erockbastard

Minne:


Vindängsskolan.
Det blev ett nervöst mumlande i klass 3 A när våran mentor Kristina Friberg meddelade klassen att Falköpings musikskola skulle komma och värva nya medlemmar till deras härliga gemenskap.
Skulle man få provspela? Skulle alla lyssna om man spelade fel? Skulle nån häftig kille i trean gå upp och riva av ett Maiden-solo och på så vis bli ihop med alla tjejer samtidigt?

Tankarna var många.
Man skulle även nu se vilka som sållade sig till vilken "grupp" av människor.
I alla fall i mina ögon.
Det fanns två olika fack man kunde stoppa in människorna i.
Tuffa eller töntar.

De tuffa skulle säkert gå fram till gitarrmajjen, signa upp sig på musikskolans lista över nya medlemmar och visa att man minsann hade kört en hel del hemma på farsans gamla fender.
Man kunde även gå till trumhörnan eller baskillen.
Resten av intrumenten var till för nördar.
Fiol och blockflöjt var pricken över i:et som gav dig ordförandeposten i nördarnas församling.
I mina ögon.

Det fanns även en del instrument som var svåra att definiera.
Jag kunde inte sätta fingret på om det var tufft eller anpassat för byfånar.
Saxofon, trumpet och piano var sådanna instrument.
Piano var lite halvlamt men keyboard kunde vara riktigt tufft.

Jag kände att jag hade min stora chans. Min dröm att bli rockstjärna.
I mina-vänner-böckerna som friskt hade gått runt i klassen kunde man läsa att drömyrket hos tjejerna var höstskötare eller prinsessa.
Killarnas var brandman eller rallyförare.
Jag skulle bli rockstjärna.
Inga tvivel där.
Bara jag skrev upp mig på trumkontraktet skulle Kiss höra av sig omedelbums.
Det var min plan.

Min kompis Magnus spelade gitarr.
Han var ett år äldre och hade några år på nacken med att lira tunggung. Tyvärr så kunde han bara en låt. Smoke on the water med Deep Purple. Introt i alla fall. Alltid något.
Magnus bekant Alex spelade keyboard. Han hade shakat loss i över två år till pianots glada toner.
Där hade jag mitt band.

Jag sprang hem till mor och far och började med att övertala dem att "mitt band" behövde någonstans att repa.
- Ditt band? undrade dom.
- Ja, mitt rockband, svarade jag malligt.

Efter ha avlagt löften som jag sekunder senare skulle bryta hade vi våran alldeles egna replokal.
Familjen Tappers förråd, som var en förlänging av garaget.
Det var nervöst och förväntansfullt den dagen vi ställde in våra instrument i våran splitter nya replokal.
En av pappas kompisar lånade även ut sitt trumset till mig.

-Va roligt att ni startat orkester, sa han.
Jag svarade surt att det inte var en orkester, det var ett rockband.

Vårat tillhåll hade allt.
Flera intrument, en stor affisch på väggen som föreställde Gene Simmons när han sprutade blod och en stor frysbox där mamma förvarade nästan all glass.
När intrumenten var iställda och glassarna i frysen halverats så började vi överlägga vad vårat nya, coola rockband skulle heta.
Av alla förslag i hela världen så vann No Problem.
Det lät fränt och in-your-face-igt.

Jag hade kvar lite röd hårfärg sen sommarens karneval och jag visste att någonstans i garaget hade pappa en stor bit papper som någongång hade varit skydd för vårat balkonggolv när den klumpiga målaren Sigge hade bytt färg på husets panel.
Vi var ivriga med att hänga upp vårat konstverk.
Efter mängder av klet, så kallat elefantbajs, så satt vårat bandnamn på gaderobsdörrarna i vårat förråd.
Mamma sponsrade oss med 25 riksdaler så vi kunde köpa pommac för att fira att Falköpings nästa rockband hade föds.

När jag dagen efter gick in i förrådet möttes jag av fasa då den röda färgen på pappret inte hade torkat och det såg mer ut som Jason Voorhees Hade gått bananer med sin machete än att stans bästa band hade sin kula här.
På rasterna i skolan gick jag malligt runt och förklarade att jag inte kunde vara med på bandyn för jag skulle "köra loss" med bandet senare.

- Ditt band, frågade folk.
- Ja, jag är typ rockstjärna nu, svarade jag.

Jag målade upp stora inre bilder om hur vi skulle göra succé på stadens största musikevenemang Maratonrock.
Kanoner skulle placeras ut och spruta autografer och Ahlgrens bilar och alla skulle älska oss.
Så mycket folk det skulle vara i publiken. Amfiteatern var smockat med folk och folk röjde framför scenen när vi rev av våran hit.

Men om nu No Problem skulle komma någonstans var vi tvungna att öva också.
Det var alla mindre intresserade av.
Vi kunde väl ha vårat band, bli världskändisar utan att spela ?
Och varför hörde aldrig den där sminkade fjollan från Kiss av sig för?
Han måste vara en riktigt surkart.
Inte heller skivbolagshajarna hade nappat på betet vi hade slängt ut.

Det blev aldrig något lir på de stora scenerna för oss.
Vi var musikens Andres Escobar. Vi ville för mycket men grävde vår egen grav.
Killarna hämtade sina dammiga instrument ett år senare.
Vi hade helt enkelt vuxit ifrån varandra.
Men drömmen fanns kvar.

I somras sa en tjej till mig att jag såg häftig ut och frågade om jag var musiker.
Jag svarade med att jag är trummis i ett rockband.
No Problem.

Snart vet vi vilka som ska styra Sverige de närmaste fyra åren.

Efter ha varit ett socialdemokratiskt Sverige ett tag så tröttnade Sverige och med gemensam hand styrde skutan åt höger för fyra år sedan.
Jag kan inte påstå att jag har märkt någon större skillnad mer än att snuset blev dyrt som skam.
Kan också vara att jag bosatt mig i Norge och inte fått smaka på den svenska högern.

Tidningarna har sedan dag ett raljerat om vilka som ska styra Sverige och hur det kommer bli om just deras parti vinner.
Jag har alltid hållt mig i skuggan när denna debatt om politik har kommit upp.

- Vad ska du rösta på? / Vad är du?
- Jag vet inte. / Humanist?

Man kan prata med människor om allting.
Men politik är ett väldigt känsligt ämne.
Det är som ett slag på pungen. Det gör ont med en gång och genast ska mottagaren av första slaget ge igen.
Det väcker mindre känslor hos en person att fråga vilken favvo-ställning är i bingen än att fråga vilket parti man ska rösta på.

- Missionären! Skit i det du!

Men även många skyltar hej-vilt med deras partiprogram och skäms inte för att fläka ut sina politiska åsikter på gator och torg.
Tack fan för det.
Eldsjälar.
Utan åsikter, ingen debatt. Ingen debatt, ingen politik. Ingen politik, inget krångel?

Jag vet inte.
Jag är uselt insatt i politiken.
Jag skäms för det.
Eftersom jag nu efter tre år i Oslo ska jag flytta tillbaka till Sverige, och jag vet inte ens vad min röst betyder för politiken. Vet inte vad min röst betyder för mig.

Jag vet inte vilket parti som kan matcha mig perfekt.
Förmodligen inget.
Förmodligen gör det inte det för någon, men man håller sig till hjärtats röst.
Många hjärtan skriker att blått är flott.
Andra menar att ett hjärta är alltid rött. Med nyanser av grönt numera.

I alla mina 23 år i livet har jag, så länge jag kan minnas, sett/läst/sneglat/blivit förbannad/blivit överraskad över vad politiken har att bjuda på.
I alla mina 23 år har det varit frågan om man är höger eller vänster.
Sossesvin eller borgarbracka.

Men nu har det hänt något otäckt.
Det finns ett tredje val nu också.
Är du sossesvin, borgarbracka eller rasist?
Det är fan skamligt hur ett högerextremistiskt parti kan ens vara ett alternativ 2010.
Jag blir gråtfärdig varje gång jag tänker på att dessa män och kvinnor, som vill slänga ut mångfalden, stänga och låsa dörren.

I en intervju med SDs partiledare Jimmy Åkesson förklarar att att det inte handlar om rasism, utan om att bevara det svenska kulturarvet

"I dagens Sverige lär man ut bosnisk folkdans, istället för svensk dans. Som om bosnisk dans vore finare."

Kanske inte finare men bra mycket roligare än midsommardans med små grodorna.
Sverigedemokraterna är inte demokrati. Det är rasism i fin kostym.
Uppsnofsad för att komma in på finkalas, för att sedan bli snorfull och förstöra hela festen.

- Varför släppte ni in honom?
- Men va fasen, han uppträdde normalt och såg trevlig ut.

Farligt.
Sverige måste vakna.
Har ni inte gjort detta så är det dags nu.

I morgon avgörs Sveriges närmaste fyra år.
Jag har redan röstat.
Om jag är höger eller vänster spelar ingen roll.
Min röst ligger på ett av partierna i riksdagen som tydligt markerar att dom är för demokrati och mot rasism.
Min röst bli i alla fall 1-1 mot en sverigedemokrats röst.

Jag vill inte ha dessa förklädda nazistsympatisörer vid min sida.
Skrämmande många menar att dem inte är tillräckligt insatta i politiken.
Om det inte är något bra på tv så kanske man orkar rösta på vägen hem från Domus.

En blank röst är ingenting.
Du skriker men ingen hör dig.
En röst på ett demokratiskt parti är ett sätt att sätta näven i bröstet på rasismen och säga att den inte är välkommen.

Ni ser. Jag vet ingenting om politik. Jag är uselt insatt och vet inte vilka som vill få bort kärnkraften eller håller vargjakten varmt om hjärtat.
Men det spelar ingen roll.
Det enda jag gör är att gå ner på knä och be till er:

Detta är det viktagaste valet någonsin.
Rösta du också.
Om det är blått som passar dina värderingar i livet, rösta blått.
Om du faller för det rödas budskap, rösta rött.
Allt är okej, bara du inte röstar för rasismen.

Minne:


För att ge mor och far lite mer fritid tillsammans på helgerna så lånade dom ut mig till ett söndagsdagis.
En bra ursäkt för dem att slippa sin snoriga och påfrestande avkomma.
Det var inte så illa som det låter.

Jag var runt 5-6 år och behövde någon som höll koll på mig.
Samtidigt som jag kunde ta lärdom om det skäggiga snillet i morgonrock som bodde i himlen.
Gud.
Kyrkans barntimmar.

Det var precis som ett dagis.
Man kom dit, lekte med dagens bästa kompis, åt frukt, sov en sväng och gömde sig för farhågor i form av den mycket kristna, medelålders, barnälskande dam som man av någon anledning kallde för fröken.
Skillnaden mellan dagis och kyrkans barntimmar var att gudtjänst var inräknat i dagens aktiviteter.
Då gick vi in i ett litet rum, intill lekrummet, för att kika på Guds son som hängde i två pinnar med en vissen midsommarkrans på huvudet uppspikad på väggen.

Jag reflekterade aldrig särskilt mycket på just själva gudstjänsterna.
Jag var där för att lattja med kompisar.
En av mina bästa kompisar för just den dagen blev Emma. (Tjejen som jag några år senare blev ihop med.)
Vi bestämmde att efter vi lekt klart i kyrkan så skulle vi leka hemma hos henne.

Det var vinter och aktiviteter var inte svåra att hitta på.
Efter en snögubbe, ett parti snöbollskrig och otal snöänglar senare enades vi om att det var kallt och att vi skulle börja knalla inåt från Emmas trädgård.

Gångvägen från trädgården in till entrén var en smal passage mellan huset och garaget.
Vintern hade inte bara gjort sig påmind genom en konstant rinnande näsa utan också att snön hade vräkt ner i flera dagar.
Vi gick inåt, men eftersom snön stod upp till låren så blev det en utmaning utöver det vanliga.
Mellan huset och garaget var det säkerligen 60 centimeter snö.
Hade Sagan om ringen-filmerna varit några år tidigare så skulle säkerligen en man uppenbarat sig och skränat ut : YOU SHALL NOT PASS!

Nu var det inte så, utan jag trampade vidare i snön.
Rätt som det var så hörde jag något som brakade till.
Jag stannade upp.
Emma, som gick före mig, stannade upp.
Hon frågade vad det var som lät.
Jag svarade att jag inte hade den blekaste och i nästa steg ramlade jag omkull.

Foten satt fast.
Panikkänslorna kom direkt.
Jag var inte sen med att relatera hela min incident med Ronja Rövardotter.
Hur många gånger hade man inte suttit och skrattat åt de tafatta rumpnissarna när Ronja brakat igenom deras gryt, precis lagom till eftermiddagskaffet?
"Vaffö gör du på detta viset"- orden ekade i mitt huvud.
Karma var inget ord som ännu kommit i kapp mig, men var det någonting som vore riktigt var att jag skulle få smaka på min egen medicin.

Som tur var kom Vilhelmsros egna Birk Borkason till tidig undsättning.
Emma var hos mig inom fem sekunder och hjälpte mig att slingra mig ur denna barnvänliga rävsax.
Efter ha kommit undan med blotta förskräckelsen så upptäcker jag till min förvåning att dödsfällan var ett simpelt bandymål i gatuspelar-size.

Skrattet bubblade i mig när jag till min stora förtret kom på vem som stod som ägare till målet.
Claes. Emmas storebror.
Han var fem år äldre än mig och Emma och två år äldre än min storebror, vilket direkt kvalificerade honom till att utföra en gäng magsopare på mig.
Samtidigt påpekade Emma att Claes förmodligen skulle bli varulv på mig.
Strö lite salt i såren.

Jag hade en bra lösning på problem när jag var mindre.
Spring och gråt. Gärna samtidigt.
Förbipasserande kommer få sympati för det förtvivlade gossebarnet och jag får vuxna på min sida.
Regelrätt fulspel.

Sommaren innan hade jag blivit slagen med en piska av en ung sadist som heter Andreas och sprang hemåt gråtandes. Bara femtio meter därifrån stod en finsk tant som beskådat spektaklet och drog sig inte för att skälla ut Andreas efter noter samtidigt som hon halvhjärtat försökte rycka armen av honom.


Detta var inget undantag.
200 meter. Längsta färden i mitt liv.
Tänk om jag mötte Claes på vägen hem och han nyss kikat i sin spåkula vad som föregick hemma hos honom?
Jag välbehållden hem och dagarna gick.

En dag ringde Claes på våran dörr. Jag fick panik men tog mod till mig att öppna.
Det gick nog två sekunder innan jag bröt ihop och berättade att det var jag som våldsfört mig på hans landhockeymål.
Tårarna bara sprutade och han la handen på min axel och sa att det inte gjorde någonting.

Jag torkade tårarna och log mot honom.
Jag var glad att jag undslapp en smocka i ansiktet.
Men jag var lika glad att fulspelet hade fungerat. Igen.

Minne:


Vindängsskolan i Falköping.
När det ringde för rast så rusade vi ut.
Jag och de andra 11 killarna i klassen.
Flickorna i klassen gick, killarna sprang.

Tjejerna hade, redan som 12-åringar, lärt sig att killar var lite efter i utvecklingen och på så vis gav de dom full befogenhet att kunna kalla oss för omogna och slagord som pucko och dumhuvudet haglade över oss när vi rusade mot våran frihet i form av 20 minuters fotbollslir.

Det var vår och solen sken över fotbollsplanen som låg belägrad bakom skolan.
Vi delades snabbt upp i två lag.
Alla ville vara med Fredrik Kullman.
Han hade tekniken, skottet och precisionen.
Det besvisade han onekligen när han i nian sänkte en annan klasskompis på andra sidan gymnastiksalen med ett skott som placerade sig hyffsat hårt i hennes ansikte.
Eller så hade han en värdelös precision, men en boll i ansiktet eller i krysset var lika bra.

Hamnade man inte i samma lag som Fredrik kunde man räkna med två saker.

1. Att man i så fall hamnade i samma lag som Björn eller Martin.
Tvillingarna som nosade Fredrik i baken om platsen; skolans bästa fotbollsspelare.
Det var en trygghet, så inte laget utan Fredrik skulle vinna med tvåsiffrigt.

2. Att ens hälsenor inte skulle bli dom samma om man mot all förmodan tog ledningen mot Fredriks lag vilket ledde till att han skulle få visa prov på sina glidtacklingskunskaper som han ruvat på i flera år.

Under en match på vårkanten så kommer min granne och vän Ida springades brevid planen.
Eftersom jag ofta agerade målvakt så var jag relativt lätttillgänglig på fotbollsplanen.
Samtidigt ser jag att våran andra klasskompis Emma springer bort till min vän Jakob som har gjort sig hemstad i motståndarnas mål.
Ida smyger upp bakom mål och frågar om Emma får bli ihop med mig.
Man sa så.
Man gick ändå i fyran och var ändå såpass mogen att man lämnat fråga-chans-uttrycket för att ge rum åt det mer mogna "bli ihop".

Absolut, svarar jag.

Varför inte?
Jag var singel och Emma var söt.
När matchen och rasten var slut så sprang jag fram till Jakob och berättade vad som hade hänt.
Jakob svarade med att han också nu kunde titulera sig pojkvän. Emma hade samtidigt frågat om Ida var hans kopp te och han hade, likt mig, svarat ja.
Vi bestämde att vi fyra skulle hooka upp efter skolan för att gå hem till Jakob.

Detta var strategiskt utvalt eftersom Jakob hade fixat ett provisoriskt lås på sin dörr.
Den spartanska lösningen med en blyertspenna låset.
Väl hemma hos honom satt vi i hans säng som pryddes med billakan.
Vi räknade in och sen pussade varandra.
Det dröjde inte länge förrän Ida och Emma började klaga över våran andedräkter.
Tydligen så hade inte spenatsoppa med ägghalvor varit den ultimata lunchen för det schemalagda hånglet.
Jag och Jakob löste det fort.
Pepsodent på toaletten, sen var saken biff.

Sådär fortsatte det i ungefär en vecka.
Under ytterligare en fotbollsmatch kom Ida med det sorgliga meddelandet att Emma gjorde slut.
Förklaring behövdes inte. Hon ville inte leva med mig och det var piano.


Det märkliga var att min förra flickvän kommer till mig bara fem minuter efter vårat smärtsamma slut på en vacker tid tillsammans och frågar om Ida får bli min tjej.
Så indirekt gjorde Emma klart att för mig att Jakob också var singel.
Jag svarade med att jag godtog Ida som min fästmö och samtidigt ser jag även att Jakob inkasserar sitt andra förhållande den veckan.
Vi umgicks som förut, med den lilla skillnaden var att det var ruljans på oss. Vi om några hade varannan vecka-rutinen

I skolböckerna stod det Emma hjärta Erik, med Emma överstruket för att ge plats åt namnet Ida stället.
Ida skulle i sin tur också bli överstruket för att nästkommande vecka lämna plats ått Emmas namn igen.
Sådär höll det också på en tid.

Ida och jag var ihop. Emma kom fram och gjorde slut åt sin vän. Bytte Ida mot Emma och så över till Ida igen.
Det var en naturlig process på skolgården.
Det kunde även komma in gästartister i sammanhanget.
Någon vecka kunde Jakob vara utbytt mot en Fredrik eller en Martin.
Jag var säkerligen också utbytt ett flertal gånger, men det är jag fortfarande lyckligt ovetandes om.

Denna lightversion av swinging slutade abrupt en höstdag i början av femman.
Ida kom och gjorde slut åt Emma. Samtidigt som jag ser Emma som har tagit på sig ansvaret att göra Idas dirty work.
Den lilla skillnaden var att dom inte kom tillbaka.

Så där stod vi, två utblottade män utan flickvänner.
Men inte illa till mods.
Vi hade trots allt haft 36 förhållanden med två tjejer på ett halvår.
Och det var ta mig tusan ett bättre rekord än att vara skolans bästa fotbollsspelare.

Jag har hållit rabalder fram och tillbaka om hurvida jag är vuxen eller ej.
Jag vet aldrig riktigt.
Allt det där med vuxenpoäng och mogna beslut tänkte jag därmed lämna här, eftersom jag redan skrivit om det.
Däremot har jag inte nämnt hur man ser äldre genom ett barns ögon.
Förutom då när jag drog en rip off av Henrik Schyfferts 90's- Ett försvarstal, hur män har lappar på armbågarna på kostymen och bajsade med öppen dörr.


Jag var väl runt fem-sex år.
På Skyttens dagis var det aktiviteter hela tiden.
Med aktiviteter menas att barnen springer runt utomhus och ha fokus på något annat, för att lärarna ska kunna smyga undan för att röka eller kanske oskyldigt flirta med den nya snygga majjen våningen under.
Det var bara fantasin som satte stopp för hur man kunde aktivera sig.

En gång när vaktmästaren Janos, som jag av någon anledning kallde för Anus, hade fixat ett nytt trästaket hade det blivit så kallade stumpar kvar som låg på marken.
Dessa stumpar tog vi med in till fröken, förklarade att man kunde göra små troll för att sedan göra en hel armé av gingertroll med alkoholistnäsa.


Min favoritlek var mamma, pappa, barn.
Inte för att man fick några vidgade privilegier som mor eller far, utan att man kunde skapa sina egna karaktärer.
Det spelade ingen roll om jag fick vara pappa eller barn. Inte mamma heller för den delen, men tjejerna brukade vara ganska snabba med att pixpaxa den rollen.

Huvudsaken var att jag fick vara min drömkaraktär. En idol som bara fanns i min fantasi.
Om jag skulle vara med och leka överhuvudtaget så skulle jag heta Mikael.
Det var mitt favoritnamn.
Jag skulle vara 15 år, ha en cykel med bakåttramp och en spikklubba som svans.
Anledningen till varför jag ville ha svans har sina rötter i var, förutom mamma-pappa-barn-leken, att disosaurier var min bästa lek.
Jag älskade verkligen dinosaurier.


Där hade jag min stora idol. En finnig fjortis med en 18-växlad cykel och någonting som stack ut från baken som närmast kunde beskrivas som en ett redigt bollträ.
Mikael var vuxen för mig.

Han kunde fixa egna bomber som McGyver, ragga på snygga tjejer och slå ner antagonister med arslet.
Jag körde på med Mikael. Han var oslagbar.
Men likt alla andra barn var jag väldigt egoistisk.
Tänk om Mikael hade egna problem som jag inte tog hänsyn till?
Hurvida han var välmående struntade jag i. Bara dom bästa sidorna fick komma fram.

Likt mig växte kanske 10 år äldre Mikael upp.
Vad gör han nu?
Han är väl i runda slängar 33 idag.


Har han gått igenom samma saker som mig och kommer jag hamna i samma bekymmer som honom?
Tänkte han och på Tomas Brolin och isbjörnar när han låg med en vacker tjej för att inte komma för tidigt?
Fick han någongång göra mål i KM i fotboll i Stenstorp och känna samma lycka trots hans enorma svans?

Mikael då? Vad har han sysslat med de två senaste decenierna?
Kommer jag hamna i hans fällor?
Man blir bra nyfiken på vad han har varit ute på för äventyr som har präglat honom.
Har han seglat jorden runt ? Buggat och slagit ner någon med svansen av mistag på Sägenas Hus i Sandhem?
Han kanske har fingerpullat någon annans fru i en beige-blommig hammock och blivit påkommen på en kräftskiva den där varma septembernatten?

Med åren så glömde man bort Mikael.
Nu söker jag honom igen.
Om du läser detta Micke, så kan du väl höra av dig?
Jag saknar dig. Dig och din svans.