Ett helt land med solsting?

Læser på DN.se att årets sommarplågor ær hær.
I Sverige ær sommaren som en finlandskryssning.
Nær man væl kommit på, båten eller att det ær sommar, så checkar samvetet ut.
Man ifrågasætter ingenting. Bara go with the flow.
Mottaglig før allt.

Nær jag loggar in på facebook ser jag mer æn en handfull personer som rekommenderar "We don't speak americano".
En låt som jag tycker ær bedrøvlig.

De tio årens senaste sommarplågor ser ut såhær:

2009: Promoe: "Svennebanan"
Cidinho & Doca: "Rap Das Armas"
Black Eyed Peas: "I gotta feeling"

2008: Jason Mraz: "Im yours"
DJ Tune featuring Orremannen: "Bag in da box"

2007: Frida: "Dunka mig gul & blå"
Markoolio: "Ingen sommar utan reggae"
Rihanna: "Umbrella"

2006: Basshunter: "Boten Anna"
Elias featuring Frans: "Who's da man"
Gnarls Barkley: "Crazy"
Mange Schmidt - Glassigt

2005: Helena Paparizou: "My number one"
Crazy Frog: "Axel-F"

2004: Nick & the Family: "Hej hej Monika"
Raymond & Maria: "Ingen vill veta var du köpt din tröja"
Haiducii: "Dragostea din tei"

2003: Per Gessle: "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)"

2002: Las Ketchup: "The ketchup song"
Elvis Presley vs. JXL: "A little less conversation"

2001: Daddy Dj: "Daddy Dj"

2000: Thomas Rusiak featuring Teddybears STHLM: "Hiphopper"
Markoolio featuring Arne Hegerfors: "Mera mål!"


Det ær en låt av dessa som jag tycker har varit svænig.
Och det ær Haiduciis dænga.


Årets sommarplågor kommer tydligen bli Stromaes "Alors on danse", Yolanda Be Cool & DCUPs "We no speak americano" och "Natteravn" Rasmus Seebach.
I alla fall om man ska lita på TT Spektra undersøkning.


Jag hoppas att några bra låtar kommer bli sommarplågor.
Som till exempel:

Oskar Linnros- Från och med du.
Ulf Lundell- Nær jag kysser havet (Ær bra mycket mer svænig æn alla Gyllene Tider-låtar som fortfarande plågar oss)

Alla dessa låtar ær danslåtar och nær allt kommer omkring så ær jag faktiskt inte en danskille.
Men det faktiskt inte Markoolio heller. 


Tydligen så kom jag ur helskinnad.

Minne:

Jag gick i trean på lågstadiet.
Hösten var sakta men säkert på väg. Det säkraste tecknet på det var att det vankades höstmarknad.
Hela torget i Falköping radas upp med försäljare som kränger zippotändare och sockervadd.
All möjligt strunt bara för att lura av den yngre generationen sin veckopeng.

Jag och ett större gäng från klass 3 a på Vindängenskolan trampade gemensamt ner till staden på våra femväxlade cyklar efter skolan för att inhandla diverse saker som kunde vara bra att ha under vinterhalvåret.
Mina föräldrar hade lagt skänkt en mindre summa pengar så att jag kunde få köpa lite godis och en dricka.
Och jag hade faktiskt tänkt att köpa det om det inte vore för att jag föll för grupptrycket.

Raporkestern Snook formolerade det så här: "jag var sexfixerad, fast brudar inte existera."
Mer rätt kunde dom inte ha.
Man reflekteradfe inte över sex på samma sätt som man gör nu.
Tacka fan för det.

Ett exempel är föräldrauttrycket; "Har du varit på tjejkalas?" när man hade glömt att stänga gylfen efter det senaste toabesöket.
Instinktivt visste man att när dom orden kommer, så hade man just gylfen öppen.
Man tog tag i dragkedjan, drog upp, sen var det lugnt.

Idag hör man inte det ofta.
Men just att säga så till ett barn känns lite i överkant.
Det menas ju direkt att när man varit på "tjejkalas" då hade man knullat hej-vilt med kalasets gäster, gått därifrån och bara råkat glömma att dra upp gylfen.


I alla fall.
Bröst var intressant.
Det kunde lika väl vara en liten bild i Göteborgsposten från någon nudiststrand i Frankrike på en trind kvinna närmare 60 som någon någon svart-vit Pamela Anderson-bild man hittade utskriven i storebrorsans "hemiga skåp."
Inga kriterier alls.
Bröst som bröst.
Bara det buktade ut så väckte det min uppmärksamhet.

Efter ha avböjt att köpa en zippotändare för 40 bagis av en mustaschprydd man så gick jag till försäljaren brevid.
Man förstod med en gång att han var en av storfräsarna på marknaden.
Det var han som hade the stuff.
Kortlekar med nakna tjejer.
Inte porrkortlek. Nakenkortlek.
Snygga tjejer som visade brösten.

Efter en stunds övervägande om jag skulle köpa den där pepsin som lockade så, eller kortleken med dom nakna tjejerna så beslutade jag mig för att cola fanns hemma.
39 kronor fattigare och 52 bilder rikare kände jag mig både glad och nervös.
Vart i hela småland skulle jag gömma den?

Kanske i min hemliga låda på mitt rum där tidigare en kondom hade legat.
Kondomen som jag våren samma år hade tagit med till skolan för att visa alla i klassen, blåsa upp, smälla och senare blivit skvallrad på till fröken.
Jag blev rosenrasande och låste in mig på toaletten för att undvika en pinsam konflikt med min lärare.

På höstlovet reste jag och min familj till Kanarieöarna.
Även min kortlek fick följa med.
När mamma en kväll kom in i mitt och storebrors rum för att säga godnatt så säger hon till oss att vi måste hålla rent på rummet.

Mamma tittar runt i rummet som under tre dagar präglats av en nioåring och en tolvårings liberala syn på städning.
Sen händer allt väldigt snabbt.
Mamma böjer sig ned, plockar upp mina shorts och ska skaka av dammet.
I rycket flyger bara inte en sjuhelsikes massa damm från mina shorts.
I dammets härliga färd mot bättre ställen flyger även min kortlek ut på golvet.
Mamma plockar upp den, tittar på fodralet och säger att sånt där trams var jag alldeles för liten för att kika på.
Jag kontrade med att det inte var min och att den måste blivit placerad där av någon annan som ville "set me up."
Mamma trodde givetvis inte på mig och slängde den.

Efter den minst sagt pinsamma incidenten så ligger bara min storebror och flinar.
Han hade något på gång, men det skulle visa sig att det inte var till min favör.

När våran familj återkommer till Falköping så dröjer det inte mer än en timme när storebror Pär ropar på mig.
Jag går in i hans rum och märker att han har datorn igång.
Jag har gjort en mail åt dig, säger han.
Jag läser mitt användarnamn och blir förbannad. Jag säger att han genast ska ta bort den, men han menar att det inte går.
Mitt liv var förstört. Hela världen skulle nu få veta att jag gillade bröst.

Jag började gråta och sprang in på mitt rum.
Efter ett tag, när samvetet hittat till Pär, så kommer han in och ber om ursäkt och säger att han har tagit bort den.
Jag torkade tårarna och tackade.

Några år senare fick jag reda på att Pär bara hade mytat i stridens hetta.
Att mailen fanns kvar.
Så nu kan ni tydligen maila mig på : ErotikErik@hotmail.com

Tack Pär.


I´m your first taste of romance.

Minne:

Februari 1995.
Enligt traditionerna var vi iväg.
På väg upp till Sälen för skidsemester.
Familjen Tapper från Falköping och familjen Johansson från Tråvad.
Det var i mitten av februari och lovet kom perfekt efter sex veckors slit i tvåan på Vindängskolan.
Inlämningar, diskussioner och prov las åt sidan för en vecka av ledighet med sport som tydligt tema.

Familjen Johansson och vår familj hade åkt på skidsemester sen urminnes tider.
En vecka i Sälen, Stöten, Branäs, ptja, var som helst, bara det vankades skidåkning.
Efter ha blivit inkvarterade i den myrtätaste stugan i mannaminne så var det dags för kullerbytte-tävling.
Jag, min bror Pär, Sofia som är jämnårig med mig och hennes bror Viktor var de enda tävlande.

Tävlingen avbröts ganska så fort, då Sofia hade missbedömt avståndet mellan henne själv och väggen och mitt i volten råkade dropkicka en flätad korg som hängde på väggen som flög ner på golvet och senare i papperskorgen.

Efter obligatoriska utskällningar av det mildare slaget, både från Björn och Carina och mor och far, om vikten av att respektera andras saker, så satt vi redigt rastlösa i soffan och kikade på någon OS-special på tv:n.

Det kliade verkligen i brallorna.
Inte pga. av myrorna i huset.
Utan av myrorna i kroppen.

Pär och Viktor hade med knapp marginal passerat 10 års-strecket.
Jag och Sofia snittade nätt och jämt 7 jordsnurr.
När korg-incidenten var bortglömd så gick Pär och Viktor ner på bottenvånigen.
Jag och Fia var oförmögna att hitta på egna förslag på lekar, så vi joinade deras crew.
Inte helt otippat så fick vi inte vara med.

Dom hade en extremt viktig match i pingis som inga barn under åtta år fick vara med på.
Det var alltid så.
Var man sju, så var man tvungen att vara åtta.
Var man tio så var man tvungen att vara elva.
Vi missade alla aktiviteter med knappa året, och när det gällde åldersgräns så var det lag.
Vi hade inte åldern inne för att ifrågasätta vem som satte stadgarna för dessa åldergränser heller.

Som två zombies lunkar jag och Sofia runt i huset reda för äventyr.
Men eftersom det var kväll och vi skulle upp tidig så var det snart läggdags.
Men efter tre stora glas coca cola och en åtta-årings adrenalin så hade man såklart andra planer.

Precis innan klockan slog läggdags så kommer det ett rop från våningen under.
Det är våra bröder som pockar på min och Sofias uppmärksamhet.
Glada över att åldersgränsen kanske hade sjunkit ett år sprang vi ner för trappan för att återigen vilja hänga med våra äldre syskon.

När vi når sista trappsteget står Pär och Viktor och ser väldigt luriga ut.
Vi undrar vad som är på gång.
Har någon planterat en pruttkudde under någons huvudkudde?
Var det ett stort snöbollskrig på gång?

Pär tar fram en lila ask från sin ficka.
Jag och Sofia flämtar till.
Läkerol Salvi.
Vårt bästa godis.

Vill ni ha, frågar Viktor.
Vi nickar synkroniserat.
Då måste ni göra en sak först, svarar Pär.
Frågan om vad vårat uppdrag skulle bli för att inkassera en, kanske två, voilsmakande tabletter kom som ett brev på posten.

-Ni måste pussa varandra, viskar dom i kör.

Dilemmat var ett faktum.
Skulle jag pussa Fia för att få smaka dessa ädla halstabletter?
Eller skulle jag dissa förslaget gå och lägga mig och drömma om Läkerol hela natten?
Efter en kort diskussion med Sofia så enades vi.
Vi skulle pussa varandra.

Otrygga och nervösa putar vi med läpparna, för att sedan göra munnen till ett smalt streck precis innan våra munnar möttes.
Vi tittade på varandra med skamsen blick för i nästa stund komma på vad vi har vunnit.
Vi kikade på våra bröder och bad dom langa över vinsten.

Vi bara skojade, ni får inga Läkerol, skriker Pär och Viktor glatt och springer och låser in sig på deras rum.

Och kvar i hallen stod vi.
Jag och Sofia och tittade uppgivet på varandra.
Och när jag tänker efter så skulle jag inte velat ha det annolunda.
Trots av vi blev mer eller mindre tvingade så var det min första puss i livet, med min bästa kompis på en semester i fjällen.

Det var inte vackert, det var bara mysigt.

 


Hyllning till far.

Minne:


Jag tror jag var runt åtta-nio år när pappa kände att det gamla åbäket till bil skulle bytas ut.
Resultatet av uppdateringen blev en Volvo. Såklart.
En röd volvo.
Med kassettbandspelare.
I den förra bilen fanns radio. Det funkade fint för pappa.
För oss också för den delen.

När våran familj skulle åka ner till sommarstugan, kusinerna eller bara runt hörnet så laddade mor om våra freestyles med nya batterier och fick med sig en halv flyttkartong med dåtidens ljudböcker.
Röda kassettband med sagor.
Medföljande böcker med bilder.

Men det revulotionerande för familjen Tapper var i all enkelhet att en inbyggd kassettbandspelare fanns i bilen.
Dessvärre var inte pappa inte särskilt förtjust i varken Knattarns äventyr eller Roligt-på-vägen-bandet, där något halvlamt svar på 80-talets idolvinnare hade valt att mumla någonting om att älgarna demostrerar.

Pappa hade på något vänster lagt beslag på sitt egna kassettband.
Hans band i bilen.
Pappas greatest hits.
Av en och samma orkester.
Sven-Ingvars.

Och där satt man i bilen. Lyckligt ovetandes om att Sven-Ingvars var pure skräp.
Med en leende far som körde bilen samtidigt som han frågade den som satt i passagerarsätet om man "kände den goa takten" samtidigt som han klappade i otakt mot ratten.

Pappa lärde mig att uppskatta dansband.
Mest för att jag inte hade några urvalskriterier på den tiden.
Man tog vad som gavs.
Sven-Ingvars-bandet gick varm i min bandspelare på rummet. Och i pappas spelare i bilen.
Jag kunde varenda låt utantill och sjöng glatt med.

Det var något år senare när pappa ropade från vardagsrummet att jag skulle anmäla min närvaro i tv-soffan.
Jag svarade med att jag hade bättre saker för mig.
Men pappa gav sig inte.
Här ska du få se på en riktig tuffing, ropar pappa triumferande.
Jag gav vika för förslaget och sprang in i vardagsrummet.

Mor och far satt, i vanlig ordning en fredagskväll, och kikade på Sikta mot Stjärnorna.
Ut ur röken kom en svart-vit-målad man med höga platåskor, kedjor och nitar.
Gene Simmons från Kiss.
Inte fan var det han som stog på scenen med Lasse Holm, glatt klappandes, vid sidan.
Men nästan.
Den stora besten på scenen sprutade blod och sträckte ut tungan. Jättelångt.

Jag blev helt frälst. Här var räddningen jag inte hade ropat efter.
Jägaren var Kiss som hade kommit och skar upp vargen Sven-Ingvars mage och släppte ut mig ur dansbandsinfernot.
I den sekunden blev dansband lökigt och hårdrock ballt.

Dagen efter var jag nere på Libergs skivhandel och inkasserade min första skiva någonsin.
Kiss- Alive. Bläddrade i häftet som följde med skivan.
Bilder på explosioner, hårdrockstecken och stora trumset.

Musiken var ju inte fasansfullt bra, men det såg häftigt ut.
Bort med bruna skinnvästar och filtkavajer, här var det nitbälte och smink som gällde.
Skolböckerna pyntades med stora Kissloggor och Paul Stanley-gubbar.
Kiss är bäst och hejbabiriba.

Jag tog med min skiva till fritids där jag och Fredrik Isacsson målade oss i ansiktet med färger och hade uppträde i gympasalen inför en euforisk publik som bestod av två lärare som förmodligen ångrade att dom hade tagit dagens fritidspass, samt tre-fyra elever som medtvingats av lärarna.
Detta skedde mer eller mindre varje eftermiddag de närmsta veckorna.

Helt abrubt tog det slut på våra bejublade framträdanden.
Kanske för att Fredrik var förkyld och inte var i skolan och på så vis tappade vi glöden på våran kometkarriär.
Kanske för att vi tröttnade på låten och inte hade energi att lära oss någon ny.
Jag vill ge mig på att chansa att lärarkåren på Vindängen var måttligt trötta på låten Love it Loud.
Det var ju den enda låten vi kunde.
Eller rättare sagt; Det var den enda låten vi hade hört.

Jag vill härmed tacka min far för han ropade på mig den där kulna vinterkvällen i slutet av 1990-talet.
Hade han inte gjort det hade jag förmodligen berättat om den gången jag stod i Vindängens gymnastiksal, på höjdhoppsmattan, iförd sandaler och manchesterbyxor och framfört "Byns enda blondin."
Det hade bara känts löjligt.

Tack pappa.


erockbastard is not dead.

Håller på att finputsar lite skriverier smo jag snart ska lägga upp på bloggen.
Men tills dess:


 

Jag tror att det kom en droppe när jag såg detta.

 


RSS 2.0