erockbastard

Minne:


Vintern gjorde sig mer än påmind.
Det var den kallaste vintern i mannaminne. Som vart endaste år.
SJ ställde säkert in tåg, förvånade över att snön även hade fallit detta år.

Jag och mina två vänner Robban och Jesper var på väg till Lisa.
Vi skulle ha en liten sammankomst goda vänner emellan med skräckfilm och chips.
Ryktet gick även att Robban och Lisa var på "G".
Vad vet jag?
Jag gick med dit för Exorcisten och sour cream-chips, inte för att uppdatera mig hurvida Lisa och Robbans framtid såg ut.

Väl i Lisas säng visar videon att tio minuter har gått av filmen. I periferin lägger jag märke till hur Robban och Jesper sykroniserar varandra:
Vänsternäven ner mot vänster bakficka, likt ett nyp smeker de två fingrarna upp det som liknar en hockeypuck ur fickan.
Greppar den i vänster, öppnar snusdosan med en hand, fortfarande med blicken fäst på tv:n, tar den lediga handen och stoppar ner i dosan för att snart lägga in en prilla under läppen.


Jag faschinerades av det. Inte bara det Jag stirrade på dem.
Inte av själva snusandet, utan rutinen som lös, det vuxna agerandet och framför allt hur dessa två gossar kunde hålla det hemligt inför sina föräldrar.
Speciellt Robban som hade en stora snusringar på alla sina blåjeans.
Mitt under min sfäriska beundran och drömska blick avbryts jag med frågan: "Ska du ha en?" (läs. "Sarru ha en"?)


Att vara mamma till en pojk i början av sina tonår är en ganska hopplös uppgift.
Inte för att hon proklamerade att tobak var inkörsporten till helvetet, men inte långt där i från.
Snus var lika farligt som heroin och man blev fast tio gånger lättare än rökning.
En enda prilla under läppen var det som behövdes och jag skulle få hänga med folk som kallas Fimpen och Knorten utanför Domus resten av livet.

Frågan kom igen. Jesper höll den öppnade dosan mot mig.

- Har du aldrig snusat, frågar Robban.
- Jo, svarade jag.


Det stämde nästan.
Över en omgång pingis i föreningslokalen hade jag och Fredrik Isacsson med möda och besvär kommit över en dosa Catch. Lakrits. Mini.
En bit in i matchen så nådde den svart-bruna snussåsen halsen.
Det sved.
Jag älgade ut mot toaletten, spottade, drack kopiösa mängder vatten, för att snart komma in, lagom avslappnat, i pingisrummet och coolt meddela att jag hade fått en redig "nickokick."


Nu var tillfället igen i min famn.
Jag övervägde att säga nej, men nyfikenheten tog mig med storm.
Jag var äldre och borde kunna fixa en Göteborgs Rapé Portion.
Jag gav klartecken till Jesper att jag var redo för en snus samtidigt som Robban och Lisa börjar pussas med tungan i änden av sängen, romantiskt-påhejade av exorcisttjejen som skriker något i stil med, som milt, kan översättas "fan ta dig".


Jag pillade in snusen under läppen och mottog något hånfullt skratt och någon nämnde smeknamnet "Viggen".
Jag satte mig till rätta i saccosäcken, och kände det bekanta svidandet.
Rätt som det var reser jag mig upp. Jesper stannade upp, Lisa och Robban stannade upp.
Jag tror till och med att Max von Sydow tog ett break med vigvattnet.
Sekunderna var dyrabara.
Jag visste vad som skulle ske.
Jag behövde vomera.
I nästa steg var jag inne på vattenklosetten för att placera mitt huvud i skålen.

Där och då.
På Lisas toalettgolv lovade jag mig själv att aldrig mer snusa.
Likadant som jag hade lovat mig själv år innan att aldrig mer ställa mig på en skateboard, då jag misslyckades enormt med en kick-flip och landade på hakan, nere i hamnen vid sommarstugan.


När jag var 17 började jag snusa igen.
När jag var 20 berättade jag det för mina föräldrar.
Varje gång jag är hemma i Falköping så frågar min mor hur det går med snusandet.
Jag svarar alltid likadant.
Skitbra, idag har jag snusat jättemycket.
Det kommer nog forsätta att gå bra, bara Fimpen och hans polare håller sig borta.