erockbastard

Minne:

Fredriksbergsskolan.

Jag gick i sexan.

Första årskullen av sexor på Fredriksberg.

När vi gick i femman på Vindängen fick vi göra två val till Fredriksberg.

Det ena var om man ville gå i en såkallad Profilgrupp.

Denna profilgrupp skulle ha lite svårare matematik, biologi, fysik och kemi.

Ett självklart val för den framtida natureleven.

Ryktet gick även att detta var ett måste om man senare ville komma in på fotbollsgymnasiet i Falköping.

Detta rykte kan jag säga var helt åt helvete.

Jag valde inte profilgrupp, jag fördjupade mig inte i fysik, jag kom in på fotbollsgymnasiet.

Hur fan det gick till är en annan fråga.

Det andra valet var vad man ville ha för inriktning på Elevens val (hette det så?).

Man kunde välja bild, syslöjd, träslöjd, musik, idrott mm.

Jag gjorde valet att känga på med musik.

Eller ja, jag valde idrott, men det gjorde nästan alla andra så lärarna fick omplacera och jag hamnade i musikgruppen.

Dock var inte detta dåligt.

Musik var mitt andra val och musik var kul.

Det skulle iallafall bli kul.

Musiktimmarna med Ingemar på Vindängen var väl ingen hit.

Vi sjöng "jag hade en gång en båt" och "varmkorv-boogie" i kanon.

Funkade, men man ville ha det lite mer seriöst på högstadiet.

Av ganska säkra källor på Fredriksberg hörde vi att musikläraren hette Lasse Blomquist.

Han var genomsnäll och ett musikaliskt geni.

Dessa rykten stämde.

Lasse kunde blåsa "wind of change" på flöjt med näsan och behärskade alla instrumment i salen.

Varje termin tyckte Lasse att det var en bra idé att runda av läsåret med en musikredovisning.

För att kamma hem ett hyffsat bra betyg i framtiden skulle man gärna visa framfötterna och engagera sig så mycket som möjlig.

Jag kan inte skryta med min musikaliska förmåga, men två komp på trummor och lite skönsång kunde jag bidra med.

Jag vill minnas att det var Marcus Conradsson Hjelm och jag som skulle dra vårat strå till stacken och bidra med en sång på musikdagen.

Vi diskuterade fram och tillbaka vilken låt som var en duett och vi skulle kunna göra oss till kungar i aulan för tre minuter.

Till sist kom vi fram till att "känn en doft av kärleken" från filmen Lejonkungen passade oss perfekt.

Vi övade och låten satt ganska fint till sist.

På själva musikdagen fick Marcus kalla fötter och bangade.

Marcus stand-in blev Andreas Brobjer- musikaliskt geni (även han) och skillad ända ut i fingertopparna på att vara oseriös.

Det sägs att Andreas nu bor i Hollywood och är granne med Christina Aguilera. Stämmer det? Någon som vet?

Sak samma.
Det var några minuter kvar till vårat uppträdande och jag satt och skaka av nervositet.

Jag sprang fram till Andreas och frågade en sista gång hur vi skulle lägga upp slutet av sången.

Han svarade att det är jag som sjunger "..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut."

Och sen skulle han ta över.

Vi stod på scen. Det var varmt och obekvämt.

Vi drar igång låten och det var både sött och makabert.

Brobjers röst var len som en klick honung och jag hade lyckan att komma i målbrottet ungefär tio minuter innan förställningen.

Nervositeten avtog ju längre vi kom in i låten och när jag kommer till min huvudline snyftar jag, likt Timon, fram "..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut.."

Alla vet att fortsättningen är "Dom glada dar vi haft tillsammans är utan tvekan slut."

Men Brobjer hade något annat i åtanke.

Hela låten var så jävla vacker fram till detta.

"..och om han nu blir kär ikväll, ja det ser så ut.."

-BÖG!

Inte "dom glada dar" utan "bög".

Publiken började skratta och jag tror inte ens vi avslutade låten.

Men vårat nummer rev iallafall ned mest applåder på hela föreställningen.

Jag fortsatte att sjunga på musikdagarna.

Dock ensam.

Jag litar inte på folk.