erockbastard

Jag vill inte lämna ut en enskild person i detta inlägg, men den här historien är alldeles för bra att inte berätta om.

Detta inlägg är lika mycket ett minne som information från nära vänner som upplevde detta med mig.

Ni har garanterat hört den förut, men här förevigar jag den.

Känsliga personer varnas.

ps. Jag älskar dig Mårten.

Sommaren mellan nian och ettan.

IFK Falköping tyckte det var en bra idé att slänga iväg ett gäng med hurtiga och målbrottsenvisa grabbar i 15 - 16årsåldern på en fotbollsturnering i Danmark.

Dana Cup i Hjörring.

Föregående år hade vi tagit oss till semifinal, förvisso i b-slutspel, men vi hade ett bra lag o visste att vi kunde gå ganska långt.

Dessvärre var vi i den åldern när alkohol började bli riktigt häftigt.

Ännu mer dessvärre var att Danmark har en åldergräns på detta tillhygge på sexton år.

Dana Cup hade ett stort diskotek som vi hängde på våra lediga kvällar, det vill säga varje kväll.

När vi hade varit där för fjärde gången för att dansa tryckare till det årets sommarplåga Aisha med gangstamysrapparna Outlandisch, så kände vi att vi ville sätta en bra punkt för årets deltagande i Dana Cup med att helt enkelt festa till det lite grann.

Jag, Kim Malmgren, Kujtim Sylejmani, Jakob Björk, Johan Tinnert och Mårten Setterberg satte vårat mål mot Hjörrings stora köpcenter för att inhandla oss lite dryck till kvällen.

Vi köpte med oss lite öl, Bacardi Breezer, lite cider och Kujtim skämdes inte för att smälla på med en kvarting Smirnoff.

Vi gömde vårat inhandlade gods väl inne i en dunge i närheten av vårat camp för att senare återvända med parfym och festsugna tarmar.

Vi började i halvdant tempo för att inte bli för fulla och riskera att komma hem o visa oss berusade inför våra tränare och därmed ställa till med en stor scen.

Inte helt oväntat sket Mårten rätt i hårt i festförbudet och körde på i vanlig ordning.

(Det var på den tiden Mårten var synonymt med snabbhet och livsfarligt skott, inte sprit.)

Efter en viss tidsrymd så visade vi diverse tecken på berusning men det var när Mårten klämmer ur sig "go to the fåårest, there is many cans to pänt" till en pilsnerfarbror i topp notch-åldern.

Kujtim kände att hans blåsa började pressa på så han bad Mårten hålla hans spritflaska medan han utförde sina behov på behörigt avstånd från sina vänner.

När Kujtim kom tillbaka var spritflaskan tom och Mårten mer nöjd än någonsin.

Det är här den delvisa informationen man har fått ta del av i efterhand, efter som jag och Mårten inte höll ihop hela kvällen. Denna information kan delvis vara diktad, men jag ger er den version jag har fått ta del av.

På väg till diskoteket möter vi en man från Nigeria.

Mårten hoppar fram till mannen och börjar ösa komplimanger över honom.

"I love your country" och "I love african football" var två av ett dussintal charmeranade meningar som kom från vår hjälte.

När vi lämnat den afrikanske mannen i fred tar vi stegen mot diskoteket igen.

När vi kommer in så står det ett gäng med killar som dansar i ring runt två blonda talanger.

Mårten tyckte då att det var en bra idé att fatta ett stadigt tag runt den ena killens midja med sina muskulösa armar och börjar hårdjucka mot honom.

Vi insåg snabbt faran och avvärjde en misserabel situation.

Återigen släppte vi Mårten lös innanför diskotekets väggar och han försvann för en stund.

Vi återfann honom längst fram vid scenen där diskotekets skivmästare stod och jazzade plattor. Mårten stod inklämd mellan folkhavet och staketet och viftade med sina byxor som det var det enda han gjort här i livet.

Jag insåg att det var ingen idé att försöka övertala honom att sätta på sig byxorna igen, men de andra grabbarna hade ork att hjälpa honom.
Då hade även resten av laget anlänt till discot.

Vi kom överens att gå o äta lite pizza. Väl på pizzerian så satte sig Mårten ner på staketet som skärmade av borden från rabatten.

Mårten informerade oss om att han behövde vomera och satte sig i den klassiska "spyställningen".

Han gav ifrån sig ett avgrundsvrål medan han försökte få upp diverse ting ur hans mage .

Han avbröt vrålet med att börja sjunga på 50 cents schlagerdänga It's your birthday.

Sen vomerade han.

Han tyckte att smaken i hans mun påminnde om smaken från tidigare införda Bacardi Breezer och skulle promt smaka på sin trottoarkonst.

Detta försök stoppade den stora bonden Tom Jonsson, backklippan o vinnarskallen från Åsle, genom att hålla i hans hår.

När vi väl var hemma och alla kvällens olyckor tycks vara förbrukade så tycker Mårten att karate är helt hans kopp te och visar sina bästa sparkar inför en imponerad publik.

Han slänger sig upp i luften, ligger raklång och får iväg sig ett tämligen tafatt ryck vilket skulle vara en spark och sen, BOOM, 105 kilo Mårten ner i backen.
Den imponerade publiken, vilken bestod av vårat lag, jublade och bad om extra nummer, vilket Mårten gjorde. Efter ha tillfredställt sin publik med ytterligare med tre sparkar så lägger han sig brevid mig och somnar som ett barn.

Detta inlägg kan jag sätta pengar på att Mårten kommer ha invändningar på.

Den diskussionen kommer vi förmodligen ha i husbilen ner till EM.

Då kommer jag tillbringa tre veckor med denna vilda mustang men också med Dennis Ölhävarhjelm som har planer på att köpa vapen nere i tyskland samt Karl Isaksson, ägare av det bekanta utestället källarN och har en alltför liberal syn på falköpingsuttrycket "illevrölsfylla"

Önska mig lycka till, om två veckor är vi nere i Innsbruck och viftar med byxorna.

Cheers!

Minne:

Vindängskolan i Falköping.

En årlig tradition på Vindängen var att åka på Hajk till Broddetorp, någon mil utanför Falköping.

Det bästa med hajken var att det var övernattning.

Eftersom man gick i tvåan så kändes detta fruktansvärt vuxet.

Man fick sova borta utan mor och far, det var nästan lika vuxet som att säga tll någon:

"Spring inte så fort unge man, jag har så ont i knäna."

Hajken på vårterminen började, som vanligt, bra. Vi kom fram till stugorna och börjar bädda upp våra sovsäckar.

För att det inte skulle vara bus i de små stugorna på natten så inkvarterades en lärare i varje stuga.

Där gick våra nattliga planer om ryska posten upp i rök.

Vi hade tur. Vi fick en lärarkandidat i våran stuga.

Jag vill minnas att han heter Jimmy. Jimmy Carlsson.

Min klasskompis Kennys bror.

Han var väldigt trevlig och framför allt rolig jämnfört med andra lärare som till exempel Britt Fyhr som var sångfaschist på Vindängens såkallade torg.

Varje gång det var för mycket liv o rörelse på morgonsamlingarna så började hon, med sin gälla och hemska röst, sjunga :

Jag har stoppat bomull uti örat

För att

det bullrar så.. och så vidare.

Hon gick förövrigt under smeknamnet Brittler.

Åter till hajken.

Vi lekte och hade det väldigt trevligt.

Vi var ute i skogen som riktiga scouter och fick tälja pinnar och äta kottar.

Mitt lilla problem med denna skogsupplevelse var att jag var livrädd.

Jag hade hört på nyheterna någon vecka innan att en aggresiv björn hade attackerat en jägare i Dalarna.

Eftersom jag inte var så bevandrad i det geografiska som 10 åring så kunde jag tro att det låg i närheten.

När vi skulle sova på kvällen är det lite småprat om hockeybilder och dunken ( obs. leken, inte den skattefria.)

När Jimmy säger att vi måste sova så accepterar vi fallet och innan han släcker lampan säger han:

"Sov gott och snarka inte för då kommer björnen och tar er."

Jag blev alldeles kall.

Mitt hjärta började slå hårdare och efter fem sekunder kunde jag inte hålla ut längre.

Jag började störtgråta och målade samtidigt upp en bild där en 7 meter lång björn skulle lemlästa mig under natten.

Denna bild gjorde mig inte mindre gråtfärdig och jag grät som en liten flicka som ramlat av sin trehjuling.

Jimmy förklarade att det inte fanns några björnar i hjärtat av Västergötland.

Jag insisterade på att det faktiskt fanns en aggresiv jävel i närheten.

Han sa att det var flera hundra mil bort och jag blev lite lugnare.

Jag somnade men hade onda drömmar om björnar.

Detta har speglat min rädsla för björnar i nutiden.

När jag fick en utskällning av min chef andra veckan på mitt jobb här i Oslo så höll jag på att göra i byxan.

Han heter Björn och är hårig därefter.

Minne:

Föreningsgården Falköping.

Den som låg mellan blåklints-mandelbloms-och vallmogatan.

I föreningsgården hade man fester, spelade pingis och tjuvsnusade första gången.

Denn röda byggnad kunde man ha mycket roligt i. Men det var inte i föreningsgården man skulle vara.

Det var utanför. Där bor det en stor gräsplätt där man mestandels utfövade brännboll och "bollen i burken."

När man spelade brännboll ville alla vara med tennisoraklet Andreas Karlsson. Han kunde skjuta iväg bollen till PA:s om han ville och trots hans ringa ålder kunde han både äga upp Uddenstig-grabbarna och Daniel Lagergren i brygga med sina monster-skjut-iväg.

Eftersom jag var i yngsta laget och insåg mina brister i dessa två fysiska sporter så nöjde jag mig bra med att sitta på kullen brevid och kika.

En solig sommardag tyckte jag att det var dags att pröva mina vingar.

På dagens schema stod bollen i burken.

Alla var samlade. Uddenstigsen, bröderna Green, Ronnie Sandahl, David Löfgren och alla höjdare.

Eftersom jag utvecklade mina fotbollskunnighet först på senare år så hade jag inte världens bästa skott, men det gjorde inte så mycket, jag skulle ju bara gömma mig o inte låta mig bli tagen först, då var allt lugnt.

Bollen blev ivägsparkad och "tagaren" tror jag var Pelle Wennberg.

Jag springer och gömmer mig i en buske där det är omöjligt att se mig.

Efter ha suttit där, på behörigt avstånd från bollen, ser jag Pelle går förbi mig i busken.

När han är cirkus fem meter bakom mig så tar jag min chans.

Jag skulle befria alla från detta fångenskap som plågat dem i x antal minuter.

Jag springer som aldrig förr med Pelle hack i häl.
Jag målar upp en bild på vägen till bollen hur alla tjejer skulle bli kära i mig när jag befriade alla som satt och torterades på den mjuka kullen.

Jag drömmer mig bort till en VM-final där jag sätter den avgörande straffen och alla vill kyssa mig.

Jag springer och springer, Pelle började knappa in.

Men jag hinner före, jag tar i för allt jag äger och får på ett bra skott.

Nu är jag en hjälte tänkte jag. Alla tjejer kommer vilja ha mig nu.

Jag kunde knappt föreställa mig hur många får-jag-chans-på-dig-brev som skulle ligga i familjen Tappers brevlåda nästkommande morgon.

Tyvärr dog min dröm lika snabbt som den började.

Jag hade dunkat bolljäveln rätt in i ett av tre träd som var i närheten och bollen hade studsat tillbaka till den plats den påbörjade sin resa.

Pelle dunkade mig illa kvickt och jag fick skamsen sätta mig på kullen.

Grädden på moset var att ingen hade blivit dunkade innan jag hade skjutsat iväg bollen.

Därav dubbel skam.

Pelle var inte sen med att dunka ut resten och nästkommande två timmar tillbringade jag med att dunka ut stjärnjournalisten Ronnie Sandahl. Två gånger.

Han är en jävel på att skriva men bollen i burken var inte riktigt hans kopp te.

När jag kommer hem två timmar senare än mamma väntat mig och hon frågar vart jag har varit så bryter jag ihop. Jag förklarade att jag hade blivit "tagare" och hade inte stolthet att lämna leken för en bit mat.

Det dröjde ett bra tag innan jag var med i leken igen.

Och när jag väl var tillbaka så hade tjejerna lämnat kullen och Uddenstigarna flyttat.

Men det höjde verkligen mitt självförtroende att dunka ut ett gäng tioåringar, detta två veckor innan studenten.

Minne:

Årliga volleybollturneringen på Fredriksbergsskolan.

A,B,C och D-klassen i varje årskurs skulle göra upp i sporten där ingen vill ha bollen.

Alla klasser delades in i tre lag och det var ingen hemlighet att alla i A- klassen ville ha Björn och Martin Green i sitt lag, inte bara för att detta var två bollkunniga pojkar, utan för att båda var en halvmeter längre än alla andra.

Ulf- vår gympalärare är en utomordentligt konservativ man och är inte mycket för nya idéer.

Men denna volleybollturnering skulle Ulf verkligen visa vilken punkare han är.

Några veckor innan hade han bjudit upp Centralskolan för att delta i turneringen.

Alla vet att Centrallskolan var Falköpings slanskola.
Socialt missanpassade och samhällets bottennapp.

Dessa skulle komma upp till våran skola och visa sina färdigheter i volleyboll.

Att Ulf ändrade sina principer fanns inte på världskartan. Har det en gång varit så, ska det alltid vara så.

För övrigt var han en aning dryg då han titt som tätt påpekade att det faktiskt var han som målade bilderna som hänger i falköpings badhus, det var han som hittade på namnet Oden Cup samt ritade den fula vikingen denna cup har som maskot, det var han som kom på tävlingen superstar och jag kan ge mig fan på att det var han som sköt Palme och byggde Mount Everest.

Då dagen är kommen för volleybollturneringen så är Centralskolan på plats.

Vi la märke till att en kille satt och lindade in sina armar i bandage,

Vi frågade varför och svaret blev att det inte gör lika ont på armarna om man skyddar dem lite granna.

Jag fick intrycket att allt inte riktigt stod rätt till, han hade inte, som man säger, alla knivar i lådan.

Ett annat bevis på min upptäckande fick jag något år senare när han började samma handbollslag som mig, Isac och Kim.

Mitt under träningen kunde han försvinna och när tränaren frågade vart denna arma pojke var någonstans hörde man :

"Jag är här uppe, jag äter en macka för jag har diabetes!"

Längst upp på läktaren sitter han, tillsammans med sin mor och far och smäller i sig korvmackor som om det var det sista han gjorde här i livet.

Åter till turneringen.

Spelet var igång. Att bjuda upp Centralskolan visade sig vara lika lönlöst som att hoppa fallskärm utan fällskärm.

Det blev inget motstånd för fem öre.

Efter ha slagit laget där mannen med bandaget fanns med 42-1 på matchtiden 15 minuter blev det för mycket för mannen med bandaget.

Han slängde sig in i volleybollnätet och skrek att han skulle ta livet av sig.

Ulf kommer genast till undsättning och ger pojken en stor sked utskällning och en förklaring att volleybollnätet kunde gå sönder.

Vårat lag vann inte, inte heller Centralskolans två snorlama lag.

Men denna dag var en stor vinst för mannen med bandaget.

Han hade nämligen hittat kvinnan i hans liv.

Marie Nilsson. En klasskompis till mig som inte riktigt hade samma idéer om äktenskap som pojken hade.

Han var dödskär i henne och när Falköpingsborna bjöds på marknad så var han inte sen med att leta upp henne.

Marie bad mig och mina vänner om hjälp så jag går fram till Marie o kramar henne.

Då kom pojkens dödsstöt.

"Släpper du inte henne så skickar jag alla mina pokémon på dig"

Då tyckte vi det lät ganska kul, eller ja, det är ju förbaskat kul än idag, men jag har fått ett annat perspektiv på incidenten. Jag vill inte kalla honom förståndshandikappad, för det är han inte. Men han är nog lite efter. Detta är ju självklart väldigt tragiskt och han har faktiskt all min sympati.

Jag vet inte vad han gör idag, men troligen har han en trädgård där han odlar piikatchus och lever gott.
Man måste ju odla fler.