erockbastard

Minne:


Sommarlov.
Vi var väl runt 12- 13 år.
Sommarvärmen var påtaglig i bilen på väg mot träningsläger i Karlsborg.
Fem dagar av fotboll och tveksamma logianordningar i form av klassrum som garanterat inte använts sen kriget.
Förmodligen så hade det årets lottförsäljning varit bedrövlig då det florerade rykten om att andra årskullar hade fått åka både Halmstad och Danmark. Vi hamnade i Karlsborg.

Men vilka var vi att klaga?
Vi var, som sagt, runt 12-13 år och fotboll var det roligaste som fanns.
I denna ålder fanns då även drömmen om att bli fotbollstrollare i någon storklubb fortfarande vid liv.
Kanske inte lika mycket som den hade gjort några år innan då man hoppades på att agenter från Barcelona, Manchester United eller Milan skulle tassa omkring nere på Dotorp och omärkbart glida in när man gjorde sitt snyggaste mål för säsongen.

Det där med agenter tyckte jag verkade lite luddigt.
Agenter för mig var män i kostym, svart slips och stora pilotglajjor, vad skulle dom göra på Dotorp.
Jag trodde mer på att Alex Feurgeson skulle hitta sina talanger själv.

Så några gånger i veckan tog jag löpet bort mot kullarna.
Där fanns fotbollsmålen.
Där stod jag och sköt bollar mot mål.
Varje gång jag gjorde mål, tog jag det chill. Det skulle visa Alex Feurgeson att jag var en ambitiös och jordnära karaktär som skulle passa i mitt favoritlag.
Om jag missade målet så la jag mig ner och gjorde tio armhävningar. Bara för att visa att jag har självdiciplin och höga krav på mig själv.

För det var så.
Jag trodde på allvar att Alex Feurgeson tagit bästa flyg från England, satte sig på närmsta tåg mot Sveriges kotätaste kommun, lägga sig i skymundan i en buske en regning lördag i april med kikare och anteckningsblock för att låta en nioåring spela med Giggs nästa helg.


Men nu var det Karlsborg som gällde.
Efter två dagar med fotbollsträning och rundvandring på en borg som numera användes för att träna svenskar som fortfarande inte hade gett upp hoppet om en rysk invasion så började rastlösheten göra sig påmind.
Efter att våra två lagkamrater Mårten Setterberg och Tom Jonsson inte sparat på krutet och köpt på sig över ett kilo godis samt varsin drickaback, så hade den outnämnda tävlingen avgjorts- långt innan det egentligen var okej. Men så var det.

En kväll kröp det innanför skinnet på mig och efter ha avstått en omgång pungslags-poker med Mårten och Rudi så gick jag ut på skolgården.
Där ute satt Kim Malmgren och Viktor Högqvist.
Dom frågade om vi skulle "dra in till stan" och jag var inte sen med att haka på.
Kim och jag hade umgåtts lite till och från. Viktor däremot kände jag inte lika mycket, men ryktet gick att han var en lös pjäs på schackbrädet som kallades livet.

Vi gick vägen mot fotbollsplanen. När vi passerat så frågar vi en äldre herre vart centrum låg.
Han skrockade och menade att centrum skulle vi hitta om vi gick rakt fram tills vättern gjorde sig synlig, där skulle vi ta vänster och gå en kilometer.
Efter en halvtimmas promenad så frågade vi en dam vart centrum låg.
Hon svarade glatt att vi var i centrum.
Ett konsum, ett stycke konsumparkering, några skengravida 19-åringar och en igenbommad pizzeria.

Vi insåg snabbt misären och försökte göra det bästa av situationen.
På med den myndiga gångstilen, in på Konsum för att hämta varsin Kopparbergs Cider 2.25%.
Väl i kassan blev vi artigt nekade att köpa denna alkoholdryck då Sveriges nya lag trädit i kraft ett halvår innan.
Vi lämnade tillbaka cidern och hämtade var på väg för att hämta Festis då Viktor meddelar att han ska kolla en sak.
Inget mer med det.

Vi betalade och gick ut ur affären. Vi hade knappt kommit runt husknuten då Viktor drar fram en guldassig burk från byxlinningen.
Norrlands Guld.
Tokfan hade gått mayhem på Konsum och nu skulle han supa ner sig.
Jag fick, inte helt otippat, kalla fötter och gick tillbaka mot skolan där vi bodde.
Kim och Viktor däremot, dom gick bort till den närliggande campingen och satte sig för att slurka i sig den beska 3.5:an i solnedgången.

När dom väl hade kommit tillbaka berättade Kim besviket att effekten uteblivit.
Innan jag somnade den natten undrade jag varför dom hade druckit upp ölen.
Jag kan bara anta att dom ville vara sig själva för en stund.

Minne:


Klass 5 A på Vindängensskolan hade precis förvandlas till klass 6 A på Fredriksbergsskolan.
Högstadiet.
Vi var den första klassen som blev sexor på skolan.
Detta kändes förstås väldigt vuxet, samtidigt som det genererade i ett stort ansvar mot oss själva.
Vi skulle akta oss för niorna, inte skvallra på sjuorna som rökade bakom gympahallen och, i alla fall för min del, hålla lite koll på klädfronten.

Gick man på högstadiet skulle man bete sig som en högstadie-elev.
Någonting som man tydligen skulle göra var att kika på barnförbjudna filmer.
Visst, nakenfilm inräknat, men något som var mer åtråvärt att se var skräck och rysare.

Redan i fjärde klass hade Marie Nilsson berättat handligen för mig i Dockan Dolly.
Jag satt med vidöppna ögon och hoppades in i det sista att inte docktjyven skulle mörda mig sent om natten.
För så var det.
Jag var livrädd för skräckfilmer.
Men trots denna fruktan för filmerna så kände jag en bisarr dragning till dom också.

Några år tidigare hade tv3 den goda smaken att visa sketibyxfilmen När lammen tystnar, på julafton.
Sent visserligen. Men ändå.
Mamma hade tidigt gjort klart för mig att detta var en av de läskigaste filmerna hon någonsin sett.
Pappa kontrade med att The Shining höll honom vaken ett par nätter i rad.
Själv kunde jag bara falla tillbaka på introt av svartkomedin Strul för att bli tårögd, hur skulle då dessa filmer vara?

När jag på julaftonskväll går och lägger mig för att titta på tv så bläddrar jag från kanal 1 till kanal 2 för att sedan bläddra tillbaka till kanal 1 för att backa hela den brusiga vägen från kanal 99 till kanal 13 där Eurosport fanns.
Paniken över att ens bläddra förbi När lammen tystnar gjorde mig vettskrämd. Tänk om Hannibal skulle hinna få ut en näve och slita in mig i tv:n?

Och nu var det dags igen. Jag gick trots allt i sexan och var redo att ta tjuren i hornen.
Jag kom över skräckisen It, av en klasskompis.
När jag kom hem efter skolan stängde jag dörren till mitt rum och slängde på filmen.
Filmen hade inte ens visat förtexterna förrän jag bestämde mig för att öppna dörren.
Bara för säkerhets skull.
Sen kom den klassiska musiken igång. Für Elise.
Jag stängde av. Bums.

Jag gick ner för trappan, in i köket och ringde mina två kompisar Kenny och Kristoffer.
Jag berättade för dom att jag skulle se på film och meddelade tufft att det "är så jävla tråkigt att kolla på film ensam."
När Kenny och Kristoffer satt redo för film i familjen Tappers soffa släppte jag, fult nog, bomben att det var en skäckfilm vi skulle se.
Det dröjde inte länge innan vi kommer överens om att hålla handen när man kollade på skräckfilmer inte var så förkastligt, så vi agerade därefter.

Efter filmen lovade jag mig själv att inte se fler skräckisar.
Inte helt otippat så hamnade jag i en klämd situation och gick med på att se The Blair Witch Project vilket resulterade i en nyvunnen paranoia för häxor.
Sen var det lugnt med rysarfilmer ett bra tag.

Fram tills för några år sedan då jag fick låna rysaren Rec av en vän.
När jag dagen därpå fick frågan om vad jag tyckte om den så ljög jag att det var repor på skivan och jag kom inte längre än en kvart in i filmen.
Jag var helt enkelt för ängslig. Vart var Kenny och Kristoffer? Jag var ensam hemma och kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på den ensam.


Åren rullade på och en ruggig höstkväll tänkte jag att spökstämmningen skulle bli optimal om jag slängde på en skräckfilm.
Jag hittade en som garanterat utlovade kalla kårar. Ond bråd död och kill i maggropen.
Efter tio minuter stängde jag av, tände de flesta lampor i lägenheten och hoppades på att det snart skulle bli ljust igen.
Ola åkte till Oslo nu i eftermiddags.
Och inatt kommer jag sova med lampan tänd.
Bara för säkerhets skull.