Nyårskrönika.

Nyårsafton. 

Det många bävar sig för eftersom man inte vill sitta själv när raketerna börjar lysa upp himlen men heller inte vara för upphausat då stämningen kan bli för stel då någon lagt ner hela dagen på en god toast skagen och man inte är så förtjust i djur som bor i vatten, men tvingas äta ändå för att vara trevlig.

 

Ett nytt år kan också kännas deppigt eftersom det känns som om man börjar om från noll. Patrik Isaksson har en dålig låt om det, också.

 

Löften ska avges och kommer man inte på något innan tuffa småbarnsfarsor, med minst en son som heter Liam, börjar bränna av på ett fyverkerispel från Svea som kostade mer än halva semesterpengen, så får man helt enkelt komma på något då. Detta medför att man lovar något för sig själv, går all in första veckan för att sen upptäcka att Vasaloppet inte kommer åkas i år heller.

 

 

Det kan också kännas otryggt för man inte vet vad komma skall.

Som att sitta på vattenklosetten för att göra nummer två och inte har lagt papper i skålen och riskera att skinkorna blir mer än lovligt blöta.

Men det är bara en ny dag. Lika rolig eller tråkig som vanligt. Du kommer dammsuga, svära över att någon tagit din tvättid, vandra hem med skorna i ena handen och en vecker person i den andra- det är väl det som kallas livet.

 

 

För något år sedan gjorde jag ett test om jag dricker för mycket på Folkhälsoinstitutets hemsida. 

En av frågorna var "Har du någon gång tänkt att du ska dricka en viss mängd och sen har det blivit mer?"

I elva fall av tio har "en öl" aldrig varit just en öl och därför kan man lätt fnysa å frågan. 

Tanken är väl då bättre att man ska dricka femton starkpangare på en kväll och så blir det bara fyra. Vilken vinst. Sätta ribban högt men på rätt sätt. Så även med nyårslöften.

 

 

Men men, innan jag önskar er gott nytt år så tänkte jag göra en årskrönika över 2013. 

Den kommer bli kort, eftersom jag varken kollar mycket på tv, är sällan på bio och personliga saker är ointressant att läsa om. Så här kommer den: 

2013 var bra. Hoppas 2014 också blir det.

 

Så. det var det. Gott nytt år. Puss


Hej Gabriella.

Anledning varför jag skriver

Hej Gabriella!

Tack för ditt inlägg.

Eftersom jag läste din krönika kan väl du läsa min, trots att jag inte når upp till dina krav på en man då jag, likt många andra, är nedtryckt under feminismens jättekänga.

 

Om din definition av man är en bastant figur med Tarzankalsong och jägarambitioner förstår jag att du är förbannad å mannens vägnar. Vi har bytt ut påken mot långkok och vår sexlust ska nu anpassas efter när båda parter vill ha sex. Sjukt.

Helt rätt att kvinnan ska ta ett steg tillbaka och låta oss män få vara just män. Det vi är bäst på.

Inte att vi, männen, får vara duktiga på annat, utan bra på att vara män.

Hamra hårt med nubb i mungipan, dricka öl och bröla till Zlatan och kissa så det skummar.

 

Jag har varit man i hela mitt liv. Om definitionen av man är att bära en snopp mellan benen istället för en vagina. 

Har dock inte i vuxen ålder identifierat mig som man. Det är väl ganska ointressant?

Krav på att jag ska vara på ett sätt eftersom jag har en skinktampong mellan benen än en vanlig.

Könsnorm, tror jag det kallas.

Att boys will be boys och ska uppfostras som sådana. Blåjeans och svart  t-shirt, för guds skull.

 

Tänk om vi kunde sluta kolla på kön och behandla folk olika därefter?

När Zlatan missar straff är det synd, när Lotta Schelin missar straff är hon en flata.

Jag tycker det vore fett nice att se alla människor lika. "Alla lika, alla olika"- som poeten från El-giganten-reklamen sa. 

 

Att inte identifiera sig med sitt kön utan istället vad man kan, vill eller klarar av. 

Att ett pojkbarn som växer upp kan bära rosa tights, och inte behöva höra att han är konstig.

Att ett flickebarn kan ha kort hår och inte behöver ha samma frippa som Barbie. 

Att könsnormen trycker ner könen i dess fula skor som ingen trivs i för att vi förväntas vara på ett speciellt sätt för att ett kön har en klar agenda för vad som förväntas av en man eller kvinna.

Jag har säkert, bara med denna korta text, gjort folk upprörda för jag borde se annolunda på saker. Jag är mottaglig för det, bara jag får låna någons glasögo så jag kan se deras verklighet. Kan inte du också låna ett par?

 

Jag ska försöka vara en maskulin man, slå mig på bröstet och avlossa ett djungelvrål och jag hade gärna gjort det, men det gör så himla ont i bröstkorgen då. 

Säkert feministernas fel det med. 

 

Grow up, Peter Pan.

Tänkte börja med ett citat av min far men eftersom detta inte är ett Criminal Minds-avsnitt så sparar vi det. 

Ålder är ett ganska tacksamt ämne att tackla eftersom alla drabbas av det, förr eller senare.

En del erkänner att ångesten börjar infinna sig innan åldern hunnit slå 20 vårar, en del går genom livet som om de vore en del av en Dressmannreklam och ger åldern fingret.

För några är det nog inte åldern i sig som spökar, mer vad man hunnit prestera under tiden man levt. Några andra skulle nog hävda att talet i sig framkallar ågren.

 

En del jagar, fångar och blir aldrig mätta, andra lutar sig tillbaka och tycker är livet är som fetast när man har 150 cl Fanta i ena handen och lite handlotion i den andra.

Det känns som att kuska-land-och-rike-runt-samtidigt-som-man-ska-vara-välmående-på-instagram-ha-god-ekonomi-och-sett-Tallest-man-on-earth -"innan-han-blev-stor"-personerna löper större risk att få ångest över åldern än den vars bästa stund i livet är att få sätta sig i en eka och meta lite. 

Det beror på vilka ambitioner man har. 

Huvudsaken är att man mår fint.

 

Att säga att jag har ångest över åldern är ointressant och osant. Däremot kan jag ifrågasätta mig själv om jag verkligen är 26 eller inte. Ibland känns det som man hamnat helt på efterkälken och står med öppen mun när någon dyker sjuan, men fattar inte storheten med en god bok. 

 

Jag har givetvis lärt mig saker under åren och tagit det med mig och insett vad som är bra och dåligt, olagligt eller bara omoraliskt. Små saker som läggs på hög i ens medvetande som finns där men inte används och kan plockas fram när ämnet kommer upp, flera år senare.

 

När jag gick på dagiset Gunghästen i Falköping så hade vi en vaktmästare som hette Janos. Han var en snäll man som, till och från, hjälpte mig när jag var mammasjuk och ville hoppa över staketet till hennes avdelning istället för att hänga med mina fröknar. 

Varje gång tackade jag honom artigt med ett "Tack, Anus".

Idag vet jag jag att anus är en ballongknut strax söder om ryggen och inte namnet på den skäggige mannen med den stora nyckelknippan. 

En vinst för mig, men mest för Janos.

 

Ju äldre man blir desto klokare blir man, sägs det. Jag hade på minuten nått mitt äldsta i livet när jag fick frågan om vilken superkraft jag skulle vilja ha. Som en vuxen, rationellt tänkande människa kommer man snabbt fram till något som kan appliceras både i privatlivet och för att hjälpa andra.

Nu i efterhand skulle jag vilja ha superkraften att kunna svara fort på dumma frågor.

 

Jag valde att vara osynlig.

Till vilken nytta? 

Första tanken var att då kunde man sitta i folks omklädningsrum. 

Anledningen till den tanken kan antingen vara:

1. Att jag inte fått frågan på 14 år och kopplar till vad jag svarade senast på frågan, alltså när man var en okysst tolvåring med ett bultande hjärta för Marie Nilsson i min klass

eller

2. Att jag fortfarande är tolv. 

Eller är det bara en omasserad tanke som många andra, som inte fått arbeta i hjärnan innan det verbala avslöjar att man var bröstfixerad?

Alltså en sak som jag tänkt på, kastat in i mitt mentala förråd och inte plockat fram förrän nu, fast med helt fel svar.

 

Vilket svar som helst skulle vara bättre.

Att kunna flyga snabbt som en örn för att att kunna ta sig till nödställda, men när man väl kommer dit så är man den man är, bara att man har vingar på ryggen och gör en lite skönare entré.

Sitta och trycka på redigt stora biceps för att kunna kasta bort en bil när en olycka skett, men du kan fortfarande inte ta dig dit snabbt nog. 

Spruta eld vore coolt om man inte har mustasch.

 

Jag har inte en aning vart jag vill komma med detta.

Kanske vill jag lägga korten på bordet och komma ut som omogen.

Kanske är det en helt vanlig tankebana hos folk och därför blir detta helt ointressant. 

Tiden är lika för oss alla och jag antar att man skapar det man gillar och vill under tiden man lever.

 

Jag sitter fortfarande inte på någon superkraft, men förra veckan satt jag i ett omklädningsrum och fick se på 

när en naken kille i min ålder sjöng med i en Stiftelsen-låt samtidigt som han fönade snoppen på kul.

Han får gärna fortsätta med det. 

Det beror på vilka ambitioner man har. 

Huvudsaken är att han mår fint.

 

Point of no return.

Jag har alltid gillat uppmärksamhet. Positiv sådan, så klart.

Jag har alltid gosat mig in i uppmärksamhetskudden och tycks aldrig vilja släppa den.

När jag var liten insåg jag att prestera något bra genererade i ryggdunk och  lovord.

Samtidigt har jag varit bedrövlig på att ta åt mig, i tron om att feedbacken är ironisk.

Jag nickar, säger något så jag kan skapa distans till det nyss nämnda och bara hoppas det kom från hjärtat.

 

 

Förr så uppträde jag på skolan i diverse musikdagar och på fritiden spelade jag teater. 

Nu finns inte den scenen kvar, så jag är glad åt de sociala mediernas intåg.

 

 

Instagram, Twitter och Facebook är nog en standardrepertoar i var människas liv. 

Där blir de ironiska likes:en färre och jag kan gå en lite tryggare promenad till platsen där  uppmärksamhetskudden ligger och väntar.

 

 

Detta är givetvis väldigt patetiskt. 

Att hänga upp sitt liv på likes är bedrövligt i många avseenden, men jag är nog inte ensam om att bli lite lyckligare i själen när det blinkar en orange rektangel i högra hörnet när man kommer in på Instagram.

Jag kan ändå leva med det. 

 

 

Forskning har säkerligen gjorts om vilka sinnen och känselspröt som triggas av just någons uppskattning. 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag myser till lite av en retweet, like eller ett favorite. 

Det har blivit mitt klia-på-ryggen-substitut. 

En närhet som är alldeles för långt borta, men ändå värmer.

 

 

På facebook är jag en vän eller bekant, på twitter en kille som skriver ut snoppskämt och på instagram försöker jag framstå som en världsvan bagare.

 

 

Det är Instagram som får ta den största smällen för att jag vill kunna framstå som en härlig prick.

Jag tar gärna kort på mig själv och mina vänner när vi har en fin stund tillsammans. 

Även när jag har bakat skäms jag inte för fem öre för att dra fram telefonen för att smälla av en bild på ett par blåbärsmuffins med ett skönt Valencia-filter.

 

Frågan jag brukar ställa mig är om jag verkligen hade ställt mig och börjat baka om Instagram inte fanns. 

 

 

Efter ha kikat igenom flera fotoalbum när mor och far var yngre så har jag funnit mängder av bilder på dem och deras vänner.

Det hittar jag bilder där dom röker inomhus och åker motorcykel på västkusten, inte en plåt med kanelbullar.

Deras Kodak-moment är vårt Instagram-moment med den lilla twisten att jag skapar the moment och inte tvärtom.

Bara för att kunna kamma hem 20 likes. 

 

 

I skrivande stund känner jag en skam att jag missbrukar Instagram och dess tänkta grundidé.

Jag känner också en skam för att att erkänna detta ynkliga beteende. 

På ett sätt vill jag bara sitta i mitt hörn, hårt kramandes om uppmärksamhetskudden och hoppas att mitt fulspel inte ska bli upptäckt. 

På ett annat sätt hoppas jag att ni ska erkänna att ni är precis likadana. 

Jag tar en risk här, men jag gör det bara för att ni ska gilla mig.

Tryck på like.


Blame it on the boogie.

Falköping. Maj någon gång, sent 90-tal.

 

 

Jag hade varit på diskotek innan.

Jag och min käre vapendragare Fredrik Isacsson hade flera gånger dansat oss svettiga till tonerna av Mr. Oizos Flat Beat i Folkets park.

 

 

Det var fredag och återigen dags att kränga på sig sina favoritbyxor som bar samma mönster som skjutglada amerikaner hade i krigsfilmer samt min bästa Anaheim Mighty Ducks-tröja.

När väl kläderna var på och den sista finishen på frillan skulle läggas ringer det.

Det var Fredrik. Han hade, vad jag tror, kräkts flera gånger och var inte alls lika sugen på att skaka sina lurviga längre.

Jag blev bestört. Terminens sista disco höll på att glida mig ur händerna tack vare min väns otajmade vomering.

Inga fler tryckare, inga salta-s och ingen läskande Elvira blåtira på en hel sommar, tänkte jag.

 

 

I all min misär plockade, som vanligt, min kära storebror Pär upp mig från rännstenen.

Han talade om för mig att jag kunde få gå med honom och hans entourage.

Det skulle visa sig att hans gäng enbart bestod av en annan kille, Jon, en oklar pjäs med punkarbrorsor.

Ryktet gick att hans bröder hade snott polisens sirener och sprängt flera brevlådor på påskafton några år tidigare. Inget av det bekräftades under kvällen.

Det som däremot bekräftades var att Jon missar aldrig, ALDRIG ett disco. En riktig partyfyr.

Skit samma.

Kvällen hade räddats.

 

 

Väl i folkets park var det mycket folk.

Armbrytartävlingarna var igång och kiosken hade nog en av sina bättre kvällar.

Tjejerna hade lagt sina väskor i stora högar och stod i en ring och dansade, killarna stod ut med väggarna för att inte tappa någon påhittad coolness.

Alla på discot väntade på samma sak. Tryckarna.

Dom brukade dra igång vid niotiden så vid 20:30 började armbrytningen bli mer ointressant och killarna rörde sig från sittplatserna mot dansgolvet.

 

 

Min bror Pär berättade för mig att han hade något på "G" med Cicci i hans klass, så han skulle bjuda upp henne.

Själv var jag lite för feg för att bjuda upp så jag satte mig på räcket som avskärmade restaurangdelen med dansgolvet.

Lagom till Toni Braxtons Unbreak my heart så kom en söt tjej fram till mig och frågade om vi skulle dansa.

Jag blev svettig i handflatorna men svarade givetvis ja.

Det var ju detta jag var här för.

 

 

Efter två tryckare och en Cuba-cola så kom samma tjej fram igen.

Vi kan kalla henne Karin. (Fast hon heter Annette.)

 

 

Karin/ Annette tog mig lätt i armen och drog med mig ut.

När vi kommit runt ett hörn så frågade hon om hon fick bli ihop med mig.

Lika snabbt som man svarar att man mår bra när någon frågar hur man mår, lika snabbt och självklart svarade jag ja.

Vi gick in igen.

Jag hade en tjej.

En äldre tjej.

Annette var tre år äldre än mig och gick i min brors klass.

 

 

Jag kände mig först tuff och världsvan för att direkt bli nervös och osäker.

Vad skulle jag göra nu? Var det bra nu eller förväntade hon sig något av mig?

Jag gjorde det enda rätta. Jag gick fram till Annette, frågade om vi kunde gå ut en sväng och gick runt samma hörn som en kvart innan.

Jag frågade henne om hon ville bli ihop med mig.

Hon kollade konstigt på mig och svarade ja.

 

 

Då var det fixat, tänkte jag. Mötas på halva vägen, liksom. Nu hade båda frågat och det stod klart att vi var jävligt kära.

När det var dags att runda av för kvällen så sa vi hej då. Ingen puss, ingen kram.

Annette berättade att jag kunde ringa henne, min bror hade telefonlistan över klassen hemma.

 

 

Vi träffades inte på hela sommaren och jag glömde bort att jag skulle ringa.

När hösten kom så var det dags för disco igen.

Denna gången var det min tur att svika Fredrik Isacsson.

Jag hade dragit på mig någon åkomma och fick därmed inte gå på tillställningen för mor och far.

 

 

Några dagar senare kom ett brev.

Ett ljusblått brev med parfymdoft och Skönheten och Odjuret-emblem.

Det var från Annette. Hon berättade att hon inte längre ville ha mig i sitt liv.

Den största och enda anledningen var att jag inte kom på dikot. (Hon skrev så, dikot.)

 

 

Det dröjde inte länge innan min bror berättade att hon och Jon hade blivit ihop.

Det hade jag ju till och med fått bekräftat: Jon missade aldrig, ALDRIG ett disco.


You know I´m a dreamer.

Jag har alltid haft en fascination för kända människor.

Först och främst tänker jag då på riktiga superkändisar som Leonardo Di Caprio eller Will Smith.

Dom är, mer eller mindre, ekonomiskt oberoende, spelar hjältar eller skurkar i kanonrullar och jazzar runt på härliga fester i Hollywood.

Dom bor i gigantiska hus och har dyra kläder, åker på semester för jämnan och har en egen späckhuggare.

Detta liv är så glamoröst att man inte ens kan förställa sig hur fantastiskt det kan te sig.

Därför tänker jag inte spekulera vidare i hur härligt dom kan tänkas ha det.

 

 

Svenska kändisar däremot.

Det är lite enklare att förställa sig ändå.

Visst, dom kan också ha det glammigt med schyssta bord på innehak och bli igenkända på stan och skriva autografer.

Jag skulle gärna vilja ha det så.

Nästan känna att man blir lite trött på alla fotografer som vill ha ett leende.

Många kändisar menar att det är tacksamt att vara ett känt face i Norden.

Folk lämnar dom i fred och man har inte alltför många stalkers som bryter sig in och onanerar på deras sängöverkast.

 

 

Eftersom mina avundsjuka inte ska få gå helt i sank så har jag givit upp mig själv för att helt och hållet leva som en kändis en dag.

Då utan vissa privilegier som kontakter och ekonomi, men ändå fått smaka på kändiskapens sötma.

För att inte bara stryka runt som vilken kändis som helst var jag tvungen att välja ut någon specifik person att gestalta.

Min vän Mathias, vars hela idé är hans, kom med förslaget att man ska ha någon jordnära person men som ändå har i alla fall lite av "the shit."

Något som inte skadar min ekonomi lika mycket som mitt omdöme. Kan också meddela att det ligger ingen research bakom detta, utan jag går helt på känsla.

Så här är den, min dag som Robert Laul.

 

 

08.30

Vaknar. Känner att dagen kan bli bra trots en lårkaka från gårdagens träning med Vasasällskapets FK.

Har även fått en ny spelare i laget. Robin, en spinkig pajsare från Karlskoga som verkar vara en riktigt fitta.

 

10.00

Äter frukost som består av fyra ägg Benedict, några slicear falukorv från gårdagen, två glas standard-mjölk samt Brämhults apelsinjuice.

Frukost är nämligen den viktigaste måltiden på dygnet så det är A och O att den rejäl.

Har ni förresten tänkt på att om man inte bortar tänderna efter man druckit mjölk så smakar det spene i munnen?

 

13.10

Fastnade i soffan eftersom jag ville se Peppe Engs insats i Sportcentralen. Att TV fortfarande släpper igenom honom är helt otroligt.

Tjejen, som jag aldrig kommer ihåg namnet på, sköter sig däremot bra.

 

13.15

Vart fan har jag lagt min Che Guevara-mössa?

 

13.30

På väg mot redaktionen. Kollektivt. Så jävla trist. Jag är en up-rising-star och åker fortfarande tunnelbana.

Borde skaffa en bil. Funderar på en Mercedes SLK-09 men vill inte verka för desperat.

Får nog bli något mer neutralt som Skoda eller Fiat. Trist att man som svensk kändis inte får sticka ut. Jantelagen kan ta sig i brasan.

 

13.35

Något pucko har gett sig ut på spåret mellan Odenplan och Rådmansgatan. Kommer bli sen.

Twittrar något roligt om Anders Svenssons smeknamn och hans framtid i landslaget. Eller snarare ett landslag utan honom. Skönt.

 

14.00

Sket i mötet om Laul Callings fortsatta gång. Vi håller, utan tvekan, högst standard bland alla fotbollsmedier i Sverige.

Kommer säkert bli klubbat för en ny säsong.

 

14.40

Lunch. Blev en calzone med extra skinka på Pizzeria Pärlan i Hammarby. Utan tvekan bästa pizzorna i stan. Mycket oregano.

Lunch är nämligen den viktigaste måltiden på dygnet så det är A och O att den rejäl.

 

15.00

Ska live-rapportera Londonderbyt Tottenham- Arsenal. Tippar 2-0 till Arsenal.

Har laddat upp med päronsoda och ett bättre kilo lösgodis.

 

17.00

Vad vad det jag sa?

2-0 till Arsenal. Borde tippat på matchen och cashat in lite extra deg som kan finansiera kvällens röj.

Niva gråter säkert.

 

18.00

Orkar inte åka hem och byta om. Får bli militärgrön skjorta i kväll igen.

 

18.15

Åker in till O´learys på Skanstull för några starkpangare.

Hela konceptet med en större, fräsch sportkorg känns schysst. Skulle funka perfekt i staterna. Note to self.

 

18.20

Beställer in en hamburgare med frittar. Dressingen O´Learys jobbar med är verkligen kanon.

Har jag någon gång sagt att kvällsmat är det viktigaste målet på hela dagen?

 

19.00

Mätt som en plätt.

Med facit i hand borde jag ha kört på ceasarsalladen.

Har flera gånger hört mitt namn och ordet "förnekelse-fetma" i samma mening.

Det är ett senare problem, snart är det måndag och då börjar mitt nya liv.

 

21.30

Någon som ska ut?

 

22.00

HALLÅ!?

 

22.10

East är det nog som gäller. Eller Riche. Börjar bli kul nu när man är tjenis med både Erik-och-Mackan-Erik OCH Ardis.

 

22.30

Anders Svensson kör ett år till i landslaget, sen är det taco hej. Haha.

 

22.40

Det börjar gå upp för mig att jag egentligen inte är journalist. Bara tyckare i fotboll.

 

23.10

Insiktien fick mig på dåligt humör.

Ska snart åka hemåt, men först en mosbricka vid Sturegrillen.

Natta-mat är nämligen viktigt för att inte bli för bakis i morgon.

Plus att det är det viktigaste målet.


The Passenger

Reslusten i min generation har tagit helt nya propotioner.

Eftersom Thailand blev nya Mallorca tämligen fort tappade backpacker-resenärerna intresset att vara på semester med Stieg Larsson-läsande mellanchefer på Koh Lanta och begav sig istället till ställen man knappt kunde uttala.
Drömmen om att göra en Leonardo Di Caprio i The Beach dog ungefär samtidigt som tuk-tuk-båtarna började, likt finlandsfärjor, åka till varenda ö runt om i Thailand som numera var en oas för dykintstruktörer istället för sköna braj-britter.

Nya ställen att upptäcka var tämligen akut och resebyrån Kilroy rotade nog långt ned i fickorna efter nya resmål som varje person över 35 definitivt inte skulle finna attraktiva.
Dagens backpackers åker hellre och andas i ett munskydd i någon sopig stad i Asien än att återigen få uppleva något som fungerade kanon gången innan.

Det är givetvis roligt att det finns människor som ständigt söker nya upptåg och äventyr i livet.
Dock kan jag inte ge en del av denna skara den cred dom förtjänar eftersom dom är så nöjda med att dom valde att semestra på en ödslig strand i Vietnam stället för att vara "Svensson" och ligga på en identisk playa i Thailand med lite mer folk.

Jag kan inte hålla med att man lär sig känna sig själv på ett helt annat sätt genom att resa till en helt främmande plats.
Du lär dig precis lika mycket på en krökresa till Sunny Beach som att vandra i Borneos djungel.
"Akta dig för dom gula grodorna, dom är livsfarliga" är inte helt olikt "Akta dig för dörrvakterna vid Lazur, dom är livsfarliga."

Den värsta sortens backpacker är dom som ska "hitta sig själva" i Indien och får placeras i facket "äventyrslystna" eftersom dom bara bokat en enkelbiljett och åker utan mobiltelefon.
Detta är ofta skrytmånsar som ser sig lite bättre än gemene man.
Vanliga turistmål är ingenting för dem och skrattar åt att kompisarna ska fira nyår på Kanarieöarna.
Efter tre veckor är dom hemma i Sverige igen eftersom att dom har hittat sig själva på en busstoalett med diarré och kommit på att borta är bra men hemma är bäst.

Oavsett hur man än mår när man är ute och reser så brukar det vara en 50/50-resa.
Hälften av tiden är det helt fantastiskt;
Man upplever natursköna landskap som man förmodligen aldrig kommer se igen, man upplever en kultur som är helt olik den i Sverige och man träffar någon galen norrman som man faller för och diskuterar sina framtidsplaner med.
Dessa förhållanden brukar, ledsamt nog, vara slut innan planet landar på svensk mark.
Det är som semesterkläder i Thailand. Man går ut en kväll och njuter av den billiga shoppingen och är helnöjd för att senare komma hem till Sverige och upptäcka att man glidit runt i samma kläder som någon anabolastinn K1-brottare.

Den andra hälften är inte lika bra;

Lika mycket som man måste ge sig på det kulinariska köket, lika lite vill man ha mul-och klövsjukan i efteråt.
Man blir rånad, både på plånbok och njure, det regnar, vännerna bråkar och mañana-kulturen som verkade så charmig innan, gör dig psykiskt instabil.

Jag säger inte att du inte ska ut och resa i världen. Tvärtom. Ut och res. Det är fantastiskt.
Är Lanzarote med all inclusive och Bamseklubb ingenting för dig så är det helt okej.
Men var inte överdrivet nöjd med prestationen att boka en resa till ett ställe varken du eller Tintin hört talas om.


Hold tight miss Mess!

Som ni märker har det uppdateras dåligt det sista.
Så om ni nu har något intresse om vad som sker i mitt liv kan ni alltid följa mig på twitter.
Där skriver jag i alla fall mer än en gång i månaden.



Puss.

I'm gonna fuck you up with some truth!

Har inte något vettigt att skriva men däremot saker att visa.
Skratta på ni så ses vi om en stund.


 

 






 


Hey girl, I'm back, say did you miss me?

AMF har just nu en reklam om att man kan skicka ett meddelande till sig själv som kommer fram om 20 år.
Efter att ha blivit inspirerad av en av mina absoluta favoritbloggare, Maria, så tänkte jag helt enkelt ta hennes idé och göra min version av det.



Hej.


Dagens datum är den 15 november 2010 vilket gör mig till 23 år, 9 månader och 13 dagar gammal.
Jag är nyss ankommen till Stockholm efter ha bott tre år i Oslo.
För stunden sover jag på min vän Olas soffa och är arbetssökande.
Låter inte toppen, men jag trivs väldigt bra med min nuvarande situation.


Hösten har visat sig på allvar de senaste veckorna med vind och regn, något som jag inte uppskattar då mitt imunförsvar busar friskt med mig.
Så med höstens intåg behöver jag därmed nya skor. Något som inte är prio ett när min yrkessituation är som den är.
Så jag går helt enkelt omkring i dubbla strumpor tills vidare. Lika osexigt som effektivt.

Jag har länge varit sugen på att studera till polis.
En dröm jag haft sedan barnsben. Inte själva studerandet, utan yrket.
Det känns nu mer alktuellt än någonsin då jag nu bor i Sverige igen och ,min andra dröm; att bli riddare inte är på tapeten längre.

Enligt facebook är jag singel och det är inget som bekymrar mig i större utsträckning.
Dock har jag ingenting emot att träffa en tjej som är mysig, har sunda värderingar, gillar att skratta och dricka kaffe med mig.
Eftersom jag tydligen ska läsa detta om 20 år så är jag med andra ord 43 då.

Det kan, i värsta/bästa fall, betyda att jag har varit tillsammans med en kvinna i tre år nu efter en lika makaber som mysigt överenskommelse över en omgång alkohol som resulterade i ett förhållande om båda var singlar när vi var över 40.
Kan i så fall påpeka att jag älskar henne. För husfriden.


Toppen på ett ännu oavslutat 2010 var en månadslång resa till Brasilien.
Ett land jag förmodligen kommer åka tillbaka till när fotbolls-VM går av stapeln.
Botten av samma år är att ett främlingsfientligt parti har kommit in i riksdagen och jag hoppas deras besök blir kortvarigt.

Anledningen till att jag bloggar är att det är ett skönt sätt att ventilera sina tankar på.
Jag har även ett stort intresse av det svenska språket och hoppas att kunna utvecklas inom det området med hjälp av bloggen.
Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag är, likt många andra, i stort behov av bekräftelse. Just därför finns kommentarsfältet.
Att läsa andras bloggar är också något jag lägger ner tid på, då jag gillar att läsa om andra tankar om sin livssituation.

Jag tänkte runda av här med att säga att jag hoppas att du fortfarande har alla dina fina vänner ,nära som långt bort, vid din sida när du läser detta.
Att du fortfarande kan glädjas åt din egna och andras framgångar.
Att du fortfarande gråter till Hurricane Gilbert med Håkan Hellström och Jersey Girl med Tom Waits.
Att dina tatueringar inte helt har suddats ut och att du sätter fina avtryck i människors hjärtan.
Och framför allt: att du skaffat dig ett par varma skor.


Mvh.

Du, för tjugo år sedan.


You never can tell.

Det ä sånt här jag gör när jag inte har något vettigt att skriva.
Pillar ihop smått och gott till erat förfogande.
Kan ni inte vara så söta att slänga ihop era tio bästa låtar så jag får upp öronen för lite ny musik.
Här har ni min tio-i-topp-lista lugn musik just nu:
(Notera även hur fint jag placerade låtarna.)



Tom Waits- Jersey girl.
Ulf Lundell- Stackars Jack.
Yiruma- River flows in you.
Ryan Bingham- The weary kind.
Mumford and Sons- Little lion man.
Tallest Man On Earth- I won't be found.
Ted Gärdestad- Himlen är oskyldigt blå.
The Hollies- He ain't heavy he's my brother.
Antony and the Johnsons- Hope there's someone.
Rolling Stones- You can't always get what you want.

 

Obrigado.


We be them boys.

Detta är mysigt.
Detta. Är. Mysigt.
Cred till jakob.

 

 


We will never bite our tongues again!

Minne:


1994/1995 någongång.

Vårsolen sken på Blåklintsgatan.
Jag och min bästis Ida hängde ute i kvarteret för att upptäcka nya träd att klättra i.
När vår energi närmat sig Kursk-nivå så brukade vi styra skutan hemåt för att ladda upp med lite mellanmål framför tv:n.
Vi brukade kontrollera vårat blodsockerfall ganska så hyffsat.
Oftast var det runt 16.20 vi brukade nicka åt varandra och gjorde klart för den andre att det var dags att knata hemåt.
Givetvis hade vi tjuvkikat på våra gul-röda Flick-Flack-klockor för att hålla tiden.

Halv fem började nämligen vårat favoritprogram: Junior.
Det förekom även att vi redan vid fyratiden gick hem för att kolla på reprisen av Skilda världar där man alltid möttes av en oresonlig Tom Bovalius eller en martyrgråtande Lillemor.

Men som sagt. Junior var the shit just då.
Junior var egentligen som vilket eftermiddags-barnprogram som helst.
En hurtig programledare i en bedrövligt inredd studio med budgetvarianten på programmets logga som någon trött reklamare knåpat ihop på lunchen med de två ledorden "roligt" och "crazy".

Vad som gjorde detta program unikt var att de lottade ut en resa.
Minns inte riktigt om det var måla-ditt-bästa-hus-teckning- eller en ringa-in-tävling.
I slutet av säsongen lottades i alla fall en resa ut.
Som troget Juniorfan kikade jag på varje avsnitt den säsongen det begav sig och varje avsnitt gjorde programledaren tittarna uppmärksamma på att delta i denna tävling.

Klart man ville ut o resa en sväng, men jag blev tämligen avtänd på när hon sa vart man skulle få resa.
"Vill du vinna en resa till solen, då ska DU anmäla dig till denna tävlingen."

Vem fan ville det, tänkte jag.

Efter en mildare genomgång av solsystemet i skolan hade våran lärare gjort klart och tydligt för oss att det var bra fräs i solen.
Rediga temperaturer som kunde smälta det mesta.
Så vad hade Junior för overkill-raket som skulle kunna skicka upp oss dit?

Det var så sent som i sista programmet som programledaren la sina kort på bordet, visade bluffen och man insåg att man blivit blåst på konfekten via falsk marknadsföring.
Hon hade helt plötsligt ändrat på noterna.

Nu skulle man inte längre till Solen.
Det nya resmålet hette nu Mauritius.
Inte hela världen att man skippade den resan heller, kände jag.
Mauritius låg väl strax intill Merkurius och där var det också förbannat varmt.
Det tog det inte lång tid innan jag fick reda på faktan att dessa två ställen inte låg nästgårds och besvikelsen kom över mig igen.


Lika lurad kände jag mig i somras när min storebror, mer eller mindre, idiotförklarade mig när jag hade bryggt kaffe.
Som barn drack jag kopiösa mängder oboy.
Mamma insåg tidigt att om detta destruktiva beteende skulle hålla på en längre tid skulle min kropp svara med en fetma utan dess like.
Så när jag skopade i oboy för fjärde gången den dagen så säger plötsligt mor:

"Hur mycket oboy ska du egentligen ta?"

Jag menade att det stog tre till fyra rågade skedar.
Hon svarade med att ett rågat mått var när man strök av det översta lagret så bara det som fanns i måttet fanns kvar.
Jag ifrågasatte inte hennes belägg och fick nöja mig med det.

Mor hade dock inte räknat med att jag skulle ta med mig denna tron fram tills jag var 23.
Så när min bror undrade varför det brundassiga kaffet smakade vatten, så fick jag hänvisa till paketet och dess instruktioner. När jag sedan visade var ett rågat mått var, föll allt på plats.


Men jag ska inte klaga över små missar i barndomen.
Jag mår fint och har klarat mig rätt bra ändå.
Idag har jag till exempel kommit in på en bartenderkurs jag inte sökt till samt vunnit en LCD-tv tack vare att jag var besökare nummer 10000 på en hemsida.
Det går bra nu.


My gang went their way for alcohol!

Minne:


Sommarlov.
Vi var väl runt 12- 13 år.
Sommarvärmen var påtaglig i bilen på väg mot träningsläger i Karlsborg.
Fem dagar av fotboll och tveksamma logianordningar i form av klassrum som garanterat inte använts sen kriget.
Förmodligen så hade det årets lottförsäljning varit bedrövlig då det florerade rykten om att andra årskullar hade fått åka både Halmstad och Danmark. Vi hamnade i Karlsborg.

Men vilka var vi att klaga?
Vi var, som sagt, runt 12-13 år och fotboll var det roligaste som fanns.
I denna ålder fanns då även drömmen om att bli fotbollstrollare i någon storklubb fortfarande vid liv.
Kanske inte lika mycket som den hade gjort några år innan då man hoppades på att agenter från Barcelona, Manchester United eller Milan skulle tassa omkring nere på Dotorp och omärkbart glida in när man gjorde sitt snyggaste mål för säsongen.

Det där med agenter tyckte jag verkade lite luddigt.
Agenter för mig var män i kostym, svart slips och stora pilotglajjor, vad skulle dom göra på Dotorp.
Jag trodde mer på att Alex Feurgeson skulle hitta sina talanger själv.

Så några gånger i veckan tog jag löpet bort mot kullarna.
Där fanns fotbollsmålen.
Där stod jag och sköt bollar mot mål.
Varje gång jag gjorde mål, tog jag det chill. Det skulle visa Alex Feurgeson att jag var en ambitiös och jordnära karaktär som skulle passa i mitt favoritlag.
Om jag missade målet så la jag mig ner och gjorde tio armhävningar. Bara för att visa att jag har självdiciplin och höga krav på mig själv.

För det var så.
Jag trodde på allvar att Alex Feurgeson tagit bästa flyg från England, satte sig på närmsta tåg mot Sveriges kotätaste kommun, lägga sig i skymundan i en buske en regning lördag i april med kikare och anteckningsblock för att låta en nioåring spela med Giggs nästa helg.


Men nu var det Karlsborg som gällde.
Efter två dagar med fotbollsträning och rundvandring på en borg som numera användes för att träna svenskar som fortfarande inte hade gett upp hoppet om en rysk invasion så började rastlösheten göra sig påmind.
Efter att våra två lagkamrater Mårten Setterberg och Tom Jonsson inte sparat på krutet och köpt på sig över ett kilo godis samt varsin drickaback, så hade den outnämnda tävlingen avgjorts- långt innan det egentligen var okej. Men så var det.

En kväll kröp det innanför skinnet på mig och efter ha avstått en omgång pungslags-poker med Mårten och Rudi så gick jag ut på skolgården.
Där ute satt Kim Malmgren och Viktor Högqvist.
Dom frågade om vi skulle "dra in till stan" och jag var inte sen med att haka på.
Kim och jag hade umgåtts lite till och från. Viktor däremot kände jag inte lika mycket, men ryktet gick att han var en lös pjäs på schackbrädet som kallades livet.

Vi gick vägen mot fotbollsplanen. När vi passerat så frågar vi en äldre herre vart centrum låg.
Han skrockade och menade att centrum skulle vi hitta om vi gick rakt fram tills vättern gjorde sig synlig, där skulle vi ta vänster och gå en kilometer.
Efter en halvtimmas promenad så frågade vi en dam vart centrum låg.
Hon svarade glatt att vi var i centrum.
Ett konsum, ett stycke konsumparkering, några skengravida 19-åringar och en igenbommad pizzeria.

Vi insåg snabbt misären och försökte göra det bästa av situationen.
På med den myndiga gångstilen, in på Konsum för att hämta varsin Kopparbergs Cider 2.25%.
Väl i kassan blev vi artigt nekade att köpa denna alkoholdryck då Sveriges nya lag trädit i kraft ett halvår innan.
Vi lämnade tillbaka cidern och hämtade var på väg för att hämta Festis då Viktor meddelar att han ska kolla en sak.
Inget mer med det.

Vi betalade och gick ut ur affären. Vi hade knappt kommit runt husknuten då Viktor drar fram en guldassig burk från byxlinningen.
Norrlands Guld.
Tokfan hade gått mayhem på Konsum och nu skulle han supa ner sig.
Jag fick, inte helt otippat, kalla fötter och gick tillbaka mot skolan där vi bodde.
Kim och Viktor däremot, dom gick bort till den närliggande campingen och satte sig för att slurka i sig den beska 3.5:an i solnedgången.

När dom väl hade kommit tillbaka berättade Kim besviket att effekten uteblivit.
Innan jag somnade den natten undrade jag varför dom hade druckit upp ölen.
Jag kan bara anta att dom ville vara sig själva för en stund.


I can't wait to hear you.. Scream!

Minne:


Klass 5 A på Vindängensskolan hade precis förvandlas till klass 6 A på Fredriksbergsskolan.
Högstadiet.
Vi var den första klassen som blev sexor på skolan.
Detta kändes förstås väldigt vuxet, samtidigt som det genererade i ett stort ansvar mot oss själva.
Vi skulle akta oss för niorna, inte skvallra på sjuorna som rökade bakom gympahallen och, i alla fall för min del, hålla lite koll på klädfronten.

Gick man på högstadiet skulle man bete sig som en högstadie-elev.
Någonting som man tydligen skulle göra var att kika på barnförbjudna filmer.
Visst, nakenfilm inräknat, men något som var mer åtråvärt att se var skräck och rysare.

Redan i fjärde klass hade Marie Nilsson berättat handligen för mig i Dockan Dolly.
Jag satt med vidöppna ögon och hoppades in i det sista att inte docktjyven skulle mörda mig sent om natten.
För så var det.
Jag var livrädd för skräckfilmer.
Men trots denna fruktan för filmerna så kände jag en bisarr dragning till dom också.

Några år tidigare hade tv3 den goda smaken att visa sketibyxfilmen När lammen tystnar, på julafton.
Sent visserligen. Men ändå.
Mamma hade tidigt gjort klart för mig att detta var en av de läskigaste filmerna hon någonsin sett.
Pappa kontrade med att The Shining höll honom vaken ett par nätter i rad.
Själv kunde jag bara falla tillbaka på introt av svartkomedin Strul för att bli tårögd, hur skulle då dessa filmer vara?

När jag på julaftonskväll går och lägger mig för att titta på tv så bläddrar jag från kanal 1 till kanal 2 för att sedan bläddra tillbaka till kanal 1 för att backa hela den brusiga vägen från kanal 99 till kanal 13 där Eurosport fanns.
Paniken över att ens bläddra förbi När lammen tystnar gjorde mig vettskrämd. Tänk om Hannibal skulle hinna få ut en näve och slita in mig i tv:n?

Och nu var det dags igen. Jag gick trots allt i sexan och var redo att ta tjuren i hornen.
Jag kom över skräckisen It, av en klasskompis.
När jag kom hem efter skolan stängde jag dörren till mitt rum och slängde på filmen.
Filmen hade inte ens visat förtexterna förrän jag bestämde mig för att öppna dörren.
Bara för säkerhets skull.
Sen kom den klassiska musiken igång. Für Elise.
Jag stängde av. Bums.

Jag gick ner för trappan, in i köket och ringde mina två kompisar Kenny och Kristoffer.
Jag berättade för dom att jag skulle se på film och meddelade tufft att det "är så jävla tråkigt att kolla på film ensam."
När Kenny och Kristoffer satt redo för film i familjen Tappers soffa släppte jag, fult nog, bomben att det var en skäckfilm vi skulle se.
Det dröjde inte länge innan vi kommer överens om att hålla handen när man kollade på skräckfilmer inte var så förkastligt, så vi agerade därefter.

Efter filmen lovade jag mig själv att inte se fler skräckisar.
Inte helt otippat så hamnade jag i en klämd situation och gick med på att se The Blair Witch Project vilket resulterade i en nyvunnen paranoia för häxor.
Sen var det lugnt med rysarfilmer ett bra tag.

Fram tills för några år sedan då jag fick låna rysaren Rec av en vän.
När jag dagen därpå fick frågan om vad jag tyckte om den så ljög jag att det var repor på skivan och jag kom inte längre än en kvart in i filmen.
Jag var helt enkelt för ängslig. Vart var Kenny och Kristoffer? Jag var ensam hemma och kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på den ensam.


Åren rullade på och en ruggig höstkväll tänkte jag att spökstämmningen skulle bli optimal om jag slängde på en skräckfilm.
Jag hittade en som garanterat utlovade kalla kårar. Ond bråd död och kill i maggropen.
Efter tio minuter stängde jag av, tände de flesta lampor i lägenheten och hoppades på att det snart skulle bli ljust igen.
Ola åkte till Oslo nu i eftermiddags.
Och inatt kommer jag sova med lampan tänd.
Bara för säkerhets skull.


You better shake your body to the beat that we're making!

Minne:


Vindängsskolan.
Det blev ett nervöst mumlande i klass 3 A när våran mentor Kristina Friberg meddelade klassen att Falköpings musikskola skulle komma och värva nya medlemmar till deras härliga gemenskap.
Skulle man få provspela? Skulle alla lyssna om man spelade fel? Skulle nån häftig kille i trean gå upp och riva av ett Maiden-solo och på så vis bli ihop med alla tjejer samtidigt?

Tankarna var många.
Man skulle även nu se vilka som sållade sig till vilken "grupp" av människor.
I alla fall i mina ögon.
Det fanns två olika fack man kunde stoppa in människorna i.
Tuffa eller töntar.

De tuffa skulle säkert gå fram till gitarrmajjen, signa upp sig på musikskolans lista över nya medlemmar och visa att man minsann hade kört en hel del hemma på farsans gamla fender.
Man kunde även gå till trumhörnan eller baskillen.
Resten av intrumenten var till för nördar.
Fiol och blockflöjt var pricken över i:et som gav dig ordförandeposten i nördarnas församling.
I mina ögon.

Det fanns även en del instrument som var svåra att definiera.
Jag kunde inte sätta fingret på om det var tufft eller anpassat för byfånar.
Saxofon, trumpet och piano var sådanna instrument.
Piano var lite halvlamt men keyboard kunde vara riktigt tufft.

Jag kände att jag hade min stora chans. Min dröm att bli rockstjärna.
I mina-vänner-böckerna som friskt hade gått runt i klassen kunde man läsa att drömyrket hos tjejerna var höstskötare eller prinsessa.
Killarnas var brandman eller rallyförare.
Jag skulle bli rockstjärna.
Inga tvivel där.
Bara jag skrev upp mig på trumkontraktet skulle Kiss höra av sig omedelbums.
Det var min plan.

Min kompis Magnus spelade gitarr.
Han var ett år äldre och hade några år på nacken med att lira tunggung. Tyvärr så kunde han bara en låt. Smoke on the water med Deep Purple. Introt i alla fall. Alltid något.
Magnus bekant Alex spelade keyboard. Han hade shakat loss i över två år till pianots glada toner.
Där hade jag mitt band.

Jag sprang hem till mor och far och började med att övertala dem att "mitt band" behövde någonstans att repa.
- Ditt band? undrade dom.
- Ja, mitt rockband, svarade jag malligt.

Efter ha avlagt löften som jag sekunder senare skulle bryta hade vi våran alldeles egna replokal.
Familjen Tappers förråd, som var en förlänging av garaget.
Det var nervöst och förväntansfullt den dagen vi ställde in våra instrument i våran splitter nya replokal.
En av pappas kompisar lånade även ut sitt trumset till mig.

-Va roligt att ni startat orkester, sa han.
Jag svarade surt att det inte var en orkester, det var ett rockband.

Vårat tillhåll hade allt.
Flera intrument, en stor affisch på väggen som föreställde Gene Simmons när han sprutade blod och en stor frysbox där mamma förvarade nästan all glass.
När intrumenten var iställda och glassarna i frysen halverats så började vi överlägga vad vårat nya, coola rockband skulle heta.
Av alla förslag i hela världen så vann No Problem.
Det lät fränt och in-your-face-igt.

Jag hade kvar lite röd hårfärg sen sommarens karneval och jag visste att någonstans i garaget hade pappa en stor bit papper som någongång hade varit skydd för vårat balkonggolv när den klumpiga målaren Sigge hade bytt färg på husets panel.
Vi var ivriga med att hänga upp vårat konstverk.
Efter mängder av klet, så kallat elefantbajs, så satt vårat bandnamn på gaderobsdörrarna i vårat förråd.
Mamma sponsrade oss med 25 riksdaler så vi kunde köpa pommac för att fira att Falköpings nästa rockband hade föds.

När jag dagen efter gick in i förrådet möttes jag av fasa då den röda färgen på pappret inte hade torkat och det såg mer ut som Jason Voorhees Hade gått bananer med sin machete än att stans bästa band hade sin kula här.
På rasterna i skolan gick jag malligt runt och förklarade att jag inte kunde vara med på bandyn för jag skulle "köra loss" med bandet senare.

- Ditt band, frågade folk.
- Ja, jag är typ rockstjärna nu, svarade jag.

Jag målade upp stora inre bilder om hur vi skulle göra succé på stadens största musikevenemang Maratonrock.
Kanoner skulle placeras ut och spruta autografer och Ahlgrens bilar och alla skulle älska oss.
Så mycket folk det skulle vara i publiken. Amfiteatern var smockat med folk och folk röjde framför scenen när vi rev av våran hit.

Men om nu No Problem skulle komma någonstans var vi tvungna att öva också.
Det var alla mindre intresserade av.
Vi kunde väl ha vårat band, bli världskändisar utan att spela ?
Och varför hörde aldrig den där sminkade fjollan från Kiss av sig för?
Han måste vara en riktigt surkart.
Inte heller skivbolagshajarna hade nappat på betet vi hade slängt ut.

Det blev aldrig något lir på de stora scenerna för oss.
Vi var musikens Andres Escobar. Vi ville för mycket men grävde vår egen grav.
Killarna hämtade sina dammiga instrument ett år senare.
Vi hade helt enkelt vuxit ifrån varandra.
Men drömmen fanns kvar.

I somras sa en tjej till mig att jag såg häftig ut och frågade om jag var musiker.
Jag svarade med att jag är trummis i ett rockband.
No Problem.


I hope that your parents are proud to hear what you have achieved!

Skrev en lång vända.
Insåg att det inte finns någon gräns för min avsky mot Sverigedemokraterna.
Så jag tog bort allt.
Istället lägger jag upp en låt.
Inte för att den har något med ämnet att göra, den är bara stor för mig.
Och till er som direkt avvisar låten som organiserat oväsen kan alltid läsa texten här.






   

Do it for the kids.

Snart vet vi vilka som ska styra Sverige de närmaste fyra åren.

Efter ha varit ett socialdemokratiskt Sverige ett tag så tröttnade Sverige och med gemensam hand styrde skutan åt höger för fyra år sedan.
Jag kan inte påstå att jag har märkt någon större skillnad mer än att snuset blev dyrt som skam.
Kan också vara att jag bosatt mig i Norge och inte fått smaka på den svenska högern.

Tidningarna har sedan dag ett raljerat om vilka som ska styra Sverige och hur det kommer bli om just deras parti vinner.
Jag har alltid hållt mig i skuggan när denna debatt om politik har kommit upp.

- Vad ska du rösta på? / Vad är du?
- Jag vet inte. / Humanist?

Man kan prata med människor om allting.
Men politik är ett väldigt känsligt ämne.
Det är som ett slag på pungen. Det gör ont med en gång och genast ska mottagaren av första slaget ge igen.
Det väcker mindre känslor hos en person att fråga vilken favvo-ställning är i bingen än att fråga vilket parti man ska rösta på.

- Missionären! Skit i det du!

Men även många skyltar hej-vilt med deras partiprogram och skäms inte för att fläka ut sina politiska åsikter på gator och torg.
Tack fan för det.
Eldsjälar.
Utan åsikter, ingen debatt. Ingen debatt, ingen politik. Ingen politik, inget krångel?

Jag vet inte.
Jag är uselt insatt i politiken.
Jag skäms för det.
Eftersom jag nu efter tre år i Oslo ska jag flytta tillbaka till Sverige, och jag vet inte ens vad min röst betyder för politiken. Vet inte vad min röst betyder för mig.

Jag vet inte vilket parti som kan matcha mig perfekt.
Förmodligen inget.
Förmodligen gör det inte det för någon, men man håller sig till hjärtats röst.
Många hjärtan skriker att blått är flott.
Andra menar att ett hjärta är alltid rött. Med nyanser av grönt numera.

I alla mina 23 år i livet har jag, så länge jag kan minnas, sett/läst/sneglat/blivit förbannad/blivit överraskad över vad politiken har att bjuda på.
I alla mina 23 år har det varit frågan om man är höger eller vänster.
Sossesvin eller borgarbracka.

Men nu har det hänt något otäckt.
Det finns ett tredje val nu också.
Är du sossesvin, borgarbracka eller rasist?
Det är fan skamligt hur ett högerextremistiskt parti kan ens vara ett alternativ 2010.
Jag blir gråtfärdig varje gång jag tänker på att dessa män och kvinnor, som vill slänga ut mångfalden, stänga och låsa dörren.

I en intervju med SDs partiledare Jimmy Åkesson förklarar att att det inte handlar om rasism, utan om att bevara det svenska kulturarvet

"I dagens Sverige lär man ut bosnisk folkdans, istället för svensk dans. Som om bosnisk dans vore finare."

Kanske inte finare men bra mycket roligare än midsommardans med små grodorna.
Sverigedemokraterna är inte demokrati. Det är rasism i fin kostym.
Uppsnofsad för att komma in på finkalas, för att sedan bli snorfull och förstöra hela festen.

- Varför släppte ni in honom?
- Men va fasen, han uppträdde normalt och såg trevlig ut.

Farligt.
Sverige måste vakna.
Har ni inte gjort detta så är det dags nu.

I morgon avgörs Sveriges närmaste fyra år.
Jag har redan röstat.
Om jag är höger eller vänster spelar ingen roll.
Min röst ligger på ett av partierna i riksdagen som tydligt markerar att dom är för demokrati och mot rasism.
Min röst bli i alla fall 1-1 mot en sverigedemokrats röst.

Jag vill inte ha dessa förklädda nazistsympatisörer vid min sida.
Skrämmande många menar att dem inte är tillräckligt insatta i politiken.
Om det inte är något bra på tv så kanske man orkar rösta på vägen hem från Domus.

En blank röst är ingenting.
Du skriker men ingen hör dig.
En röst på ett demokratiskt parti är ett sätt att sätta näven i bröstet på rasismen och säga att den inte är välkommen.

Ni ser. Jag vet ingenting om politik. Jag är uselt insatt och vet inte vilka som vill få bort kärnkraften eller håller vargjakten varmt om hjärtat.
Men det spelar ingen roll.
Det enda jag gör är att gå ner på knä och be till er:

Detta är det viktagaste valet någonsin.
Rösta du också.
Om det är blått som passar dina värderingar i livet, rösta blått.
Om du faller för det rödas budskap, rösta rött.
Allt är okej, bara du inte röstar för rasismen.


I'll fake a smile when the time is right.

Minne:


För att ge mor och far lite mer fritid tillsammans på helgerna så lånade dom ut mig till ett söndagsdagis.
En bra ursäkt för dem att slippa sin snoriga och påfrestande avkomma.
Det var inte så illa som det låter.

Jag var runt 5-6 år och behövde någon som höll koll på mig.
Samtidigt som jag kunde ta lärdom om det skäggiga snillet i morgonrock som bodde i himlen.
Gud.
Kyrkans barntimmar.

Det var precis som ett dagis.
Man kom dit, lekte med dagens bästa kompis, åt frukt, sov en sväng och gömde sig för farhågor i form av den mycket kristna, medelålders, barnälskande dam som man av någon anledning kallde för fröken.
Skillnaden mellan dagis och kyrkans barntimmar var att gudtjänst var inräknat i dagens aktiviteter.
Då gick vi in i ett litet rum, intill lekrummet, för att kika på Guds son som hängde i två pinnar med en vissen midsommarkrans på huvudet uppspikad på väggen.

Jag reflekterade aldrig särskilt mycket på just själva gudstjänsterna.
Jag var där för att lattja med kompisar.
En av mina bästa kompisar för just den dagen blev Emma. (Tjejen som jag några år senare blev ihop med.)
Vi bestämmde att efter vi lekt klart i kyrkan så skulle vi leka hemma hos henne.

Det var vinter och aktiviteter var inte svåra att hitta på.
Efter en snögubbe, ett parti snöbollskrig och otal snöänglar senare enades vi om att det var kallt och att vi skulle börja knalla inåt från Emmas trädgård.

Gångvägen från trädgården in till entrén var en smal passage mellan huset och garaget.
Vintern hade inte bara gjort sig påmind genom en konstant rinnande näsa utan också att snön hade vräkt ner i flera dagar.
Vi gick inåt, men eftersom snön stod upp till låren så blev det en utmaning utöver det vanliga.
Mellan huset och garaget var det säkerligen 60 centimeter snö.
Hade Sagan om ringen-filmerna varit några år tidigare så skulle säkerligen en man uppenbarat sig och skränat ut : YOU SHALL NOT PASS!

Nu var det inte så, utan jag trampade vidare i snön.
Rätt som det var så hörde jag något som brakade till.
Jag stannade upp.
Emma, som gick före mig, stannade upp.
Hon frågade vad det var som lät.
Jag svarade att jag inte hade den blekaste och i nästa steg ramlade jag omkull.

Foten satt fast.
Panikkänslorna kom direkt.
Jag var inte sen med att relatera hela min incident med Ronja Rövardotter.
Hur många gånger hade man inte suttit och skrattat åt de tafatta rumpnissarna när Ronja brakat igenom deras gryt, precis lagom till eftermiddagskaffet?
"Vaffö gör du på detta viset"- orden ekade i mitt huvud.
Karma var inget ord som ännu kommit i kapp mig, men var det någonting som vore riktigt var att jag skulle få smaka på min egen medicin.

Som tur var kom Vilhelmsros egna Birk Borkason till tidig undsättning.
Emma var hos mig inom fem sekunder och hjälpte mig att slingra mig ur denna barnvänliga rävsax.
Efter ha kommit undan med blotta förskräckelsen så upptäcker jag till min förvåning att dödsfällan var ett simpelt bandymål i gatuspelar-size.

Skrattet bubblade i mig när jag till min stora förtret kom på vem som stod som ägare till målet.
Claes. Emmas storebror.
Han var fem år äldre än mig och Emma och två år äldre än min storebror, vilket direkt kvalificerade honom till att utföra en gäng magsopare på mig.
Samtidigt påpekade Emma att Claes förmodligen skulle bli varulv på mig.
Strö lite salt i såren.

Jag hade en bra lösning på problem när jag var mindre.
Spring och gråt. Gärna samtidigt.
Förbipasserande kommer få sympati för det förtvivlade gossebarnet och jag får vuxna på min sida.
Regelrätt fulspel.

Sommaren innan hade jag blivit slagen med en piska av en ung sadist som heter Andreas och sprang hemåt gråtandes. Bara femtio meter därifrån stod en finsk tant som beskådat spektaklet och drog sig inte för att skälla ut Andreas efter noter samtidigt som hon halvhjärtat försökte rycka armen av honom.


Detta var inget undantag.
200 meter. Längsta färden i mitt liv.
Tänk om jag mötte Claes på vägen hem och han nyss kikat i sin spåkula vad som föregick hemma hos honom?
Jag välbehållden hem och dagarna gick.

En dag ringde Claes på våran dörr. Jag fick panik men tog mod till mig att öppna.
Det gick nog två sekunder innan jag bröt ihop och berättade att det var jag som våldsfört mig på hans landhockeymål.
Tårarna bara sprutade och han la handen på min axel och sa att det inte gjorde någonting.

Jag torkade tårarna och log mot honom.
Jag var glad att jag undslapp en smocka i ansiktet.
Men jag var lika glad att fulspelet hade fungerat. Igen.


Take another ride on the sunshine highway

Minne:


Vindängsskolan i Falköping.
När det ringde för rast så rusade vi ut.
Jag och de andra 11 killarna i klassen.
Flickorna i klassen gick, killarna sprang.

Tjejerna hade, redan som 12-åringar, lärt sig att killar var lite efter i utvecklingen och på så vis gav de dom full befogenhet att kunna kalla oss för omogna och slagord som pucko och dumhuvudet haglade över oss när vi rusade mot våran frihet i form av 20 minuters fotbollslir.

Det var vår och solen sken över fotbollsplanen som låg belägrad bakom skolan.
Vi delades snabbt upp i två lag.
Alla ville vara med Fredrik Kullman.
Han hade tekniken, skottet och precisionen.
Det besvisade han onekligen när han i nian sänkte en annan klasskompis på andra sidan gymnastiksalen med ett skott som placerade sig hyffsat hårt i hennes ansikte.
Eller så hade han en värdelös precision, men en boll i ansiktet eller i krysset var lika bra.

Hamnade man inte i samma lag som Fredrik kunde man räkna med två saker.

1. Att man i så fall hamnade i samma lag som Björn eller Martin.
Tvillingarna som nosade Fredrik i baken om platsen; skolans bästa fotbollsspelare.
Det var en trygghet, så inte laget utan Fredrik skulle vinna med tvåsiffrigt.

2. Att ens hälsenor inte skulle bli dom samma om man mot all förmodan tog ledningen mot Fredriks lag vilket ledde till att han skulle få visa prov på sina glidtacklingskunskaper som han ruvat på i flera år.

Under en match på vårkanten så kommer min granne och vän Ida springades brevid planen.
Eftersom jag ofta agerade målvakt så var jag relativt lätttillgänglig på fotbollsplanen.
Samtidigt ser jag att våran andra klasskompis Emma springer bort till min vän Jakob som har gjort sig hemstad i motståndarnas mål.
Ida smyger upp bakom mål och frågar om Emma får bli ihop med mig.
Man sa så.
Man gick ändå i fyran och var ändå såpass mogen att man lämnat fråga-chans-uttrycket för att ge rum åt det mer mogna "bli ihop".

Absolut, svarar jag.

Varför inte?
Jag var singel och Emma var söt.
När matchen och rasten var slut så sprang jag fram till Jakob och berättade vad som hade hänt.
Jakob svarade med att han också nu kunde titulera sig pojkvän. Emma hade samtidigt frågat om Ida var hans kopp te och han hade, likt mig, svarat ja.
Vi bestämde att vi fyra skulle hooka upp efter skolan för att gå hem till Jakob.

Detta var strategiskt utvalt eftersom Jakob hade fixat ett provisoriskt lås på sin dörr.
Den spartanska lösningen med en blyertspenna låset.
Väl hemma hos honom satt vi i hans säng som pryddes med billakan.
Vi räknade in och sen pussade varandra.
Det dröjde inte länge förrän Ida och Emma började klaga över våran andedräkter.
Tydligen så hade inte spenatsoppa med ägghalvor varit den ultimata lunchen för det schemalagda hånglet.
Jag och Jakob löste det fort.
Pepsodent på toaletten, sen var saken biff.

Sådär fortsatte det i ungefär en vecka.
Under ytterligare en fotbollsmatch kom Ida med det sorgliga meddelandet att Emma gjorde slut.
Förklaring behövdes inte. Hon ville inte leva med mig och det var piano.


Det märkliga var att min förra flickvän kommer till mig bara fem minuter efter vårat smärtsamma slut på en vacker tid tillsammans och frågar om Ida får bli min tjej.
Så indirekt gjorde Emma klart att för mig att Jakob också var singel.
Jag svarade med att jag godtog Ida som min fästmö och samtidigt ser jag även att Jakob inkasserar sitt andra förhållande den veckan.
Vi umgicks som förut, med den lilla skillnaden var att det var ruljans på oss. Vi om några hade varannan vecka-rutinen

I skolböckerna stod det Emma hjärta Erik, med Emma överstruket för att ge plats åt namnet Ida stället.
Ida skulle i sin tur också bli överstruket för att nästkommande vecka lämna plats ått Emmas namn igen.
Sådär höll det också på en tid.

Ida och jag var ihop. Emma kom fram och gjorde slut åt sin vän. Bytte Ida mot Emma och så över till Ida igen.
Det var en naturlig process på skolgården.
Det kunde även komma in gästartister i sammanhanget.
Någon vecka kunde Jakob vara utbytt mot Fredrik Isacsson eller Martin Dessner.
Jag var säkerligen också utbytt ett flertal gånger, men det är jag fortfarande lyckligt ovetandes om.

Denna lightversion av swinging slutade abrupt en höstdag i början av femman.
Ida kom och gjorde slut åt Emma. Samtidigt som jag ser Emma som har tagit på sig ansvaret att göra Idas dirty work.
Den lilla skillnaden var att dom inte kom tillbaka.

Så där stod vi, två utblottade män utan flickvänner.
Men inte illa till mods.
Vi hade trots allt haft 36 förhållanden med två tjejer på ett halvår.
Och det var ta mig tusan ett bättre rekord än att vara skolans bästa fotbollsspelare.


Tidigare inlägg
RSS 2.0