens läger.

Väl på lägret så var det sagt att vi skulle ha undervisning i cirkus tre timmar per dag.
Detta eskalerade redan första dagen då några tjejer i gruppen återigen började munhugga mot varandra om en incident i stallet och undervisningen fick ta ett litet break som varade hela dagen.
Det gjorde givetvis ingenting för oss.
Vi spelade fotboll, kikade på film och minglade.

Nästan alla tjejer som var med på lägret var hästtjejer.
Dom annonserade tidigt att om man bara sa till så fick man pröva på att rida deras hästar.
Jag gav mig på det nästan direkt, men eftersom en fadäs från Legoland i barndomsåren snabbt gjorde sig påmind så svalnade intresset nästan omgående.

Det gjorde det inte för en Robert.
En hes, skelögd kille som kunde det mesta, enligt honom själv.
Han pratade också två oktaver högre än alla andra vilket kvalificerade honom till min inte-tycka-om-lista.
Han skulle ha den största hästen för att imponera på alla tjejer.
Han vägrade även att någon skulle hålla hästen, för han kunde minsann.
Det han inte hade räknat med var att jag stod och spelade fotboll med några andra vid planen som låg precis vid vägen där han snart skulle komma.
Under min tid som fotbollsspelare så hade jag ett hyffsat skott, men precisionen bedrövlig.
När en av mina medspelare lägger upp bollen så jag kan skjuta iväg på volley, kommer olägligt nog Robert på hästen.
Bollen med det hyffsade skottet i baken går utanför målet och landar olämpligt på hästens sida.
Hästens reaktionen lät sig inte vänta och den skenar iväg.
Efter en stund så kommer Robert tillbaka, skelögd och jävlig och basunerar ut med sin höga, hesa röst:
"DU VAR NÄRA PÅ ATT DÖDA MIG FÖRUT!"

Dagarna fortskred och på näst sista dagen åkte vi buss till Liseberg.
Som i alla större sällskap blir det mindre grupper.
Våran grupp hade intagit platserna längst bak i bussen.
Där satt vi, vi som tyckte om varandra.
Plus en tjej till. Hon som läspade. Med råge. Som grädde på moset kunde hon inte uttala bokstaven R.

Jag vet att det är fult att prata illa om människor med diverse skavanker, men detta är för bra för att utelämna.
Innan vi klev av bussen i Göteborg så tar Bengt-Åke, en av våra präster, tag i micken som finns hos chauffören och meddelar att för att hålla ihop har han ett systäm.

Vuxna säger så. Systäm.
Unga säger system medans vuxna säger systäm.
Jag var inte sen att påpeka, för honom och resten av bussen, att det heter system.
Jag skrek ut det.
"Det heter system!"
Ordspråket: Att tala är silver att tiga är guld, är någonting som den läspande tjejen inte hade gjort sig bekant med.
Så när jag ropar "det heter system!" så är hon lika snabb med att skrika: Läj dig pjata!

Åtta år har gått och jag vet fortfarande inte om Bengt-Åke har lärt sig det.