erockbastard

Sitter och kikar igenom bilderna från Brasilien.
Eftersom jag fått tillgång till Sara och Mikaelas bilder också så hittade jag två nästan likadana bilder, fast ur olika perspektiv.
Bilden är tagen uppe vid Jesusstatyn och detta omänskliga beteende kändes vettigt när jag väl stod där.
Första bilden kan uppfattas som löjlig, barnslig och kanske till och med lite småkul.
Men den andra bilden är så jävla lökig.
Detta gör att jag aldrig kommer dumma mig när jag blir fotograferad igen.

Vuxenlivet.
Hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte vart jag står här i livet.
När vi började på gymnasiet kände i alla fall jag mig väldigt vuxen.
På ett märkligt sätt så boostade även lärare den illusion att vi 16-åringar var just vuxna (läs:"för i helvete vuxna") när vi hastigt påpekade att läxan blev bortprioriterad för att ett parti biljard hade kommit i vägen.
Men ändå var vi tydligen inte mogna nog att få rösta på vårat favoritparti inom politiken eller köpa alkohol på systembolaget.


På studenten hade rektor Torbjörn ett långt och bra tal om hur vi nu tog steget ut i vuxenlivet.
Innan hade vi bara varit light-vuxna.
Vi hade blivit lobotomerade på det enkla sätt att bli påmind titt som tätt att vi var vuxna och studenten var ett mentalt diplom att visa upp.


Jag vet att det är många komiker pratar om just deras syn på vuxna människor.
Det bästa exemplet är Henrik Schyffert i the 90's- ett försvarstal.
Han säger att när han var liten och fick höra att en 40-årig man skulle komma hem till honom så föreställde han sig en man med hatt, manchesterkostym med lapp på armbågen, röka pipa och bajsade med öppen dörr.
Den synen på vuxenlivet har jag aldrig haft, eftersom min far varken hade lapp på armbågen eller puffa pipa.
Min far har alltid varit en stor förebild för mig hur jag ser på vuxna.

Efter många om och men så fick jag och Dennis våran lägenhet här i Oslo.
Det kändes väldigt vuxet.
Både att bli sambo och ha en lägenhet.
När vi för första gången var ute på IKEA för att köpa möbler så gick jag runt och tänkte:
"Dra mig baklänges, jag är vuxen! Jag är så jävla vuxen."
Jag gick runt i en av Ingvars skapelser och bara rös av tellfredställelse när jag såg poängen bara ramlade in, likt en miljonvinst på en enarmad bandit.
När vi målade om vardagsrummet kände jag samma sak.


När slutar man känna att man är vuxen och bara låter det gå förbi?
Är det när man står på MIO och kikar på soffor i 20.000 kr-klassen och känner att detta är helt rätt?
Bara det.
Detta är helt rätt. Inga vuxenpoäng, bara helt rätt.
Så tror jag nämligen min far gör.
Om han känner att någonting känns rätt, då gör han det, utan att få vuxenpoäng.
Att inte bry sig om att få vuxenpoäng.
På något plan känner jag att jag är vuxen och vill inte ha poäng för det.
Men det är änå enkla saker som att laga mat, bo utan föräldrar, jobba och kissa så det skummar.
Jag kan sitta i kostym på bröllop med helt främmande människor och uppföra mig exemplariskt samtidigt som jag tänker på vad som händer om jag mot all förmodan gjorde helikoptern.


Så kort och gott är jag förmodligen kvar på samma plan som vid studenten.
Jag är vuxen, fast bara i light-version.
I gråskalornas by.
I Ingenmansland.
Which side are you on?

Min kära vän Ola Allansson.


En blandning av Ola och en twistpåse.

Jag tror det kan varit sommaren när vi gick från lilla sexan till stora sjuan när jag tog min cykel, med bakåttramp och bockstyre, från trygga Wilhemsberg till lite mer ruffiga Wilhelmsro i Falköping.
Inte ruffigt i den bemärkelsen att det var dåligt eller fult, snarare tvärtom.
Det var bara outforskad mark, trots att våran gamla skola Vindängen låg i samma område.
Mitt ärende var att "hitta på något" med Jesper "JudN" Petersson.
Har för mig att han stavar med ett "T" men att det uttalas Pettersson.
Kan ha varit med ett "S" också. Skitsamma.


Leka var ett ord som vi slutat använda och "hänga" var grejen.
Cykeln parkerades prydligt på Jespers bakgård så hans föräldrar kunde komma in med bilen på framsidan.
Jag plingar på den Petersson-ianska ringklockan och inifrån hörs en hög röst som annonserar med att jag ska komma in.
Jag kliver på, ser mig om och den Jespers hög röst hörs nu lite bättre och han förklarar att han tillbringar sin tid på övervåningen.


Jag tar mig upp för trappan och där sitter Jesper vid datorn.
Nerhasad i sin kontorsstol, med två snusdosor på skrivbordet av märket Göteborgs rapé.
Den ena med nya friska snus som bara längtade efter att få besöka Jespers överläpp, och den andra för att ha som så kallad "slask".
Jag vill minnas att slaskdosan låg cirkus 20 centimeter längre in, ungefär vid datorns högtalare, med den enkla förklaringen att om Jesper skulle få bråttom så skulle inte misstaget att få med sig fel dosa uppstå.


Vad gör du, frågar jag.
Du måste fan se det här, svarar Jesper.
I datorns dokumentfil "tankat" låg en livevideo med Slipknot.
Jag hade aldrig sett något liknande.
Nio vuxna män med olika masker röjde och skrek på scenen.
Detta kändes nytt och provocerade säkerligen någon så detta var ju ett tåg man inte ville missa.


På den tre minuters videon hade Jesper två best of.
Det ena var när killen med den långa näsan i bandet låtsades som hans näsa var en penis och gjorde obscena gjester med den.
Den andra var när clownen hoppade runt på scenen och fick idén att utföra en gymnastikkonst.
Sagt och gjort; med sin orättvist stora kroppshydda tar han sats och ska slå en volt.
Tanken som måste gått genom hans huvud i stundens hetta måste vara kort och koncist: SKIT.
Entertainern i honom tog överhand och detta straffades med att han landade på nacken.


Aj jävlar, säger jag.
Jesper kunde inte svara för han skrattade så mycket så urinet i hans kropp ville säkerligen ta en genväg bara för att få väta hans jeans.
Bandet Slipknot var upptäckta och vi diggade dem såpass mycket att snacket gick om att vi kanske till och med skulle beställa deras masker från usa.
Just detta dog ganska fort eftersom alla ville ha clownmasken och ingen var i stånd att kompromissa.


Tiden gick och jag upptäckte annan musik.
Slipknot och jag gick åt olika håll och samtidigt började jag tycka mer illa om deras musik.
På gymnasiet existerade inte ens bandet på listorna längre.
Var det någon som tog upp bandet när vi pratade musik så var jag den första som tog fram bågfilen och började såga vid deras fotknölar, samtidigt som jag höll en lång monolog att Slipknot var ett jävla bolibompa-band.
Efter gymnasiet har jag inte ens tänkt på dom.


När jag kom hem från Brasilien för ungefär tre veckor sen så började jag på mitt gamla jobb.
Till min stora glädje har även min vän Mattias fått jobb på stället.
Härromdagen så kom Mattias med en bättre begangnad anläggning så vi kunde dunka på lite härlig musik i bak på lagret.


Idag kom jag gåendes och tyckte att musiken han spelade lät riktigt vettig.
Så jag säger: Detta lät bra, vad är det?
Slipknot, säger Mattias.
Så där stod jag och mentalt svalde min egna ord som luftats från min mun år tidigare.
Det kändes som jag fick ont i kroppen.
Nackpartiet domnade bort och jag blev yr.
Förmodligen som clownen på scenen den gången jag upptäckte bandet.
Vi överlevde, både jag och clownen.
Jag fick svälja min stolthet och clownen fick med all garanti svälja några smärtstillande.
Alla vinner.

Är nu tillbaka i verkligheten i Oslo.
Eller kanske inte riktigt.
Jobb är fortfarande ett önskemål som förhoppningsvis infrias på fredag.

Har haft en sånn jävla bra månad.
Nu är det bara att kirra cash till nästa resa som antingen går till Thailand/Bali eller USA.

Eftersom jag ligger efter med allting (inte för jag varit utomlands, det ligger bara i min natur) så har jag missat småsaker som gör min vardag nu.
Egentligen handlar det bara om fyra låtar.

José Gonsalez - Heartbeats.
Jace Everett - Bad Things
Band of Horses - The Funeral
Barry Crocker - He ain´t heavy, he´s my brother.

Lyssa och njut.

Återkommer med något vettigt inom snar framtid.

Fick även uppleva en usel kombo i helgen:

Finhacka aldrig röd chili för att sedan gå och pinka. Det gör jätteont.

Aftonbladet har gjort det igen.
Jag har länge gått och väntat på en idiotartikel och nu är den äntligen här.

Prins Carl Philip har förmodligen hittat sin prinsessa.
Sofia Hellqvist. För några år sedan vek hon ut sig i Slitz, idag vet jag inte vad hon pysslar med.
Mångsysslare, DJ, bartender? Vem vet.

Varför har då prinsen valt denna donna?
Förmodligen för att hon är vacker som en sommardag, luktar som en rosenäng och att hennes kaffe smakar jättegott.

Inte enligt Aftonbladet.
Enligt Aftonbladet är det för att hon påminner så mycket om Carl Philips mor, Silvia.
Tidningen har även letat fram en bild som visar hur otroligt lika Silvia och Sofia är.

Kolla på dom.

Hade man inte vetat bättre hade man trott att dom var tvillingar.

Men här slutar inte likheterna.
Deras gemensamma intressen är välgörenhet, skidåkning och att både har arbetat som värdinnor.
Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz, så vill barn ha pojk- och flickvänner som påminner om deras föräldrar.

Så därför ber jag till dig, Madelene Bernadotte.
Hooka upp med mig.
Jag och din far har gemensamma intressen:
Vi gillar båda att äta och dricka gott i goda vänners lag.
Idrott är någonting som jag gärnar tittar på.

Om inte detta räcker, så kan du se hur lika vi är:


                           

Som jag nämnde igår.
Denna blogg kommer verka som resedagbok, eller reseblogg.
Så mitt skrivande just nu är en liten förfest. Pre-resedagbok.

Sitter i skrivande stund och kikar runt på hur mycket snus man får ta med sig in i Brasilien.
Finns ingen direkt information om detta ämne. Det är alltför många "nog" och "kanske" på dom sidor jag funnit än så länge.
Om det finns någon som har kunskap om detta kan ni väl lämna en kommentar.


Som jag skrev igår så har jag bara fått två olika reaktioner när jag ska resa iväg.
Den ena är "satan i gatan va roligt" och den andra var "du kommer att gå en ond bråd död till mötes."

Jag vill gärna jämnföra den andra kommentaren med det Thomas Järvheden nämner i en av sina stand-ups.
Han berättar att han har hiss-skräck.
När folk får höra det så ska dom alltid berätta om deras värsta hissanekdoter.

Samma sak här.
-Jag ska åka till Brasilien.
-Jaha, när min kompis var där blev han rånad första kvällen på alla sina pengar och blev av med sitt pass.

Kan ni inte stötta mig?
Jag är Manchester United och ni är mina supportar?
Eller det kanske är att ta i.
Men om jag nu skulle förlora, kan ni lova att inte skrika att ni vill ligga med min fru i rumpan?

Återigen har jag varit urusel på att uppdatera er om ingenting.
Förhoppningsvis ska det blir bättre nu den närmsta framtiden.

Här är det senaste som hänt och saker som kommer ske i min tillvaro:


Joakim Thåström.

Mannen som förde in mig i rockens värld.
För åtta år sedan såg jag och min goda vän Emil honom i pinneviken i Lysekil.
Då var det magiskt.
I intervjuer efteråt har han meddelat att kalasturnén var hans sämsta spelningar någonsin.
Nu på fredag får vi se vad han har och ge på ett utsålt Sentrum Scene.


Stockholm.

På lördag reser jag iväg till Sveriges huvudstad för att träffa mina fina vänner.
Helgen ska enligt Ola eskalera.
Tycker om det. Både inställningen och ordet.


Brasilien.

Jag har enbart fått två kommentarer när jag berättar att jag ska resa till Rio de Janeiro.
"Fan va kul du kommer ha" och "Du kommer att bli dödad."
Måste säga att jag hoppas mer på det första än det andra.
Men och andra sidan, om så är fallet, så har jag en ganska snygg passbild.
Det är ju den som hamnar på löpet om det händer något.

Så min blogg kommer fungera som en resedagbok med lite bilder och så.

På tisdag om en vecka börjar mitt månadsäventyr.

AC DC.

I morses släpptes biljetterna till AC DC på Valle Hovin här i Oslo.
Jag kan härmed meddela att jag kom över ett parti av dom.
Gött mos, som man säger i göteborg, eller gött körv som Ibrahim en gång sa.


Eastbound & Down.

En av de skönaste serierna jag någonsin sett.
Har även hört att Will Ferrell har ett finger med i spelet.


                        We gonna show you things that only happens in the movies.