erockbastard

Jag tror det var innan jul jag såg det här klippet.

Linda Rosing- vilken kvinna.

Denna dam började sin karriär i skitprogrammet Big Brother.

Där knullade hon friskt med nån hunk som nu är historia.

Efter det så brände hon på med flygvärdinna, politiker i unika partiet, porrstjärna, sångerska, författare med mera.

Och nu, ska det bli ett program om henne när hon ska hitta den rätta.

Är det bara jag som tycker detta är så jävla sjukt?

Finns det männsikor som faktiskt tittar på det här?

Vilken jävla skitkanal ska sända denna misserabla sörja?

Fast det är inte bara med avsmak som jag känner när jag ser detta.

Även en stor sked med glädje.

I klippet gör expressenjournalisten intervjuer med ett gäng olika killar.

Den första är 21 år, låtsasstekare och har en havsdjur i skolväskan.

Den andra är 51 år och hans självdistans försvann ungefär samtidigt då Stalin gick bort.

Den fjärde killen känns helt okej, men med namnet Per Phung så tror jag inte han kommer långt.

Fast det vore hysteriskt kul om dom blev tillsammans, gifte sig och Linda Rosing får helt enkelt namnet Linda Phung.

Per Phung har även med sig en "mankini" som han ska imponera på Linda med.

Han kommer med andra ord flasha hela efternamnet i tv. Succé.

Nu måste jag fråga er som bor hemma i Sverige och tittar på tv.

Sänds det här prgrammet?  Är det nerlagt?
Om det fortfarande sänds, snälla, berätta hur det går för hennes kompisar att hitta den rätta till henne.

Jag hoppas verkligen detta program gör samma succé som hennes förra satsning.

The Bitch Tour-Med Linda och Fadde. Bara namnet gör att det luktar Brinkenstjärna om hela projektet.
Ett 20-tal program var det tänkt.

Tre producerades.

Hoppas det händer samma här- både för Sveriges och Lindas skull.

Minne:

Det var april.

Mormor skulle fylla 75 jordsnurr, tror jag.

Samtidigt skulle min morbror Lars fylla 50, tror jag också.

Har skamligt dålig kolla på åldern.

Skitsamma.

Detta skulle firas tyckte familjen Tapper och Johansson.

En resa skulle det visa sig.

Kanarieöarna. Eller Kanarieholmarna pappor gärna säger.

En semester i två hela veckor med sol, bad och god mat.

Jag hade vid denna ålder inte börjat förtära alkohol, därav det gubbiga uttrycket "god mat."

På bussen mellan flygplatsen och hotellet berättar våran reseledare att sluga människor har startat en verksamhet där lotteri med vinst härjade på öarna.

Fina, tänkte jag, kamma hem miljonen på solsemestern, vem fan klagar på det?

Fallet visade sig vara så att lotterna man fick skrapa skulle visa tre lika symboler ( som varenda lott gjorde ) och då fick man en vinst.

Vinsterna varierade mellan engångskameror, en slant som inte ens den fattige skulle bli glad för eller... högsta vinsten.

Privat visning på ett kommande lyxboende som man kunde spendera ofantliga summor pengar i. Givetvis skulle man varken se pengarna eller någon husnyckel i framtiden.

Varning, sa reseledaren.

Tack, sa mamma och skrapde för glatta livet när vi blev utsatta för denna semesterterror på resans sjätte dag.

På ett ögonblick satt hela familjen Tapper i en taxi destination nyvenoverat lyxboende med havsutsikt som man aldrig kunde få se igen om man väl pungade in några kronor i projektet.

När man tänker efter tror jag faktiskt att hela projektet var finansierat av lättlurade turister.

Sak samma, vi fick en baugette gratis och en halvdag förstörd.

Semester fortlöpte och kvällen innan hemresan står jag och mina bröder och spelar biljard.

I hörnet av rummet står en tjej och tittar på.

Detta var en väldigt söt tjej så jag sneglade lite på henne. Inget mer.

När vi väl står och väntar på bussen som ska ta oss tillbaka till flygplatsen står hon där igen.

Vacker som en sommardag.

Hon tittade tillbaka och hon log.

Medans hon log, sänkte jag blicken och skämdes.

Detta lilla oskyldiga småflirtande fortsatte på bussen och så även på flygplatsen.

Till min lycka såg jag att tjejen även skulle med samma plan som skulle ta oss till Landvetter.

Hon hade blivit telldelad en plats längre bak i planet och när hon gick förbi där jag satt lämnade hon en lapp med sitt namn och telefonnummer.

Väl hemma i Sverige och på Landvetter hade jag lyckats tappa bort henne.

Vi stod och väntade på bagaget och när alla väskorna var omhändertagna av respektive familjemedlem så började vi gå ut mot ankomsthallen.
Jag stod kvar i någon sekund, tittade efter henne, insåg att hon var borta för att i nästa sekund få en hand på axeln.

Jag vände mig återigen om.

Innan jag förstod vad som hände så stod vi där och kysste varandra.

Som på film.

Dett var nog den häftigaste/konstigaste/mysiga/pinsamma/underbara känsla jag hade haft i mitt femtonåriga liv.

Kärlek på en flygplats.

En Love Actually fem år innan filmen kom ut.

Det kanske låter som att jag fortfarande är kär i den här tjejen.

Jag kan avslöja att så inte är fallet, men jag delar ett minne med henne som nog kommer vara livet ut.

En riktig filmkyss på ett riktigt filmkyssmanér.
Check.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4218846.ab

Är inte detta det mest svenska som finns?

Jag vet själv att jag är en riktig ultra-svenne.
Men när man är en offentlig person så kan man väl få ljuga lite?

Som vanligt har jag läst det här på aftonbladet, så man kan ju alltid ifrågasätta vad som är sant eller ej.

Men varför ljuga ihop att Charlotte Kalla ska fira med en smörgås när hon vinner Jerringpriset?

Tror inte det säljer mer lösnummer för det.

I alla fall:

Jag såg själv inte galan, men har blivit uppdaterad att Kalla kammade hem Jerringpriset. Ett mycket fint pris i idrottsvärlden.

Detta säger hon att hon ska fira med en smörgås.

Det är tamejfan det mest lama jag har hört.

Är det så hård press på idrottarna nu för tiden att dom inte ens får säga att dom ska festa till det när dom vinner ?

Eller vill Kalla inte uppröra det svenska folket med att säga att hon ska ställa till med en sjujävlarns fest "..och du är inte bjuden? "

Tror hon att alla idrottsstjärnor måste vara förebilder för barn att hon inte får ta ett glas skumpa när det väl ges ett tillfälle.

Jag säger inte att hon nu måste dricka alkohol, men hon kunde väl besparat den svenska befolkningen att hon ska fira det hela med en jävla äggamacka.

Och vad skulle den där Jerring (i ärlighetens namn varken vet jag eller bryr mig om vem det är) säga om vinnaren av det storslagna priset skiter i efterfesten för att hem o käka polarbröd med salami.

Jag vill ha tillbaka den där rock n' roll-mentaliteten hos idrottarna.

Patrik Sjöberg som river ur sig med flit för att få hinka bärs med sina badboy-buddies inne på arenan.

Alkohol främjar självklart inte idrotten, men om en idrottare blir full efter att ha sopat banan med konkurenterna så tycker jag att alla bara ska hålla käften. Moralpaniken efter två hockeyspelare nu i förra veckan blev fulla efter en förlust spreds som en jävla löpeld i landet. Vad man inte tänker på är det obligatoriska sexpacket för hela svenska folket när Sverige möter Nordirland en regning tisdag i november.

Jag tycker bara att Charlotte Kalla kunde gjort något bättre av sitt segertal än att vara så sjukt mediatränad och stel att säga att hon ska fira det med en smörgås.

Hon kunde väl dragit till med "nu ska jag gå och bli asfull" och sen bara skita i det, gå tillbaka till hotellet, äta sin macka, lägga sig och sova.

Det låter bättre, i alla fall i mina öron.

Detta är verkligen glädje i den renaste form.

En långhårig finländare får frågan vad som är det bästa med internet.

Han skulle kunna säga: "I don´t speak swedish" , "Häppälä" eller bara gå vidare.

Men lyckan när han får en fråga av ett tv-team är oändlig.

Han solofreakar big time och skäms inte för att dundra på med den lilla svenska han nu har lärt sig.

Att säga "faktisk" "soppa" och "bög" under de tio sekunder han får på sig är så hysteriskt kul att min mage inte klarar mer.

Han ger verkligen uttrycket "kör löss" ett ansikte.

Njut!

Minne:

Det var en stor klump jag hade i magen.

En stor nervös klump.

Affischen hade hängt uppe i entrén till Vindängskolan i över en vecka.

Disco i parken.

Diskotek i Folkets Park.

Jag och Fredrik Isacsson hade bestämt oss för att gå på denna tillställning för att göra helgen lite mer unik än att bara sitta hemma och kika på Lasse Holms "Sikta mot stjärnorna"

Äntligen skulle man få komma ut o se andra personer från andra skolor.

Äldre personer, häftigt.

Diskoteket i parken skulle slå upp portarna klockan sex.

Jag och Fredrik bestämde att vi skulle göra i ordning våra frisyrer ihop.

Eller, Maria, Fredriks mamma skulle få göra i ordning frisyrerna på oss.

Men först; kläderna.

Vad skulle man ha på sig?

Jag hade aldrig varit på disco förut.

Skulle man få huvudet doppat i toaletten om man såg töntig ut?

Skulle man få styrk om man hade fel skor?

Häftiga kläder var ett måste.

Jag kollade runt i min gaderob, visste i ärlighetens namn inte vad som var snyggt eller fult.

Men häftigt skulle det se ut.

Militärbrallor.

Mörkgröna militärbyxor. Woho, var inte det millisar grymt så vet jag inte vad.

Överdelen var dock kvar.

Jag frågade mamma, jag tror hon förslog att jag skulle ha en skjorta.

Svaret från mig blev att skjortor är töntigt och ger mig en enkel resa till vattenklosetten.

Jag kollade in i skåpet där jag förvarade min träningskläder ( och kläder som mamma hade gömt och tänkte skänka bort med den enkla motiveringen: dom såg förjävliga ut. )

Där fann jag min tröja.

En svart Mighty Ducks-hockeytröja med namnet Kariya. Lila text.

En coolare tröja fick man leta länge efter.

Detta var en skatt. Min skatt.

Så var det bara att ge sig iväg.

Ut mot Skattegården Synnerål och mot Fredrik Isacsson.

Där väntade redan Isac iförd munderingen adidasbyxor ( ni vet, sånna med knappar på sidorna ) och t-shirt.

Nu var det bara frillan som skulle stajlas.

Vi skulle sticka ut, vi ville vara balla.

Vi gjorde spikes.

Maria kämpade oerhört länge med vax, frisyrgelé och spray för att vårat hår skulle komma lite närmare himlen.

Nu när man tänker på det i efterhand var det verkligen pärlor till svin. Stajling i över en halvtimme på två 11/12-åringar som skulle på disco i fyra timmar.

När väl frisyrerna var klara var det dags att åka in till Folkets Park.

Nervositeten var på topp, likaså förväntingarna.

Kvällen var lyckad, läsk och godis- vad mer behövdes?

I slutet av kvällen kommer en tjej fram och frågar om hennes kompis får dansa tryckare med mig till låten Viva Forever med Spice Girls.

Visst, svarar jag.

Vi dansar och när låten är slut så drar hon ut mig från lokalen, runt ett hörn och frågar om hon får chans på mig.

Jag svarar självklart ja.

Hon hette Anette och gick samma klass som min storebror.

Eftersom min erfarenhet av chansfrågning stod på noll så visste jag inte vad nästa steg var.

Skulle vi dansa en tryckare till? Skulle vi köra en långtradare till nästa låt?
Hon tog steg ett, skulle jag ta steg två?

Jag hade inte en aning så jag gjorde det enda rätta.

Jag drog med henne, på samma sätt som hon gjorde med mig, runt hörnet och frågade henne: Får jag chans på dig?

Hon tittade konstigt på mig och svarade ja.

Jahapp, tänkte jag. Då har jag gjort mitt.

Vi var ihop i sisådär ett halvår utan att träffas en enda gång mer än på parkentillställningarna.

En fredagskväll var jag sjuk och kunde därmed inte gå på discot.

Måndagen efter fick jag ett skönheten-och-odjuret-doft-brev hem i brevlådan.

Min fru förklarade att hon inte ville leva tillsammans med mig längre för att jag inte dök upp på festen. Hon hade hittat en annan.

Det gjorde inte så mycket. Diskoteket fanns kvar, likaså Isac och spikesen.

Som sagt, det var en bra kväll.

(Hittar jag en bild på mig i Mighty Ducks-tröjan ska jag självklart lägga upp den här.)

Läs här

Vi är bara i början av 2009 men årets roligaste nyhet är nog redan i hamn.

Patrik Ekwall, tv4-profilen och låtsashunken, kan inte simma.

Han kan inte ta tre simtag ens, avslöjar han på aftonbladet.se

Ärligt talat, finns det någon som haft höga tankar om Patrik Ekwall?

Jag vet inte vem det är mest synd om, lille Patrik eller stora aftonbladet.

Att Patrik inte kan simma borde fan inte vara en nyhet. Men aftonbladet ska givetvis ha med allt godis på sin sida.

Varför jag fortfarande läser aftonbladet vet jag inte, ärligt talat sitter jag hellre på dagens nyheter i hopp om att det finns något bättre att läsa.

Patrik Ekwall kan inte simma och vem det är som har fetaste vrålåket i din kommun.

Aftonbladet borde fan skärpa sig.

Men med den makten dom besitter kan man skriva vad fan som helst.

Tro fan inte att dom skriver att runt 90% av svenska befolkningen är simmkunniga, utan att Patte måste ha armkuddar när han badar badkar.

Jag, i egenskap av vanlig person, kan hjälpa Patrik att börja simma.

Vi kan åka ner till sommarstugan i Hovenäset och gå bort till badplatsen Reso.

Börja på det grunda, se Patrik i sina pricka badbrallor och röda badring.

Går sedan ut mot det djupa, där vattnet går till armhålorna.

Ber Patrik att doppa huvudet. Se hans fula blåa badmössa försvinner under vattnet och sen upp igen, sedan vispar vi grädde.

Ni vet, vispa med armen så vattnet skummas, lite lek efter allvaret.

Vi går upp ur vattnet, där tar Patrik emot diplom och sin baddare, medlaljen som är beviset att han vågar doppa huvudet under vattnet.

Steg ett är avklarat.

Grattis Patrik.

Satt mig ner för tio minuter sedan och skulle göra en lista över bra saker 2008, men tappade intresset av det lika fort.

Satte mig istället för att läsa bloggar.

Den första sidan jag har i mina favoriter på datorn är Daniel "Esset" Söderströms dagbok och han fick mig att återfå suget att göra en lista med topnotch-saker och även downunder-crap.

Jag lånar förresten hans bubblare-idé också.

Årets film: The Dark Knight.

Jag har aldrig varit ett stort Batman-fan.

Sanningen är den att detta är den första Batmanfilm jag sett.

Jag tyckte att det var ett jävla tjat om den där Heath Ledger i rollen som Jokern så till sist såg jag filmen.

Efter det kunde jag bara gå över till andra sidan, jag stod också och tjatade om vilken underbar prestation han gjorde i denna film.

Två och en halv timme brutalt pangpang blev årets film, med en fiskmarginal. En stor fisk.

Årets bästa skiva: Volbeat- Guitar Gangsters and Cadillac Blood.

Dessa fyra gossar från ett av mina hatländer ( Danmark ) har mosat sig in i mitt hjärta och kommer ha en plats där en lång tid framöver.

Jag vill återigen tacka Bobban Johansson för att du förde in dessa män i mitt liv.

Bubblare: Backyard Babies- Backyard Babies.

Årets sämsta skiva: Mötley Crüe- Saints of Los Angeles.

Det gör ont att säga det, men så är det.

Bubblare: Guns n' roses.

Årets konsert: Håkan Hellström.

Jag lyssnade på denna man mycket förr i tiden.

Sen la jag ner det, inte för jag inte tyckte om honom, jag tappade väl bara intresset.

Jag började lyssna på honom lite smått igen.

Sen var det konsert och jag blev fjorton år igen.

Det är något unikt med män som står på en scen och säger att publiken är hans änglar.

Kanske är det bögigt, kanske inte

Bubblare: Flogging Molly

.

Årets händelse: Fotbolls EM

Samma dag som vi ( Jag, Dennis, Karl och Mårten ) fick reda på att vi hade fått biljetter till Sverige- Spanien började vi leta husbil.

Efter många om och men så kirrade Mårten en husbil från Erikssons-husvagnar i Stenstorp.

Denna upplevelse kommer jag aldrig att glömma.

Senare kom Emil, Quick, Daniel och John ner till Österrike.

Resan gick vidare via Örnnästet, Prag och Hamburg.

En Eurotrip utan syskon som hånglar.

Årets man: Mårten Setterberg.

Mannen som klämmer 350 mil av 385 möjliga under de tre veckor vi är nere i Europa.

Bara det är en heroisk insats, men att sen bära mig från terassen i Falköping, tre trappor upp, klä mig kläderna, sätta mig i duschen och gå o väcka morsan för att senare springa ner till terassen igen, det ska han ha ett purpurhjärta för.

Det är till denna man jag ger alla mina guldstjärnor till.

Bubblare: Viktor Klintrot

Årets upptäckt: Coldplay

Ett band som aldrig har stått högt i kurs i mina ögon, men när Viktor rekommenderade att jag skulle se videon till "Fix you" och några dagar senare får låten "Viva la vida" på hjärnan så har jag inte kunnat släppa det.

Coldplay överraskar mig hela tiden, en skam att jag missade dem i Spektrum.

Bubblare: Pizzorna på Bari.

Årets mest överskattade: Björn Gustavsson.

Med en gång, ja: Han har gjort roliga saker. WowJocke, bratimitationerna och sången till Carina Berg är skitkul.

Men resten då?

Han har potential att bli sveriges roligaste man, men inte nu, kanske nästa år.

Årets Kommentar: Daniel Zachrison.

Under förra årets EM-resa så gjorde vi ett kort stopp nedanför Örnnästet.

Där gjorde vi upp en liten eld.

Bekräftelsesnacket gick igång om vem som kunde sluka eld. Självklart med öl i munnen.

Emil tog på sig utmaningen.

Han sätter sig vid elden för att få lite,lite eld på den för att senare föra den mot munnen.

När Emil sitter där så blir det en oväntat storlåga på pinnen och Daniel säger:

"Tar du den där då är du fan man, det kan jag ju säga"

Alltså, om du undrar om du är man eller inte, ring Daniel och fråga.

Det är han som sätter grundkriterierna.

Årets serie: Californication

Hank Moody är det ultimata antihjälten.

Han super, knullar och slåss, men med stil.

Han är, som David uttryckte det, en "natural fuck up."

Men ändå älskar man honom.

Bubblare: Entourage.


Ett gott nytt år till allihop.