erockbastard

När jag bokade biljett till Peace and love gjorde jag det för Mötley's och Volbeats skull.
När min kära broder skickade en invite till Spotify har jag haft fullt upp och lyssna på band som är kända som jag aldrig har hört.
The Killers, Razorlight, Monster Magnet är bara några som gett ett sjudundrandes intryck.
Så boka biljett och joina allihopa. Nej förresten, inga jobbiga jävlar, annars allihop.

Så här glad var jag när Dennis tog en kudde framför ansiktet igår.

Kenza.

Jag har ägnat en stund åt att skumma igenom Kenzas blogg.

Hon som har flest besökare här på blogg.se.

Hur kommer det sig att hon har så många läsare?

Jag har inte en aning vad hon gör eller kommer ifrån. Va hon känd sen innan?

Det enda jag vet om henne är att hon lyssnar på Tokio Hotel (jävla skitband) och att hon vann årets bloggare 2008.

Vad är kriterierna för en bra blogg?

Uppdatera så mycket som möjligt?

Bara fylla upp sin internet dagbok med en massa skit?

Jag finner ingenting på hennes blogg som gör mig intresserad.

Förvisso är jag kille och tror att hennes blogg är mer anpassad för tjejer.

Men ändå.

Hon skriver inget vidare faktiskt. Väldigt alldagliga saker som att hon sprang till bussen och att hon hade prov.

Är det verkligen en bra blogg?

Tycker hon själv att det är bra?

Eller har hon bara pressen att uppdatera så allt blir dåligt?

Rastlöshet.

Som ni säkert förstår är jag rastlös.

Annars hade jag nog inte kikat in på kenzas blogg.

Jag har även googlat mig själv.

Där fann jag två länkar till min gamla blogg (nogg.se) och fyra kort.

Promenad kanske?

David.

David Andersson, min man och själsfrände.

En fantastisk människa som verkligen ser det goda hos folk.

Han är fortfarande mänsklig och kan väl vara arg han med, men han har det där lilla extra som jag kan bli lite avundsjuk på.

Att i nio fall av tio se det positiva i situationer och personer.

Jag tycker också om människor, men jag tycker det är lika roligt att håna dom som att tycka bra om dom.

Känns som David har lite mer "översikt" på människor än vanligt folk.

Ser det goda och lyfter fram det positiva, inte tvärtom.

Det beundrar jag.

Dryck.

Nån som har koll på hur thailänsk Red Bull skiljer sig från vanlig Red Bull?

Har småkikat lite efter det, men hittar inget vettigt svar.

För några veckor sedan pungade jag upp ett youtubeklipp här på bloggen under rubriken "ATTACK".

För er som inte har sett det så visar filmen hur Dennis kastar snö på en fiskmås.

Det var mer eller mindre bådas idé och det kändes bra efteråt.

Fiskmåsar är som duvor.

Alla, verkligen alla, tycker illa om duvor.

Eller ja, fåglar överhuvudtaget.

Dom har makten att skita någon i huvudet och det ger makt.

Makt som dom missbrukar något så brutalt att man inte kan tycka om djuren.

Alla tycker likadant. Alla hatar att få fågelbajs på jackan, alla vill sparka till duvorna på Karl Johan när dom små asen haltar sig fram.

Och när det väl är en barmhärtig man eller kvinna som får tummen ur och sopar till en duva med foten så ska det alltid komma fram en jävla moraltant och klaga.

Skitsamma om moraltanten också hatar duvor, men verbalt smisk ska hon ge.

Moraltanten finner nog någon upphetsning eller bekräftelse i att klaga på folk som gör fel men ändå går och röker brajja och skär sönder barns fotbollar.

Men men.

Jag och Dennis, båda får skulden för dådet, kastade snö på fiskmåsen.

Anledningen till att vi inte kanstade en till var att vi var rädda för moraltanten.

Jag har nog så länge jag kan minnas tyckt illa om / varit rädd för fiskmåsar.

Minne:

Det var sommar.

Jag var nog runt nio/ tio år.

Som alla sommrar tillbringar jag så mycket tid som möjligt nere vid sommarstugan i Hovenäset.

Det var en vacker dag.

Strålande solsken och temperaturen hade nog letat upp sig mot närmare 25 grader.

Jag och min familj var för dagen vid badplatsen Reso.

En badplats med glasskiosk, hopptorn och berg.

En massa berg.

Jag var ett väldigt aktivt barn och älskade allt som hade med rörelse att göra.

Springa, hoppa, klättra.

Klättra i berg var mitt största intresse.

För dagen skulle jag bestiga berget som ligger direkt till höger när man kommer upp till Reso.

Inte mer än 10 meter högt, men det fanns massa yta att utforska.

Jag klättrar upp för berget.

Väl på toppen ser jag ut över havet.

Om titanicfilmen hade kommit ut några år tidigare hade jag säkert skrikit ut "I´m the king of the world" och sträckt ut armarna.

Nu hade den inte kommit ut så jag fick nöja mig med att bara stå att spana lite på vattnet.

Jag går en sväng på berget.

Låtsas att jag är nån Turtelsgubbe.

Helst Michaelangelo, han hade tuffast vapen.

På en berghäll ser jag något som ser ut som en igelkott.

Jag blir glad.

Jag smyger framåt för att inte skrämma kotten.

Jag kommer närmare och inser att det är en sjujävlarns stor igelkott.

Men den rörde sig inte.

Jag går fram i vanlig takt de sista metrarna och ser ett gäng ägg.

Min besvikelse var enorm.

Världens största igelkott hade förvandlats till några pinnar och fågelexkrement.

Då kom överraskningen.

Överraskningen som föralltid kommer att prägla min syn på fågeldjur.

Något slår till mig i huvudet.

Så in i helvete också.

Och igen. Jag blev livrädd.

Från ingenstans ( läs himlen ) kom fiskmåsmorsan och attackerde mitt huvud.

Två gånger. Jag skrek som jag vet inte vad.

Helt panikslagen, fiskmåsen skulle döda mig tänkte jag.

Jag hade inkräktat på hennes teritorium och nu skulle jag straffas med döden.

Jag skrek ännu mer.

Folk som låg runt omkring berget reagerade.

Dom trodde säkert att något brutalt mord höll på att inträffa i närheten av dem.

Jag tror att folket blev märkta besvikna när dom ser en 10-årig västgöta pöjk ligger och skriker på en berghäll åt absolut ingenting.

Fiskmåsen var borta sen länge.

Jag blev tröstade med glass.

Det hjälpte, för stunden.

Men jag vaknar fortfarande om nätterna, svettig och panikslagen att fiskmåsen attackerar.

Härromveckan fick jag ut lite av min hämnd.

Lite bättre mår jag.

Så.

Här kommer del två i berättelsen om min fotbollskarriär.

Hade ingen ork att skriva i helgen, så det blir nu istället.

Fotboll är en vacker sport som förenar människor. Men fotbollen har också en baksida.

Vinnarskallen.

Inte den vinnarskallen som pushar ut positiv energi för att orka i 90 minuter.

Utan den vinnarskallen som bland annat jag ägde.

Okej, det är klart man vill vinna när man utövar en sport, men jag tar det inte lika seriöst längre.

Detta kan bero på att jag mognat eller så är det att fotbollslek med kompisar inte alls kan mäta sig med den fotbollen vi spelade när vi var i övre tonåren.

Två exempel.

Vinnarskalle nummer 1.

Ägare: Johan Torstensson, Adam Svensson och delvis David Andersson. (när han inte har ont i hälsenorna.)

Denna vinnarskalle är utan tvekan den ultimata.

Spring i 100 minuter fast du bara orkar 50.

Man ger sig aldrig och humöret dalar inte fast du och ditt lag ligger under.

Vinnarskallen pushar på lagkamrater och viljan att vinna är oändlig.

Vinnarskalle nummer 2.

Ägare: För att inte göra någon annan ledsen så skriver jag bara mig själv.

Denna vinnarskalle älskar att vinna och tål inte att förlora.

Ligger man under med ett mål och det är fyra minuter kvar att matchen är det bättre att klippa benen på en i motståndarlaget än att koncentrera sig på bollen.

Jag tror vi var 16.

Det var kval till pojkallsvenskan.

I första matchen får vi möta Skövde AIK.

Ett bra lag, men just denna matchen var vi bra mycket bättre.

Vi leder med 2-1 och det är tio minuter kvar.

Domaren tycker att en filmning ska vara frispark precis utanför straffområdet och Skövde kvitterar till 2-2.

I slutskedet av matchen gör domaren någonting till Skövdes fördel (om det var straff eller frispark precis utanför igen kommer jag inte ihåg.)

Skövde gör mål igen och vinner.

Jag är vansinnig.

Vi ställer upp för att tacka motståndarna och när jag ska tacka domaren säger jag

"Tack för att du blåste sönder matchen."

Domaren svarar med att visa det gula kortet (efter matchen) och säger att han dömmer som han ser situationen.

Han får repliken att han gör det jävligt dåligt. Sen är jag så mogen att jag räcker ut tungan mot honom.

Jag vänder ryggen till och går mot omklädningsrummet när domaren blåser i pipan och skriker: "Nummer ett!"

Tokfan drar upp det röda kortet och jag blir avstängd i två matcher.

När jag väl kommer tillbaka till den sista kvalmatchen lyckas jag bli utvisad igen.

Men detta var inget onödigt tjafs med domaren.

Jag drog en ohederlig bensax på Vänersborgs anfallare Linnart (?) som kom i friläge.

Men han var en grisigaste fotbollsspelare jag mött, så han förtjänade det.

När man ser tillbaka på det är detta ett ganska omoget beteende.

Sparka på folk gör man inte och kalla domaren för det ena och det andra är också dumt.

Men allting man ger får man tillbaka.

Det var åttondelsfinal i Oden Cup i Falköping.

Mitt lag, IFK skulle få möta FFK, stora rivalerna i Falköping.

Snacket hade egentligen gått i flera veckor och våra huliganer hade drabbats samman innan matchen. Denna fajt vann IFK:s Blue Stalliones efter ett lamt försök undertecknat FFK:s Red Pussies.

Hur som helst vinner FFK matchen med 2-1.

Jag kan inte hålla tillbaka och lipar som aldrig förr.

Jag var så jävla arg och besviken att jag måste ta ut det på någon.

Denna någon fick bli en dörr.

Några år innan Oden Cup hade jag sett hur Fredrik Kullman, legendarisk vänsterdojja och fruktansvärt dålig förlorare, sparkat sönder en dörr när dom förlorat semifinalen i KM i Stenstorp.

Detta för även vara min plan.

Oden Cup var över får vår del och detta skulle en dörr få sota för.

När jag kommer nån meter från dörren laddar jag som aldrig förr och trycker till med en tåpaj rätt i dörren.

Skillnaden mellan dörren som Kullman gjorde sönder i Stenstorp och den i Odenhallen var att den i Stenstorp var två tunna plywoodskivor och dörren i Odenhallen var av massivt trä.

Smärtan kom som ett mörker över mig.

Men jag kunde inte lägga mig ner för djävulska smärtor i foten för något självförvållat.

Jag bet ihop och gick ner och duschade och haltade ifrån Odenhallen.

Jag hade fått sota för mina synder.

Jag haltade i sisådär två månader och vägrade gå till doktorn.

Aldrig i livet att jag skulle erkänna för nån att jag var sånn idiot att försöka sparka in en dörr.

Det var nog här jag förstod att ilska inte var den bästa utvägen.

Men vad skulle jag gjort? Mingla med dörren?