erockbastard

Har inte något vettigt att skriva men däremot saker att visa.
Skratta på ni så ses vi om en stund.

AMF har just nu en reklam om att man kan skicka ett meddelande till sig själv som kommer fram om 20 år.
Efter att ha blivit inspirerad av en av mina absoluta favoritbloggare, Maria, så tänkte jag helt enkelt ta hennes idé och göra min version av det.



Hej.


Dagens datum är den 15 november 2010 vilket gör mig till 23 år, 9 månader och 13 dagar gammal.
Jag är nyss ankommen till Stockholm efter ha bott tre år i Oslo.
För stunden sover jag på min vän Olas soffa och är arbetssökande.
Låter inte toppen, men jag trivs väldigt bra med min nuvarande situation.


Hösten har visat sig på allvar de senaste veckorna med vind och regn, något som jag inte uppskattar då mitt imunförsvar busar friskt med mig.
Så med höstens intåg behöver jag därmed nya skor. Något som inte är prio ett när min yrkessituation är som den är.
Så jag går helt enkelt omkring i dubbla strumpor tills vidare. Lika osexigt som effektivt.

Jag har länge varit sugen på att studera till polis.
En dröm jag haft sedan barnsben. Inte själva studerandet, utan yrket.
Det känns nu mer alktuellt än någonsin då jag nu bor i Sverige igen och ,min andra dröm; att bli riddare inte är på tapeten längre.

Enligt facebook är jag singel och det är inget som bekymrar mig i större utsträckning.
Dock har jag ingenting emot att träffa en tjej som är mysig, har sunda värderingar, gillar att skratta och dricka kaffe med mig.
Eftersom jag tydligen ska läsa detta om 20 år så är jag med andra ord 43 då.

Det kan, i värsta/bästa fall, betyda att jag har varit tillsammans med en kvinna i tre år nu efter en lika makaber som mysigt överenskommelse över en omgång alkohol som resulterade i ett förhållande om båda var singlar när vi var över 40.
Kan i så fall påpeka att jag älskar henne. För husfriden.


Toppen på ett ännu oavslutat 2010 var en månadslång resa till Brasilien.
Ett land jag förmodligen kommer åka tillbaka till när fotbolls-VM går av stapeln.
Botten av samma år är att ett främlingsfientligt parti har kommit in i riksdagen och jag hoppas deras besök blir kortvarigt.

Anledningen till att jag bloggar är att det är ett skönt sätt att ventilera sina tankar på.
Jag har även ett stort intresse av det svenska språket och hoppas att kunna utvecklas inom det området med hjälp av bloggen.
Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag är, likt många andra, i stort behov av bekräftelse. Just därför finns kommentarsfältet.
Att läsa andras bloggar är också något jag lägger ner tid på, då jag gillar att läsa om andra tankar om sin livssituation.

Jag tänkte runda av här med att säga att jag hoppas att du fortfarande har alla dina fina vänner ,nära som långt bort, vid din sida när du läser detta.
Att du fortfarande kan glädjas åt din egna och andras framgångar.
Att du fortfarande gråter till Hurricane Gilbert med Håkan Hellström och Jersey Girl med Tom Waits.
Att dina tatueringar inte helt har suddats ut och att du sätter fina avtryck i människors hjärtan.
Och framför allt: att du skaffat dig ett par varma skor.


Mvh.

Du, för tjugo år sedan.

Det ä sånt här jag gör när jag inte har något vettigt att skriva.
Pillar ihop smått och gott till erat förfogande.
Kan ni inte vara så söta att slänga ihop era tio bästa låtar så jag får upp öronen för lite ny musik.
Här har ni min tio-i-topp-lista lugn musik just nu:
(Notera även hur fint jag placerade låtarna.)



Tom Waits- Jersey girl.
Ulf Lundell- Stackars Jack.
Yiruma- River flows in you.
Ryan Bingham- The weary kind.
Mumford and Sons- Little lion man.
Tallest Man On Earth- I won't be found.
Ted Gärdestad- Himlen är oskyldigt blå.
The Hollies- He ain't heavy he's my brother.
Antony and the Johnsons- Hope there's someone.
Rolling Stones- You can't always get what you want.

Obrigado.

Detta är mysigt.
Detta. Är. Mysigt.
Cred till jakob.

Minne:


1994/1995 någongång.

Vårsolen sken på Blåklintsgatan.
Jag och min bästis Ida hängde ute i kvarteret för att upptäcka nya träd att klättra i.
När vår energi närmat sig Kursk-nivå så brukade vi styra skutan hemåt för att ladda upp med lite mellanmål framför tv:n.
Vi brukade kontrollera vårat blodsockerfall ganska så hyffsat.
Oftast var det runt 16.20 vi brukade nicka åt varandra och gjorde klart för den andre att det var dags att knata hemåt.
Givetvis hade vi tjuvkikat på våra gul-röda Flick-Flack-klockor för att hålla tiden.

Halv fem började nämligen vårat favoritprogram: Junior.
Det förekom även att vi redan vid fyratiden gick hem för att kolla på reprisen av Skilda världar där man alltid möttes av en oresonlig Tom Bovalius eller en martyrgråtande Lillemor.

Men som sagt. Junior var the shit just då.
Junior var egentligen som vilket eftermiddags-barnprogram som helst.
En hurtig programledare i en bedrövligt inredd studio med budgetvarianten på programmets logga som någon trött reklamare knåpat ihop på lunchen med de två ledorden "roligt" och "crazy".

Vad som gjorde detta program unikt var att de lottade ut en resa.
Minns inte riktigt om det var måla-ditt-bästa-hus-teckning- eller en ringa-in-tävling.
I slutet av säsongen lottades i alla fall en resa ut.
Som troget Juniorfan kikade jag på varje avsnitt den säsongen det begav sig och varje avsnitt gjorde programledaren tittarna uppmärksamma på att delta i denna tävling.

Klart man ville ut o resa en sväng, men jag blev tämligen avtänd på när hon sa vart man skulle få resa.
"Vill du vinna en resa till solen, då ska DU anmäla dig till denna tävlingen."

Vem fan ville det, tänkte jag.

Efter en mildare genomgång av solsystemet i skolan hade våran lärare gjort klart och tydligt för oss att det var bra fräs i solen.
Rediga temperaturer som kunde smälta det mesta.
Så vad hade Junior för overkill-raket som skulle kunna skicka upp oss dit?

Det var så sent som i sista programmet som programledaren la sina kort på bordet, visade bluffen och man insåg att man blivit blåst på konfekten via falsk marknadsföring.
Hon hade helt plötsligt ändrat på noterna.

Nu skulle man inte längre till Solen.
Det nya resmålet hette nu Mauritius.
Inte hela världen att man skippade den resan heller, kände jag.
Mauritius låg väl strax intill Merkurius och där var det också förbannat varmt.
Det tog det inte lång tid innan jag fick reda på faktan att dessa två ställen inte låg nästgårds och besvikelsen kom över mig igen.


Lika lurad kände jag mig i somras när min storebror, mer eller mindre, idiotförklarade mig när jag hade bryggt kaffe.
Som barn drack jag kopiösa mängder oboy.
Mamma insåg tidigt att om detta destruktiva beteende skulle hålla på en längre tid skulle min kropp svara med en fetma utan dess like.
Så när jag skopade i oboy för fjärde gången den dagen så säger plötsligt mor:

"Hur mycket oboy ska du egentligen ta?"

Jag menade att det stog tre till fyra rågade skedar.
Hon svarade med att ett rågat mått var när man strök av det översta lagret så bara det som fanns i måttet fanns kvar.
Jag ifrågasatte inte hennes belägg och fick nöja mig med det.

Mor hade dock inte räknat med att jag skulle ta med mig denna tron fram tills jag var 23.
Så när min bror undrade varför det brundassiga kaffet smakade vatten, så fick jag hänvisa till paketet och dess instruktioner. När jag sedan visade var ett rågat mått var, föll allt på plats.


Men jag ska inte klaga över små missar i barndomen.
Jag mår fint och har klarat mig rätt bra ändå.
Idag har jag till exempel kommit in på en bartenderkurs jag inte sökt till samt vunnit en LCD-tv tack vare att jag var besökare nummer 10000 på en hemsida.
Det går bra nu.