erockbastard

Minne:

Skytten.

Dagiset som invanderades av skitungar runt årtalet 93.

En av skitungarna var jag, såklart.

Namnet avdelningen jag gick på kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag kan tänka mig att det var nått av de vanliga dagisavdelningsnamnen som till exempel; Bollen, Kojan eller Struten.

Jag hade tre favoritpersoner på Skytten.

Den första var Anita. Min dagisfröken som var runt 50 och genomsnäll.

Hur hon såg väl ut som dagisfröknar gör som mest.

Hon tyckte att jag hade fina ögonfransar och när jag tänker efter borde jag nog blivit modell för Lóreals senaste mascara superduberbautacoolultaviolashes istället för arbetare på ett boklager.

Den andra personen var, jag tror att han heter, Magnus.

Han var handbollsspelare och kunde kasta en boll till himlen.

När mor och far jobbade sent så tog jag med Magnus ut till Ållebergsgymnasiets såkallade fotbollsplan och så fick han kasta bollen upp i luften.

Själv satt jag där och frågade om han någongång hade träffat ett flygplan med bollen.

Den tredje personen var Lovisa Lidevei.

Om jag minns rätt så gick hon på avdelningen på nedervåningen.

Hon tyckte jag nog om mest, nästan lite hemliget kär i.

Hon gjorde inget speciellt för att hon skulle bli omtyckt av mig, hon var så söt bara. Det räckte.

Sen fanns det självklart personer som jag tyckte illa om.

En av dessa personer var Christian Kurist.

Anledningen till att hysa hat åt honom var att han var lika stark, om inte starkare, än mig.

Jag kunde hänga i lianen som fanns i lekrummet en hel Zorrolåt. Christian kunde till och med hålla kvar tills introt på bumbibjörnarna var över.

Att vara starkast var viktigt när man var mindre.

Det är det inte idag, lucky me.

Min största dröm på dagis var att bli 15 år och heta Mikael. 15 kändes vuxet och koolt. Man fick åka moppe och ha mustach. Varför jag ville heta Mikael vet nog ingen, inte ens jag själv.

En härlig vårdag var det dags för bollen i burken på Skytten.

Vi körde väl zig-zag-zug om vem som skulle "va´t".

Va´t menas med att det är han som ska leta reda på barnen och sen dunka ut dom en efter en.

I hopp om att vara osynlig genom ett fönster blev jag tagen först.

Han som va´t smekte upp hela bollen-i-burken-ensamblen i brygga och så i sin tur var det min tur att va´t.

Med all säkerhet så fuskade jag säkert genom att tjyvkika när jag sprang och hämtade bollen som Christian Kurist hade skjutit iväg. Självklart fick Christian skjuta var han kunde sparka hårdast.

Genom detta lilla fulspel kunde jag dunka ut dom flesta relativt fort. Alla faktiskt. Alla utom en.

Christian Kurist, min antagonist och dagisfröknarnas favorit.

Jag gick runt och kollade på dagisgården och alla barnen gnällde om att jag inte skulle vara så feg och gå längre bort från bollen.

Jag kände på mig att Christian var nära. Det osade krig i luften och jag skulle med all säkerhet stupa i denna maktkamp.

Jag gick mot hörnet vid rutchkanan.

DÅ!

En stor skepnad kommer över mig.

Christian accelerar nått i hästväg. Vilket löpsteg.

Jag springer efter.

Han tar löpet över den lilla gräsplätten och ut på asfalten.

Här kommer det en händelse som förmodligen präglade hela min fotbollskarriär.

Kan man inte nå bollen, klipp spelaren.

Christian med sin enorma fart mot bollen och jag tätt efter.

Känslan av att inte räcka till, att nå toppen efter slit och sen störta mot botten i en millesekund värkte i mitt huvud.

Med dessa tankar gjorde jag det enda rätta.

Jag tog två snabba steg till, slängde mig med benen före och lägger ett brutalt krokben för fienden.

Christian faller ned på asfalten och skrapar upp sina händer och knän.

Här kunde den lilla anekdoten få ett slut.

Men så är det inte.

Eftersom jag gillar plusmeny på redan sargade saker så blir det självklart mer.

Att ha mage till att låta asfalten få gå lös på Christians kropp var inte nog.

Jag förstår inte hur jag kunde med, men ordet moral fanns inte i min hjärna på den tiden.

Efter den oerhört fula tacklingen reser jag mig upp, springer förbi en gråtande Christian, lägger upp ena foten på bollen och skriker "BOLLEN I BURKEN CHRISTIAN; ETT, TVÅ, TRE!"

Sen dess har jag inte pratat med Christian, men jag vet att han fortfarande är starkare än mig.

Nu klarar han att hålla i lianen till hela themesången till A-Team.