erockbastard

Man kan ha en blogg i olika syften.
Vissa visar kläder, andra sminktips, en del skriver om vardagen och jag ordbajsar hejvilt om min barn- och ungdom.
Gemensamma nämnaren för det flesta bloggare är att inte lämna ut sig totalt.
Att man får ha något privat som inte någon vet.
Är man kändisbloggare med flera hundratusen läsare skriver man inte gärna vem man hade samlag med under fredagsnatten. Även om alla läsare vill det.
Är man en anonym bloggare, så kan man skriva det, men det är ingen bra idé.
En del privata saker håller man bäst för sig själv.

Jag har ungefär fyrtio läsare på min blogg. (Tack till er.)
Därför känner jag att jag kan avslöja lite småhemlisar till den lilla skaran folk.

Visst.
Jag har hemligheter som aldrig omvärlden kommer får reda på, i alla fall inte genom bloggen.
Men en liten del av mitt privata kommer jag avslöja nu.
Inte för att skryta, men för att få kontraster på det hela.

Jag varnar er innan, vill ni inte veta, läs inte. Framför allt: Mamma och pappa, läs INTE detta.


I förra veckan var det Peace and Love-festivalen i Borlänge.
Jag och mina vackra vänner åkte upp med sugen i tarmen både efter öl och bra band.
Jag var på samma festival förra året och då blev det öl i överflöd och ett satans håll-i-gång framför scenerna.
I år så kom värmeböljan över Borlänge dagen efter vi anlänt.

Förra årets Erik hade börjat dagen med att hämta en byxvarm pilsner från tältet och satt mig i solstolen för att vara redo för dagen.
Årets Erik vaknade upp, hälsade på min vän Henric som satt med en nyöppnad Carlsberg i näven och säger skål och pockar på att jag ska göra samma sak som honom.
Jag menar att jag måste få lite frukost först.
Tre liter vatten och en baguette senare så hörs ljudet av min första öl som öppnas, då har resten av festivalen redan fyllnat till.


Duscha var inte ett alternativ förra året. "Det är ju festival för fan" var tydligen ett bra argument.
Detta året duschade jag tre gånger på fyra dagar, för hygienen är A och O när det är så varmt ute.


Förra årets Erik ställde sig längst fram och skrek ut texterna till dom band jag håller om hjärtat.
Detta året så stod jag lite längre bak så man slipper "knuffas så mycket."


Jag har, på bara ett år, gått och blivit farbror.

Istället för att i godan tid gå för att få bra plats till världsartisten Jay-Z (varför uttalas det förresten C och inte Zed?) så står jag kvar och klappar takten med en foten till gamla Creedencelåtar tillsammans med John Fogerty och klämmer i extra mycket, som något jävla after-ski-fyllo, i "Have you ever seen the rain".

Farbror.

Efter tre låtar med Jay-Z så går jag tillbaka till campet.
Utanför mitt tält sitter ett större sällskap med ljummen flaggpunch och dalmål.
Förra året hade jag tagit en stol och satt mig.
Detta året gick jag och la mig och vid halv tre ville jag trycka ut huvudet ur tältet och skrika: "Jag försöker faktiskt sova här!"
Jag ville helt enkelt vara pigg dagen efter istället för att vara ute och ränna halva natten.


Det kom lite som en chock.
Jag är farbror.
Jag vill inte ha gaphalsar runt omkring mig när jag dricker öl.
Hellre en lugn pub utan hög musik så man kan konversera, i alla fall innan man blir berusad.

Det var kanske därför jag tog det beslut jag gjorde den där torsdagsnatten i Borlänge 2010.
Mitt undermedvetna skrek efter mer ungdomlig grönska.
Att inte tappa greppet.
Så jag gick in på en studio och beställde en Prins Albert.
Det fick jag också.
Och jag var nöjd.
Jag är nöjd. 


Jag tror det kallas 23-års-kris.