erockbastard

Min kära vän Ola Allansson.


En blandning av Ola och en twistpåse.

Jag tror det kan varit sommaren när vi gick från lilla sexan till stora sjuan när jag tog min cykel, med bakåttramp och bockstyre, från trygga Wilhemsberg till lite mer ruffiga Wilhelmsro i Falköping.
Inte ruffigt i den bemärkelsen att det var dåligt eller fult, snarare tvärtom.
Det var bara outforskad mark, trots att våran gamla skola Vindängen låg i samma område.
Mitt ärende var att "hitta på något" med Jesper "JudN" Petersson.
Har för mig att han stavar med ett "T" men att det uttalas Pettersson.
Kan ha varit med ett "S" också. Skitsamma.


Leka var ett ord som vi slutat använda och "hänga" var grejen.
Cykeln parkerades prydligt på Jespers bakgård så hans föräldrar kunde komma in med bilen på framsidan.
Jag plingar på den Petersson-ianska ringklockan och inifrån hörs en hög röst som annonserar med att jag ska komma in.
Jag kliver på, ser mig om och den Jespers hög röst hörs nu lite bättre och han förklarar att han tillbringar sin tid på övervåningen.


Jag tar mig upp för trappan och där sitter Jesper vid datorn.
Nerhasad i sin kontorsstol, med två snusdosor på skrivbordet av märket Göteborgs rapé.
Den ena med nya friska snus som bara längtade efter att få besöka Jespers överläpp, och den andra för att ha som så kallad "slask".
Jag vill minnas att slaskdosan låg cirkus 20 centimeter längre in, ungefär vid datorns högtalare, med den enkla förklaringen att om Jesper skulle få bråttom så skulle inte misstaget att få med sig fel dosa uppstå.


Vad gör du, frågar jag.
Du måste fan se det här, svarar Jesper.
I datorns dokumentfil "tankat" låg en livevideo med Slipknot.
Jag hade aldrig sett något liknande.
Nio vuxna män med olika masker röjde och skrek på scenen.
Detta kändes nytt och provocerade säkerligen någon så detta var ju ett tåg man inte ville missa.


På den tre minuters videon hade Jesper två best of.
Det ena var när killen med den långa näsan i bandet låtsades som hans näsa var en penis och gjorde obscena gjester med den.
Den andra var när clownen hoppade runt på scenen och fick idén att utföra en gymnastikkonst.
Sagt och gjort; med sin orättvist stora kroppshydda tar han sats och ska slå en volt.
Tanken som måste gått genom hans huvud i stundens hetta måste vara kort och koncist: SKIT.
Entertainern i honom tog överhand och detta straffades med att han landade på nacken.


Aj jävlar, säger jag.
Jesper kunde inte svara för han skrattade så mycket så urinet i hans kropp ville säkerligen ta en genväg bara för att få väta hans jeans.
Bandet Slipknot var upptäckta och vi diggade dem såpass mycket att snacket gick om att vi kanske till och med skulle beställa deras masker från usa.
Just detta dog ganska fort eftersom alla ville ha clownmasken och ingen var i stånd att kompromissa.


Tiden gick och jag upptäckte annan musik.
Slipknot och jag gick åt olika håll och samtidigt började jag tycka mer illa om deras musik.
På gymnasiet existerade inte ens bandet på listorna längre.
Var det någon som tog upp bandet när vi pratade musik så var jag den första som tog fram bågfilen och började såga vid deras fotknölar, samtidigt som jag höll en lång monolog att Slipknot var ett jävla bolibompa-band.
Efter gymnasiet har jag inte ens tänkt på dom.


När jag kom hem från Brasilien för ungefär tre veckor sen så började jag på mitt gamla jobb.
Till min stora glädje har även min vän Mattias fått jobb på stället.
Härromdagen så kom Mattias med en bättre begangnad anläggning så vi kunde dunka på lite härlig musik i bak på lagret.


Idag kom jag gåendes och tyckte att musiken han spelade lät riktigt vettig.
Så jag säger: Detta lät bra, vad är det?
Slipknot, säger Mattias.
Så där stod jag och mentalt svalde min egna ord som luftats från min mun år tidigare.
Det kändes som jag fick ont i kroppen.
Nackpartiet domnade bort och jag blev yr.
Förmodligen som clownen på scenen den gången jag upptäckte bandet.
Vi överlevde, både jag och clownen.
Jag fick svälja min stolthet och clownen fick med all garanti svälja några smärtstillande.
Alla vinner.

Är nu tillbaka i verkligheten i Oslo.
Eller kanske inte riktigt.
Jobb är fortfarande ett önskemål som förhoppningsvis infrias på fredag.

Har haft en sånn jävla bra månad.
Nu är det bara att kirra cash till nästa resa som antingen går till Thailand/Bali eller USA.

Eftersom jag ligger efter med allting (inte för jag varit utomlands, det ligger bara i min natur) så har jag missat småsaker som gör min vardag nu.
Egentligen handlar det bara om fyra låtar.

José Gonsalez - Heartbeats.
Jace Everett - Bad Things
Band of Horses - The Funeral
Barry Crocker - He ain´t heavy, he´s my brother.

Lyssa och njut.

Återkommer med något vettigt inom snar framtid.

Fick även uppleva en usel kombo i helgen:

Finhacka aldrig röd chili för att sedan gå och pinka. Det gör jätteont.