erockbastard

Tänkte börja med ett citat av min far men eftersom detta inte är ett Criminal Minds-avsnitt så sparar vi det. 

Ålder är ett ganska tacksamt ämne att tackla eftersom alla drabbas av det, förr eller senare.

En del erkänner att ångesten börjar infinna sig innan åldern hunnit slå 20 vårar, en del går genom livet som om de vore en del av en Dressmannreklam och ger åldern fingret.

För några är det nog inte åldern i sig som spökar, mer vad man hunnit prestera under tiden man levt. Några andra skulle nog hävda att talet i sig framkallar ågren.

 

En del jagar, fångar och blir aldrig mätta, andra lutar sig tillbaka och tycker är livet är som fetast när man har 150 cl Fanta i ena handen och lite handlotion i den andra.

Det känns som att kuska-land-och-rike-runt-samtidigt-som-man-ska-vara-välmående-på-instagram-ha-god-ekonomi-och-sett-Tallest-man-on-earth -"innan-han-blev-stor"-personerna löper större risk att få ångest över åldern än den vars bästa stund i livet är att få sätta sig i en eka och meta lite. 

Det beror på vilka ambitioner man har. 

Huvudsaken är att man mår fint.

 

Att säga att jag har ångest över åldern är ointressant och osant. Däremot kan jag ifrågasätta mig själv om jag verkligen är 26 eller inte. Ibland känns det som man hamnat helt på efterkälken och står med öppen mun när någon dyker sjuan, men fattar inte storheten med en god bok. 

 

Jag har givetvis lärt mig saker under åren och tagit det med mig och insett vad som är bra och dåligt, olagligt eller bara omoraliskt. Små saker som läggs på hög i ens medvetande som finns där men inte används och kan plockas fram när ämnet kommer upp, flera år senare.

 

När jag gick på dagiset Gunghästen i Falköping så hade vi en vaktmästare som hette Janos. Han var en snäll man som, till och från, hjälpte mig när jag var mammasjuk och ville hoppa över staketet till hennes avdelning istället för att hänga med mina fröknar. 

Varje gång tackade jag honom artigt med ett "Tack, Anus".

Idag vet jag jag att anus är en ballongknut strax söder om ryggen och inte namnet på den skäggige mannen med den stora nyckelknippan. 

En vinst för mig, men mest för Janos.

 

Ju äldre man blir desto klokare blir man, sägs det. Jag hade på minuten nått mitt äldsta i livet när jag fick frågan om vilken superkraft jag skulle vilja ha. Som en vuxen, rationellt tänkande människa kommer man snabbt fram till något som kan appliceras både i privatlivet och för att hjälpa andra.

Nu i efterhand skulle jag vilja ha superkraften att kunna svara fort på dumma frågor.

 

Jag valde att vara osynlig.

Till vilken nytta? 

Första tanken var att då kunde man sitta i folks omklädningsrum. 

Anledningen till den tanken kan antingen vara:

1. Att jag inte fått frågan på 14 år och kopplar till vad jag svarade senast på frågan, alltså när man var en okysst tolvåring med ett bultande hjärta för Marie Nilsson i min klass

eller

2. Att jag fortfarande är tolv. 

Eller är det bara en omasserad tanke som många andra, som inte fått arbeta i hjärnan innan det verbala avslöjar att man var bröstfixerad?

Alltså en sak som jag tänkt på, kastat in i mitt mentala förråd och inte plockat fram förrän nu, fast med helt fel svar.

 

Vilket svar som helst skulle vara bättre.

Att kunna flyga snabbt som en örn för att att kunna ta sig till nödställda, men när man väl kommer dit så är man den man är, bara att man har vingar på ryggen och gör en lite skönare entré.

Sitta och trycka på redigt stora biceps för att kunna kasta bort en bil när en olycka skett, men du kan fortfarande inte ta dig dit snabbt nog. 

Spruta eld vore coolt om man inte har mustasch.

 

Jag har inte en aning vart jag vill komma med detta.

Kanske vill jag lägga korten på bordet och komma ut som omogen.

Kanske är det en helt vanlig tankebana hos folk och därför blir detta helt ointressant. 

Tiden är lika för oss alla och jag antar att man skapar det man gillar och vill under tiden man lever.

 

Jag sitter fortfarande inte på någon superkraft, men förra veckan satt jag i ett omklädningsrum och fick se på 

när en naken kille i min ålder sjöng med i en Stiftelsen-låt samtidigt som han fönade snoppen på kul.

Han får gärna fortsätta med det. 

Det beror på vilka ambitioner man har. 

Huvudsaken är att han mår fint.