erockbastard

Minne:

Vintern 1994.
Det är morgonen den 2 februari samma år då Sverige ska genomlida ett straffdrama mot ett gäng rumäner i en fotbollstävling.
Anledningen till att jag minns datumet är att det är min födelsedag.
Jag hade inte välsingnats med en väckarklocka på rummet då jag bara var sju år.
Därav hade jag dålig koll på tiden.

Jag vaknade upp runt 04.30.
När jag slog upp mina ögon insåg jag att årets bästa dag är här.
Samtidigt tänkte jag att mamma och pappa hade glömt att uppvakta mig.
Jag gick ner för trappan, ut i hallen och svängde in i mor och fars sovrum, väcker mor och frågar med gråten i halsen om dom har glömt min födelsedag.

Mamma svarar vänligt men bestämt att så inte var fallet och att klockan behövde bli lite mer innan dom skulle komma med skönsång och frukost på sängen.
Jag fick helt enkelt sova en stund till.

När familjen Tapper senare hade uppvaktat sin mellanpojk så leker jag i den lilla hallen på övervåningen med min "bästa" present.

En radiobil.
En kontroll och en bil.
Jag körde fram och tillbaka i våran lilla hall.
Min lillebror Marin kikade på med stor avundsjuka när hans storebror gick apshit med sin nya leksak.
Han ville också ta del av det roliga.
Han frågar om han får prova och jag avvisar honom med frasen "nej, du har bara sönder den."

Mor och far menar att han kommer hålla bilen vid liv och jag är illa tvungen att lämna ifrån mig kontrollen för chafförbyte.
Bilen stakar sig fram för att sedan få fason på åkandet och köra ner för trappan.
Jag blir förtvivlad men pappa menar att bilen höll.

För skydda min käraste ägodel i form av en racerbil ställde jag upp den på min bokhylla så inte Martin kunde komma åt den.
Hans äckliga bebishänder skulle inte talla på min bil igen.

När jag gick o la mig på kvällen så stod mitt åkdon och kontroll brevid varandra i bokhyllan.
Eftersom elementen stod på för allt smör i småland så blev det ganska varmt i mitt lilla rum.
Jag löste det helt enkelt genom att öppna fönstret.

På natten vaknade jag upp av ett ljud.
Var det häxan från Hans och Greta som hade tagit sig ur boken, som låg på mitt nattduksbord, som jag hade fruktat så länge?
Hade inte mamma tagit ut boken ur rummet som jag bad om, så inte detta skulle uppstå?
Var hon här för att kidnappa mig? Vart hade jag brödet så mina föräldrar kunde hitta mig?
Jag tände lampan fort som attan.
Tystnaden hade aldrig varit större.

Ljudet kom igen. Jag försöker lokalisera ljudet.
Från bokhyllan.
Bilen.
Den rörde på sig!
Jävlar.
En gång till.
Den körde ut från bokhyllan och ner på golvet.
Paniken lät sig inte vänta och jag började gallskrika.


Några månader innan min födelsedag tyckte mina föräldrar att vi skulle ha filmkväll.
Tidningen annonserade en komedi med Björn Skifs.
Strul.
För er som inte sett Strul så börjar filmen med att en pundare rammar ett helt kvarter med en grävmaskin.
Filmkvällen förvandlades snabbt till ett helvetesinferno av panik och pappa fick lugna ner mig i över två timmar med att tydliggöra att det bara var på film.
Resultatet av filmen Strul blev att jag fick sova mellan mamma och pappa i två veckor.


Ungefär samma skrik och panik uppstod nu.

Mor och far var uppe på mitt rum efter en millesekund och undrade vad som har hänt.
"Det spökar för fan", ylar jag förtvivlat.
Jag förklarar att bilen har börjat leva sitt eget liv och att kärran från helvetet skulle ut från mitt rum.
Min storebror Pär förklarade att jag hade glömt att stänga av bilen och kontrollen så när antennerna till vardera sak möttes så började bilen åka.
Vinden från det öppna fönstret hade satt de elektriska känselspröten i gungning så dom kommit i kontakt med varandra.
Jag bad ändå om att mitt lekfordon skulle avvisas från brottsplatsen.

Detta har satt prägel på min vardag.
Jag blir fortfarande harig så fort en bil tutar.
Jag kan inte påstå att jag känner mig som en strateg när jag nu bor vid en av Oslos mest trafikerade gator där tutor är lika obligatoriskt som äldre män säger "billig fylla" och skrockar, när dom provar någonannans glasögon.


Tidsmässigt känns det som jag har betalat priset efter denna incident för 16 år sedan.
Men tydligen så har Gud en annan plan för mig.
Kanske sitter han och väntar på att jag ska se klart Strul för att få större perspektiv.
Kanske så skulle jag inte vara så paranoid om inte hela världen var ute efter mig.
Skulle jag prata med en psykolog skulle hon säga att min rädsla rotar sig i min barndom.
Tro fan det.