Hyllning till far.

Minne:


Jag tror jag var runt åtta-nio år när pappa kände att det gamla åbäket till bil skulle bytas ut.
Resultatet av uppdateringen blev en Volvo. Såklart.
En röd volvo.
Med kassettbandspelare.
I den förra bilen fanns radio. Det funkade fint för pappa.
För oss också för den delen.

När våran familj skulle åka ner till sommarstugan, kusinerna eller bara runt hörnet så laddade mor om våra freestyles med nya batterier och fick med sig en halv flyttkartong med dåtidens ljudböcker.
Röda kassettband med sagor.
Medföljande böcker med bilder.

Men det revulotionerande för familjen Tapper var i all enkelhet att en inbyggd kassettbandspelare fanns i bilen.
Dessvärre var inte pappa inte särskilt förtjust i varken Knattarns äventyr eller Roligt-på-vägen-bandet, där något halvlamt svar på 80-talets idolvinnare hade valt att mumla någonting om att älgarna demostrerar.

Pappa hade på något vänster lagt beslag på sitt egna kassettband.
Hans band i bilen.
Pappas greatest hits.
Av en och samma orkester.
Sven-Ingvars.

Och där satt man i bilen. Lyckligt ovetandes om att Sven-Ingvars var pure skräp.
Med en leende far som körde bilen samtidigt som han frågade den som satt i passagerarsätet om man "kände den goa takten" samtidigt som han klappade i otakt mot ratten.

Pappa lärde mig att uppskatta dansband.
Mest för att jag inte hade några urvalskriterier på den tiden.
Man tog vad som gavs.
Sven-Ingvars-bandet gick varm i min bandspelare på rummet. Och i pappas spelare i bilen.
Jag kunde varenda låt utantill och sjöng glatt med.

Det var något år senare när pappa ropade från vardagsrummet att jag skulle anmäla min närvaro i tv-soffan.
Jag svarade med att jag hade bättre saker för mig.
Men pappa gav sig inte.
Här ska du få se på en riktig tuffing, ropar pappa triumferande.
Jag gav vika för förslaget och sprang in i vardagsrummet.

Mor och far satt, i vanlig ordning en fredagskväll, och kikade på Sikta mot Stjärnorna.
Ut ur röken kom en svart-vit-målad man med höga platåskor, kedjor och nitar.
Gene Simmons från Kiss.
Inte fan var det han som stog på scenen med Lasse Holm, glatt klappandes, vid sidan.
Men nästan.
Den stora besten på scenen sprutade blod och sträckte ut tungan. Jättelångt.

Jag blev helt frälst. Här var räddningen jag inte hade ropat efter.
Jägaren var Kiss som hade kommit och skar upp vargen Sven-Ingvars mage och släppte ut mig ur dansbandsinfernot.
I den sekunden blev dansband lökigt och hårdrock ballt.

Dagen efter var jag nere på Libergs skivhandel och inkasserade min första skiva någonsin.
Kiss- Alive. Bläddrade i häftet som följde med skivan.
Bilder på explosioner, hårdrockstecken och stora trumset.

Musiken var ju inte fasansfullt bra, men det såg häftigt ut.
Bort med bruna skinnvästar och filtkavajer, här var det nitbälte och smink som gällde.
Skolböckerna pyntades med stora Kissloggor och Paul Stanley-gubbar.
Kiss är bäst och hejbabiriba.

Jag tog med min skiva till fritids där jag och Fredrik Isacsson målade oss i ansiktet med färger och hade uppträde i gympasalen inför en euforisk publik som bestod av två lärare som förmodligen ångrade att dom hade tagit dagens fritidspass, samt tre-fyra elever som medtvingats av lärarna.
Detta skedde mer eller mindre varje eftermiddag de närmsta veckorna.

Helt abrubt tog det slut på våra bejublade framträdanden.
Kanske för att Fredrik var förkyld och inte var i skolan och på så vis tappade vi glöden på våran kometkarriär.
Kanske för att vi tröttnade på låten och inte hade energi att lära oss någon ny.
Jag vill ge mig på att chansa att lärarkåren på Vindängen var måttligt trötta på låten Love it Loud.
Det var ju den enda låten vi kunde.
Eller rättare sagt; Det var den enda låten vi hade hört.

Jag vill härmed tacka min far för han ropade på mig den där kulna vinterkvällen i slutet av 1990-talet.
Hade han inte gjort det hade jag förmodligen berättat om den gången jag stod i Vindängens gymnastiksal, på höjdhoppsmattan, iförd sandaler och manchesterbyxor och framfört "Byns enda blondin."
Det hade bara känts löjligt.

Tack pappa.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Hahaha! Den där "Goa Takten". Var det ngt papporna lärde sig säga för att pitcha in dansbandets ac/dc? Känner igen det, spot on!



Hipphipp, HURRA!

2010-06-14 @ 21:48:46
URL: http://staygreat.se
Postat av: isac

Hahaha, Det var tider när Kiss var våra största idoler:D

2010-06-16 @ 03:14:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0