erockbastard

Minne:


Nyår 1995/1996
Om man bodde på antingen Blåklintsgatan, Vallmogatan eller Mandelblomsgatan på Wilhelmsberg i Falköping var det nästan obligatoriskt att fira minst en storhelg i föreningsgården.
Föreningsgården låg strategiskt utplacerad mellan dessa gator och inbjöd bland annat till konferenslokal och sportaktiviteter.

Tyvärr var reklamen för gården lite väl i överkant då konferenslokalen var skrämmande lik en bygdegård med obligatoriska trästolar, plastblommor med tuggummi i krukorna och vaxdukar.
Sportaktiviterterna lämnade också i övrigt att önska när man var beredd på ett gym och möttes av ett pingisbord som ingen hade haft glädje av sen kriget.

Mina föräldrar hade tillsammans med sina vänner bokat in nyår för fest i föreningsgården.
Samtidigt som namnet var skrivet på bokningslistan till festlokalen började min storbror Pär planera att visa sina färdigheter i sång och dans.
Han tillsammans med två tjejer skulle framföra låten Eins Zwei Polizei med det tyska vi-i-femman-bandet Mo-Do.
Eller framföra, mima.
Låten fanns med på Pärs första köpta cd-skiva.
Absolute Dance 6.


Året innan hade vi bevittnat hur David Löfgren och hans kompisar rockat rumpan av hela gården då dom framförde Green Days superhit Basket Case. Jag var mäkta imponerad hur han kunde få ljud ur en gitarr utan strängar.
Det var först några månader senare som jag insåg att David hade bara varit flitig i slöjden och efter ett gediget arbete fått fram någonting som liknade en gitarr. Ljudet var bara på i bakgrunden. Besviken var bara förnamnet. Men populär blev han.


Jag blev genast avundsjuk på min brors idé att bli mammornas favorit och påpekade att jag också ville njuta av publikens jubel och evig ära.
Snäll som min bror är gav han mig en biroll, då han ville agera frontman.
Jag fick synthen.
Hade vi haft en triangel hemma hade jag säkerligen fått ta den.
Men nu hade vi en synth.
En vitgrå synth, inte större än en låda After Eight som legat längst ner i leksakslådan.


Vi övade hemma hos en av tjejerna några gånger.
I vardagsrummet stod Pär och mimade, tjejerna i bakrunden och dansade och jag lite till vänster och plinkade på den lilla synthen.
Det gick fint tyckte jag.
Hur dom andra skötte sig brydde jag mig inte om.
Det var ju dom som skulle göra bort sig i så fall.

Den stora dagen var kommen.
Kvällen till ära hade Pär tagit på sig sina bästa gå-bort-byxor, sin tuffaste t-shirt och terminator-solbrillor.
Tjejerna hade matchande kläder som gick i lila och rosa.
Jag bröt det flashiga mönstret av kläder genom att bära hängslen, en vit skjorta med chockladfläckar och Tintin-frisyr.


När en av föräldrarna underrättade resten av det glada hopkoket av människor att det var dags för uppträde började jag svettas.
Tänk om jag spelade fel?
Skulle alla skratta åt mig?
Efter ungefär en sekunds övervägande av den kommande situatinen började jag, inte helt otippat, att gråta.
Pär sa att jag skulle skärpa mig och inte vara så mesig.
Jag sprang och gömde mig i garderoben.
Pappa kom, tröstade mig och garanterade att ingen skulle skratta åt mig.


Skulle denna längtan efter ryggdunkningar och kommentarer som "Det var ett jäkla ös det där" skulle gå i stöpet bara för att jag hade fått en släng av scenskräck?
Tydligen.
Skamset jag gick bort till borden för att sätta mig med resten av folkmassan som väntade ivrigt på kvällens höjdpunkt.


Framförandet gick felfritt och efter låtens slut kom det applåder och dom häftiga, äldre killarna längst fram busvisslande till och med.
Pär och tjejerna tog emot folkets jubel.
Inte mitt.
Jag satt i hörnet och var butter för att det hade gått så bra för dem, samtidigt som jag grämde mig över vad Pär hade sagt.

Mesig? Jag? Pyttsan.
Han då?
Är det nånting som är mesigt i denna värld så är det väl att mima till tysk techno!?