You better shake your body to the beat that we're making!

Minne:


Vindängsskolan.
Det blev ett nervöst mumlande i klass 3 A när våran mentor Kristina Friberg meddelade klassen att Falköpings musikskola skulle komma och värva nya medlemmar till deras härliga gemenskap.
Skulle man få provspela? Skulle alla lyssna om man spelade fel? Skulle nån häftig kille i trean gå upp och riva av ett Maiden-solo och på så vis bli ihop med alla tjejer samtidigt?

Tankarna var många.
Man skulle även nu se vilka som sållade sig till vilken "grupp" av människor.
I alla fall i mina ögon.
Det fanns två olika fack man kunde stoppa in människorna i.
Tuffa eller töntar.

De tuffa skulle säkert gå fram till gitarrmajjen, signa upp sig på musikskolans lista över nya medlemmar och visa att man minsann hade kört en hel del hemma på farsans gamla fender.
Man kunde även gå till trumhörnan eller baskillen.
Resten av intrumenten var till för nördar.
Fiol och blockflöjt var pricken över i:et som gav dig ordförandeposten i nördarnas församling.
I mina ögon.

Det fanns även en del instrument som var svåra att definiera.
Jag kunde inte sätta fingret på om det var tufft eller anpassat för byfånar.
Saxofon, trumpet och piano var sådanna instrument.
Piano var lite halvlamt men keyboard kunde vara riktigt tufft.

Jag kände att jag hade min stora chans. Min dröm att bli rockstjärna.
I mina-vänner-böckerna som friskt hade gått runt i klassen kunde man läsa att drömyrket hos tjejerna var höstskötare eller prinsessa.
Killarnas var brandman eller rallyförare.
Jag skulle bli rockstjärna.
Inga tvivel där.
Bara jag skrev upp mig på trumkontraktet skulle Kiss höra av sig omedelbums.
Det var min plan.

Min kompis Magnus spelade gitarr.
Han var ett år äldre och hade några år på nacken med att lira tunggung. Tyvärr så kunde han bara en låt. Smoke on the water med Deep Purple. Introt i alla fall. Alltid något.
Magnus bekant Alex spelade keyboard. Han hade shakat loss i över två år till pianots glada toner.
Där hade jag mitt band.

Jag sprang hem till mor och far och började med att övertala dem att "mitt band" behövde någonstans att repa.
- Ditt band? undrade dom.
- Ja, mitt rockband, svarade jag malligt.

Efter ha avlagt löften som jag sekunder senare skulle bryta hade vi våran alldeles egna replokal.
Familjen Tappers förråd, som var en förlänging av garaget.
Det var nervöst och förväntansfullt den dagen vi ställde in våra instrument i våran splitter nya replokal.
En av pappas kompisar lånade även ut sitt trumset till mig.

-Va roligt att ni startat orkester, sa han.
Jag svarade surt att det inte var en orkester, det var ett rockband.

Vårat tillhåll hade allt.
Flera intrument, en stor affisch på väggen som föreställde Gene Simmons när han sprutade blod och en stor frysbox där mamma förvarade nästan all glass.
När intrumenten var iställda och glassarna i frysen halverats så började vi överlägga vad vårat nya, coola rockband skulle heta.
Av alla förslag i hela världen så vann No Problem.
Det lät fränt och in-your-face-igt.

Jag hade kvar lite röd hårfärg sen sommarens karneval och jag visste att någonstans i garaget hade pappa en stor bit papper som någongång hade varit skydd för vårat balkonggolv när den klumpiga målaren Sigge hade bytt färg på husets panel.
Vi var ivriga med att hänga upp vårat konstverk.
Efter mängder av klet, så kallat elefantbajs, så satt vårat bandnamn på gaderobsdörrarna i vårat förråd.
Mamma sponsrade oss med 25 riksdaler så vi kunde köpa pommac för att fira att Falköpings nästa rockband hade föds.

När jag dagen efter gick in i förrådet möttes jag av fasa då den röda färgen på pappret inte hade torkat och det såg mer ut som Jason Voorhees Hade gått bananer med sin machete än att stans bästa band hade sin kula här.
På rasterna i skolan gick jag malligt runt och förklarade att jag inte kunde vara med på bandyn för jag skulle "köra loss" med bandet senare.

- Ditt band, frågade folk.
- Ja, jag är typ rockstjärna nu, svarade jag.

Jag målade upp stora inre bilder om hur vi skulle göra succé på stadens största musikevenemang Maratonrock.
Kanoner skulle placeras ut och spruta autografer och Ahlgrens bilar och alla skulle älska oss.
Så mycket folk det skulle vara i publiken. Amfiteatern var smockat med folk och folk röjde framför scenen när vi rev av våran hit.

Men om nu No Problem skulle komma någonstans var vi tvungna att öva också.
Det var alla mindre intresserade av.
Vi kunde väl ha vårat band, bli världskändisar utan att spela ?
Och varför hörde aldrig den där sminkade fjollan från Kiss av sig för?
Han måste vara en riktigt surkart.
Inte heller skivbolagshajarna hade nappat på betet vi hade slängt ut.

Det blev aldrig något lir på de stora scenerna för oss.
Vi var musikens Andres Escobar. Vi ville för mycket men grävde vår egen grav.
Killarna hämtade sina dammiga instrument ett år senare.
Vi hade helt enkelt vuxit ifrån varandra.
Men drömmen fanns kvar.

I somras sa en tjej till mig att jag såg häftig ut och frågade om jag var musiker.
Jag svarade med att jag är trummis i ett rockband.
No Problem.


Kommentarer
Postat av: Mårten

Hade du startat ett band 8 år senare hade det antagligen hetat Pungspark med skäggbiff:D

2010-09-28 @ 15:30:56
Postat av: Emma

Får jag publicera din bok och vara din manager i framtiden. :)

2010-10-14 @ 10:54:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0