erockbastard

Minne:


Nyår 1995/1996
Om man bodde på antingen Blåklintsgatan, Vallmogatan eller Mandelblomsgatan på Wilhelmsberg i Falköping var det nästan obligatoriskt att fira minst en storhelg i föreningsgården.
Föreningsgården låg strategiskt utplacerad mellan dessa gator och inbjöd bland annat till konferenslokal och sportaktiviteter.

Tyvärr var reklamen för gården lite väl i överkant då konferenslokalen var skrämmande lik en bygdegård med obligatoriska trästolar, plastblommor med tuggummi i krukorna och vaxdukar.
Sportaktiviterterna lämnade också i övrigt att önska när man var beredd på ett gym och möttes av ett pingisbord som ingen hade haft glädje av sen kriget.

Mina föräldrar hade tillsammans med sina vänner bokat in nyår för fest i föreningsgården.
Samtidigt som namnet var skrivet på bokningslistan till festlokalen började min storbror Pär planera att visa sina färdigheter i sång och dans.
Han tillsammans med två tjejer skulle framföra låten Eins Zwei Polizei med det tyska vi-i-femman-bandet Mo-Do.
Eller framföra, mima.
Låten fanns med på Pärs första köpta cd-skiva.
Absolute Dance 6.


Året innan hade vi bevittnat hur David Löfgren och hans kompisar rockat rumpan av hela gården då dom framförde Green Days superhit Basket Case. Jag var mäkta imponerad hur han kunde få ljud ur en gitarr utan strängar.
Det var först några månader senare som jag insåg att David hade bara varit flitig i slöjden och efter ett gediget arbete fått fram någonting som liknade en gitarr. Ljudet var bara på i bakgrunden. Besviken var bara förnamnet. Men populär blev han.


Jag blev genast avundsjuk på min brors idé att bli mammornas favorit och påpekade att jag också ville njuta av publikens jubel och evig ära.
Snäll som min bror är gav han mig en biroll, då han ville agera frontman.
Jag fick synthen.
Hade vi haft en triangel hemma hade jag säkerligen fått ta den.
Men nu hade vi en synth.
En vitgrå synth, inte större än en låda After Eight som legat längst ner i leksakslådan.


Vi övade hemma hos en av tjejerna några gånger.
I vardagsrummet stod Pär och mimade, tjejerna i bakrunden och dansade och jag lite till vänster och plinkade på den lilla synthen.
Det gick fint tyckte jag.
Hur dom andra skötte sig brydde jag mig inte om.
Det var ju dom som skulle göra bort sig i så fall.

Den stora dagen var kommen.
Kvällen till ära hade Pär tagit på sig sina bästa gå-bort-byxor, sin tuffaste t-shirt och terminator-solbrillor.
Tjejerna hade matchande kläder som gick i lila och rosa.
Jag bröt det flashiga mönstret av kläder genom att bära hängslen, en vit skjorta med chockladfläckar och Tintin-frisyr.


När en av föräldrarna underrättade resten av det glada hopkoket av människor att det var dags för uppträde började jag svettas.
Tänk om jag spelade fel?
Skulle alla skratta åt mig?
Efter ungefär en sekunds övervägande av den kommande situatinen började jag, inte helt otippat, att gråta.
Pär sa att jag skulle skärpa mig och inte vara så mesig.
Jag sprang och gömde mig i garderoben.
Pappa kom, tröstade mig och garanterade att ingen skulle skratta åt mig.


Skulle denna längtan efter ryggdunkningar och kommentarer som "Det var ett jäkla ös det där" skulle gå i stöpet bara för att jag hade fått en släng av scenskräck?
Tydligen.
Skamset jag gick bort till borden för att sätta mig med resten av folkmassan som väntade ivrigt på kvällens höjdpunkt.


Framförandet gick felfritt och efter låtens slut kom det applåder och dom häftiga, äldre killarna längst fram busvisslande till och med.
Pär och tjejerna tog emot folkets jubel.
Inte mitt.
Jag satt i hörnet och var butter för att det hade gått så bra för dem, samtidigt som jag grämde mig över vad Pär hade sagt.

Mesig? Jag? Pyttsan.
Han då?
Är det nånting som är mesigt i denna värld så är det väl att mima till tysk techno!?

Minne:

Vintern 1994.
Det är morgonen den 2 februari samma år då Sverige ska genomlida ett straffdrama mot ett gäng rumäner i en fotbollstävling.
Anledningen till att jag minns datumet är att det är min födelsedag.
Jag hade inte välsingnats med en väckarklocka på rummet då jag bara var sju år.
Därav hade jag dålig koll på tiden.

Jag vaknade upp runt 04.30.
När jag slog upp mina ögon insåg jag att årets bästa dag är här.
Samtidigt tänkte jag att mamma och pappa hade glömt att uppvakta mig.
Jag gick ner för trappan, ut i hallen och svängde in i mor och fars sovrum, väcker mor och frågar med gråten i halsen om dom har glömt min födelsedag.

Mamma svarar vänligt men bestämt att så inte var fallet och att klockan behövde bli lite mer innan dom skulle komma med skönsång och frukost på sängen.
Jag fick helt enkelt sova en stund till.

När familjen Tapper senare hade uppvaktat sin mellanpojk så leker jag i den lilla hallen på övervåningen med min "bästa" present.

En radiobil.
En kontroll och en bil.
Jag körde fram och tillbaka i våran lilla hall.
Min lillebror Marin kikade på med stor avundsjuka när hans storebror gick apshit med sin nya leksak.
Han ville också ta del av det roliga.
Han frågar om han får prova och jag avvisar honom med frasen "nej, du har bara sönder den."

Mor och far menar att han kommer hålla bilen vid liv och jag är illa tvungen att lämna ifrån mig kontrollen för chafförbyte.
Bilen stakar sig fram för att sedan få fason på åkandet och köra ner för trappan.
Jag blir förtvivlad men pappa menar att bilen höll.

För skydda min käraste ägodel i form av en racerbil ställde jag upp den på min bokhylla så inte Martin kunde komma åt den.
Hans äckliga bebishänder skulle inte talla på min bil igen.

När jag gick o la mig på kvällen så stod mitt åkdon och kontroll brevid varandra i bokhyllan.
Eftersom elementen stod på för allt smör i småland så blev det ganska varmt i mitt lilla rum.
Jag löste det helt enkelt genom att öppna fönstret.

På natten vaknade jag upp av ett ljud.
Var det häxan från Hans och Greta som hade tagit sig ur boken, som låg på mitt nattduksbord, som jag hade fruktat så länge?
Hade inte mamma tagit ut boken ur rummet som jag bad om, så inte detta skulle uppstå?
Var hon här för att kidnappa mig? Vart hade jag brödet så mina föräldrar kunde hitta mig?
Jag tände lampan fort som attan.
Tystnaden hade aldrig varit större.

Ljudet kom igen. Jag försöker lokalisera ljudet.
Från bokhyllan.
Bilen.
Den rörde på sig!
Jävlar.
En gång till.
Den körde ut från bokhyllan och ner på golvet.
Paniken lät sig inte vänta och jag började gallskrika.


Några månader innan min födelsedag tyckte mina föräldrar att vi skulle ha filmkväll.
Tidningen annonserade en komedi med Björn Skifs.
Strul.
För er som inte sett Strul så börjar filmen med att en pundare rammar ett helt kvarter med en grävmaskin.
Filmkvällen förvandlades snabbt till ett helvetesinferno av panik och pappa fick lugna ner mig i över två timmar med att tydliggöra att det bara var på film.
Resultatet av filmen Strul blev att jag fick sova mellan mamma och pappa i två veckor.


Ungefär samma skrik och panik uppstod nu.

Mor och far var uppe på mitt rum efter en millesekund och undrade vad som har hänt.
"Det spökar för fan", ylar jag förtvivlat.
Jag förklarar att bilen har börjat leva sitt eget liv och att kärran från helvetet skulle ut från mitt rum.
Min storebror Pär förklarade att jag hade glömt att stänga av bilen och kontrollen så när antennerna till vardera sak möttes så började bilen åka.
Vinden från det öppna fönstret hade satt de elektriska känselspröten i gungning så dom kommit i kontakt med varandra.
Jag bad ändå om att mitt lekfordon skulle avvisas från brottsplatsen.

Detta har satt prägel på min vardag.
Jag blir fortfarande harig så fort en bil tutar.
Jag kan inte påstå att jag känner mig som en strateg när jag nu bor vid en av Oslos mest trafikerade gator där tutor är lika obligatoriskt som äldre män säger "billig fylla" och skrockar, när dom provar någonannans glasögon.


Tidsmässigt känns det som jag har betalat priset efter denna incident för 16 år sedan.
Men tydligen så har Gud en annan plan för mig.
Kanske sitter han och väntar på att jag ska se klart Strul för att få större perspektiv.
Kanske så skulle jag inte vara så paranoid om inte hela världen var ute efter mig.
Skulle jag prata med en psykolog skulle hon säga att min rädsla rotar sig i min barndom.
Tro fan det.

Man kan ha en blogg i olika syften.
Vissa visar kläder, andra sminktips, en del skriver om vardagen och jag ordbajsar hejvilt om min barn- och ungdom.
Gemensamma nämnaren för det flesta bloggare är att inte lämna ut sig totalt.
Att man får ha något privat som inte någon vet.
Är man kändisbloggare med flera hundratusen läsare skriver man inte gärna vem man hade samlag med under fredagsnatten. Även om alla läsare vill det.
Är man en anonym bloggare, så kan man skriva det, men det är ingen bra idé.
En del privata saker håller man bäst för sig själv.

Jag har ungefär fyrtio läsare på min blogg. (Tack till er.)
Därför känner jag att jag kan avslöja lite småhemlisar till den lilla skaran folk.

Visst.
Jag har hemligheter som aldrig omvärlden kommer får reda på, i alla fall inte genom bloggen.
Men en liten del av mitt privata kommer jag avslöja nu.
Inte för att skryta, men för att få kontraster på det hela.

Jag varnar er innan, vill ni inte veta, läs inte. Framför allt: Mamma och pappa, läs INTE detta.


I förra veckan var det Peace and Love-festivalen i Borlänge.
Jag och mina vackra vänner åkte upp med sugen i tarmen både efter öl och bra band.
Jag var på samma festival förra året och då blev det öl i överflöd och ett satans håll-i-gång framför scenerna.
I år så kom värmeböljan över Borlänge dagen efter vi anlänt.

Förra årets Erik hade börjat dagen med att hämta en byxvarm pilsner från tältet och satt mig i solstolen för att vara redo för dagen.
Årets Erik vaknade upp, hälsade på min vän Henric som satt med en nyöppnad Carlsberg i näven och säger skål och pockar på att jag ska göra samma sak som honom.
Jag menar att jag måste få lite frukost först.
Tre liter vatten och en baguette senare så hörs ljudet av min första öl som öppnas, då har resten av festivalen redan fyllnat till.


Duscha var inte ett alternativ förra året. "Det är ju festival för fan" var tydligen ett bra argument.
Detta året duschade jag tre gånger på fyra dagar, för hygienen är A och O när det är så varmt ute.


Förra årets Erik ställde sig längst fram och skrek ut texterna till dom band jag håller om hjärtat.
Detta året så stod jag lite längre bak så man slipper "knuffas så mycket."


Jag har, på bara ett år, gått och blivit farbror.

Istället för att i godan tid gå för att få bra plats till världsartisten Jay-Z (varför uttalas det förresten C och inte Zed?) så står jag kvar och klappar takten med en foten till gamla Creedencelåtar tillsammans med John Fogerty och klämmer i extra mycket, som något jävla after-ski-fyllo, i "Have you ever seen the rain".

Farbror.

Efter tre låtar med Jay-Z så går jag tillbaka till campet.
Utanför mitt tält sitter ett större sällskap med ljummen flaggpunch och dalmål.
Förra året hade jag tagit en stol och satt mig.
Detta året gick jag och la mig och vid halv tre ville jag trycka ut huvudet ur tältet och skrika: "Jag försöker faktiskt sova här!"
Jag ville helt enkelt vara pigg dagen efter istället för att vara ute och ränna halva natten.


Det kom lite som en chock.
Jag är farbror.
Jag vill inte ha gaphalsar runt omkring mig när jag dricker öl.
Hellre en lugn pub utan hög musik så man kan konversera, i alla fall innan man blir berusad.

Det var kanske därför jag tog det beslut jag gjorde den där torsdagsnatten i Borlänge 2010.
Mitt undermedvetna skrek efter mer ungdomlig grönska.
Att inte tappa greppet.
Så jag gick in på en studio och beställde en Prins Albert.
Det fick jag också.
Och jag var nöjd.
Jag är nöjd. 


Jag tror det kallas 23-års-kris.

Minne:


Falköping. Juni 1998.


Klumpen i magen från gårdagen hade försvunnit.
Tänk om jag skulle försova mig och missa allting?
Gå i ide i början av juni och inte vakna upp förrän i mitten på juli.
Fast den tanken var ju absurd.

Nervositeten hade släppt när jag vaknade tidigt nästa morgon.
Jag försov mig inte.
Hade varit märkligt om jag sovit ända till klockan tre.
Det hade jag aldrig någosin gjort innan.

Anledningen till nervositeten i den elva-åriga magen var att världsmästerskapen i fotboll skulle ha premiär i vinets fölovade land. Frankrike.
Fotbollsfanatiker som jag och min kära vän Mårten var så var vi placerade framför tv:n nästan varje match.
Fotbollsmatcherna var roliga, men det var mellan matcherna man verkligen njöt av VM.

På vintrarna begravs skolorna i hockeybilder. På sommarhalvåret byttes bilderna med de tandlösa kanadensarna ut mot fingerboards, tamagochis och populära pogs.

Vill minnas att det var en stor diskussion angående dolda budskap som var tryckt på de små, runda plattorna.
Bland annat att en biljardkula med nummer åtta skulle betyda Hitler, eftersom den åttonde bokstaven i alfabetet är H så var det självklart nynazister på pogsförlaget hade varit framme och fifflat med siffermaskinen.

Den andra betydelsen var att samma biljardkula stod för knark eftersom de amerikanska sleazerockarna missbrukat eightballs hela 70-80-talet, som var en blandning av crack och heroin.
För oss på Vindängsskolan betydde eightball:en inget mer än en spelpjäs som man skulle vinna för att fylla upp sitt pogsrör med.

Mårten hade ett album med fotbollsbilder.
Ett unikt album för just detta VM.
Albumet skulle fyllas med idolbilder av fotbollsspelare i klistermärkesversion.
Kan varit därför fotbollsbilder aldrig fick samma genomslag som hockeybilderna.
Hockeybilder kunde man byta, klistermärkena satt fast i albumet.
Man kunde bara kika på dem.
Men det var självklart att man skulle fylla albumet.

Så länge VM höll på, fanns bilderna i affären, sen togs dom bort.
Med en tidsfrist på en månad så kunde familjer se den ihopsparade semesterkassan flyga åt fanders tack vare att sin son skulle fylla ut sitt album med avdankade, revaschsugna rumäner och bollskickliga brassar i klistermärkesformat samtidigt som sluga affärsmän gnuggade sina giriga nävar i smyg.

Men Mårten kände ingen press att skaffa alla bilder.
Och att kika på namnet under en tom lucka fungerade finfint.
Det var namnen vi ville åt.
Våran lek mellan VM-matcherna gick ut på att ta våra mountainbikes från Mårtens hus på Linnégatan och röra oss mot grusplanen som låg vid Mössebergsskolan.
Där stod ett fotbollsmål och egentligen ingenting mer.

När vi anlänt slängde vi cyklarna i gruset och började bläddra i albumet, samtidigt som vi blundande.
I första matchen möter, eh, Kamerun, öuhm... Norge, annonserade Mårten ljudligt.
Mårten gick fram till målet och la ner albumet vid ena stolpen.

Planen var klar från början.
Mårten som var en livsfarlig målspruta i IFKs juniorlag var utespelare medans jag, i egenskap av bollrädd småtjockis agerade målvakt.
Mårten tog även på sig ansvaret som kommentator.
Matcherna avlöste varandra och Mårten påpekade att Brasilien skulle få det svårt att prata sig ur 10-1 förlusten mot Iran på nästa presskonferens.

Även dagarna fortlöpte och strax innan jag skulle med min familj till sommarstugan så spelades avslutningsmatchen: Italien- Brasilien.
Anldeningen var att det var dom två lagen vi kunde mest spelare i så det kunde bli lätt att kommentera namnen samtidigt som han sprang runt så gruset yrde.
När Mårten, på en utspark av italiens målis, gör klart att Donadoni har bollen, lägger han samtidigt upp bollen på volley och skjuter till.
Bollen kommer i en jäkla fart och dyker ner mot målet. Nästan.
Mitt på albumet med alla fotbollsbilder. Under hela den period vi spelat fotboll så hade vi inte ens reflekterat över att albumet var i en danger-zone. Albumet var en söt tjej och bollen var en stor, hungrig haj.

Det blev helt tyst.
Vi rusade fram till den misshandlade katalogen och stirrade som om det vore en god vän som låg på dödsbädden.
Jag tittade upp på Mårten.
Mårten tar bollen och skjuter iväg den med all kraft han besitter och skriker:

"JÄVLA DONADONI!"

Det var den sista matchen för mig och Mårten den fina sommaren 1998.
12 år senare vet inte vad Mårten känner för Italien, men en sak är i alla fall säker:

Donadoni är inte förlåten.