erockbastard

Vad i hela helvete händer med världen?
En liten del dör inom mig varje gång jag loggar in på någon av internets alla nyhetssidor.

Innan ni börjar läsa det här ska ni veta, som allt annat som jag skriver här, att jag har fruktansvärt lite kött på bena för att uttala mig. Men jag läser artikeln, tolkar den som jag vill och sen skriver som jag vill.
Som Se&Hör, fast utan bilder.

I Belgien ska man nu rösta om burkan är ett brott eller inte.
En sjal över huvudet och man kan få åka i finkan, utan att passera gå, i en vecka eller punga upp mellan 15-25 euro.

Vad fan är folks jävla problem?
Vill du ha en burka eller nikab, ha det.
Vill du inte, låt bli.

Om dom nu måste klaga på kläder, kan dom inte lägga vikt på dom kläder som är vidriga istället?
Varför-får-man-inte-säga-negerboll-när-man-får-säga-vitlök-t-shirtsen, till exempel.
Det har även börjat gå rykten om att lagom till riksdagsvalet i Sverige ska belgare rösta om man får ha dubbla strumpor på vintern och om män verkligen ska få sitta och kissa eller inte.

På East Shore Middle School i Connecticut har rektorn tagit beslutet att kramar och höga femmor, för er lekmän; "Klätsch", är farligt så det ska förbjudas.
Om man trotsar denna stenhjärtade rektor Cato så kan det bli föräldramöten, kvarsittning eller avstängning från sin utbildning.

Till att börja med tycker jag det är ett underbart straff att först hota med att vara kvar längre i skolan och sen inte få komma alls.
Min gamla mattelärare Eva-Lis Metso, som förövrigt är med på min topp-fem-lista över dom bästa lärare jag någonsin undervisats av, sa till mig en gång att kvarsittning är det sämsta straffet någonsin inom skolväsendet.
Läraren som ger kvarsittning visar då bara att det är ett straff att vara i skolan.

För att gå vidare till kramandet.
När jag kramas blir jag glad.
Förhoppningsvis blir den jag kramar också glad.
Det visar att man bryr sig om en person och vill den väl.
Glädje skapar glädje och alla är lyckliga.
Tydligen så tycker rektor Cato att glädje är förjävla lökigt och alla ska ligga på samma humörsnivå som den livströtte chefen för East Shore Middle School.
 

Och nu till vårat intoleranta land Sverige.
För ungefär ett år sedan så tyckte Caroline Magnerholt att onanera samtidigt som kameran rullade var en bra idé.
Jag tycker att det var lysnade. På allvar.

Filmen visar i stora drag hur gött det är att vara på Arvikafestivalen.
Klippet är på cirkus en minut och visar enbart hennes ansikte.
Inga bröst, ingen rumpa, inget kön.
Ändå står moralsverige med facklor och banderoller och skriker att detta är tamigfan pornografi.

Ärendet kom till reklamombudsmannen och detta klubbas igenom som pornografi.
Hade det varit en kille som gjort samma sak, hade det viftats bort som trams och omoget, men nu gäller det en tjej.

Tjejer får inte ha det lite fint. Det är fortfarande tabu.
I artikeln från aftonbladet står bara Carolines åsikt om det hela, inte reklamombudsmannens.

Han kunde förmodligen inte svara eftersom han hade gått hem för dagen och idkat älskog med sin fru.
Missionären, täcket över, lampan släkt.

Som jag skrev i förrgår.
Så fort jag ska göra någonting som jag inte är, går det åt pipsvängen.
Denna bilden togs i helgen.
Jag och Fridh gav oss på den mexikanska bad boys-stilen. Gick åt fanders det med.
Vatos Iggesund.

Sitter och kikar igenom bilderna från Brasilien.
Eftersom jag fått tillgång till Sara och Mikaelas bilder också så hittade jag två nästan likadana bilder, fast ur olika perspektiv.
Bilden är tagen uppe vid Jesusstatyn och detta omänskliga beteende kändes vettigt när jag väl stod där.
Första bilden kan uppfattas som löjlig, barnslig och kanske till och med lite småkul.
Men den andra bilden är så jävla lökig.
Detta gör att jag aldrig kommer dumma mig när jag blir fotograferad igen.

Vuxenlivet.
Hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte vart jag står här i livet.
När vi började på gymnasiet kände i alla fall jag mig väldigt vuxen.
På ett märkligt sätt så boostade även lärare den illusion att vi 16-åringar var just vuxna (läs:"för i helvete vuxna") när vi hastigt påpekade att läxan blev bortprioriterad för att ett parti biljard hade kommit i vägen.
Men ändå var vi tydligen inte mogna nog att få rösta på vårat favoritparti inom politiken eller köpa alkohol på systembolaget.


På studenten hade rektor Torbjörn ett långt och bra tal om hur vi nu tog steget ut i vuxenlivet.
Innan hade vi bara varit light-vuxna.
Vi hade blivit lobotomerade på det enkla sätt att bli påmind titt som tätt att vi var vuxna och studenten var ett mentalt diplom att visa upp.


Jag vet att det är många komiker pratar om just deras syn på vuxna människor.
Det bästa exemplet är Henrik Schyffert i the 90's- ett försvarstal.
Han säger att när han var liten och fick höra att en 40-årig man skulle komma hem till honom så föreställde han sig en man med hatt, manchesterkostym med lapp på armbågen, röka pipa och bajsade med öppen dörr.
Den synen på vuxenlivet har jag aldrig haft, eftersom min far varken hade lapp på armbågen eller puffa pipa.
Min far har alltid varit en stor förebild för mig hur jag ser på vuxna.

Efter många om och men så fick jag och Dennis våran lägenhet här i Oslo.
Det kändes väldigt vuxet.
Både att bli sambo och ha en lägenhet.
När vi för första gången var ute på IKEA för att köpa möbler så gick jag runt och tänkte:
"Dra mig baklänges, jag är vuxen! Jag är så jävla vuxen."
Jag gick runt i en av Ingvars skapelser och bara rös av tellfredställelse när jag såg poängen bara ramlade in, likt en miljonvinst på en enarmad bandit.
När vi målade om vardagsrummet kände jag samma sak.


När slutar man känna att man är vuxen och bara låter det gå förbi?
Är det när man står på MIO och kikar på soffor i 20.000 kr-klassen och känner att detta är helt rätt?
Bara det.
Detta är helt rätt. Inga vuxenpoäng, bara helt rätt.
Så tror jag nämligen min far gör.
Om han känner att någonting känns rätt, då gör han det, utan att få vuxenpoäng.
Att inte bry sig om att få vuxenpoäng.
På något plan känner jag att jag är vuxen och vill inte ha poäng för det.
Men det är änå enkla saker som att laga mat, bo utan föräldrar, jobba och kissa så det skummar.
Jag kan sitta i kostym på bröllop med helt främmande människor och uppföra mig exemplariskt samtidigt som jag tänker på vad som händer om jag mot all förmodan gjorde helikoptern.


Så kort och gott är jag förmodligen kvar på samma plan som vid studenten.
Jag är vuxen, fast bara i light-version.
I gråskalornas by.
I Ingenmansland.
Which side are you on?