erockbastard

För er utomsocknes kan följande inlägg bli ganska tråkigt.

Mycket namn förkommer och det kan lätt bli långtråkigt att läsa om en person man inte känner.

Jag kommer förmodligen dela upp det här i två eller tre delar. Anledningen är att det kan bli långa utläggningar och göra allt i ett kommer bli outhärdligt att läsa.

Jag varnar er för en stor dos av nostalgi.

Här kommer, i väldigt egoistisk rubrik, min fotbollskarriär.

Jag började spela fotboll när jag va sju år.

IFK, p7.

Resan här emellan och tills jag var elva är lika oklara som ointressanta. Så jag hoppar till p11 istället.

Det var dags för cup.

Annelundscupen.

Vi tog vårat stabila lag till Annelunds sporthall för att kamma hem guldet.

Turneringen gick fint.

Strax innan sista gruppspelsmatchen frågar våran tränare Roger om någon behöver gå på toaletten innan matchen.

Nej, svarar alla och vi går ut på planen.

Några minuter in i matchen så reklamerar våran målvakt, Andreas Fürst, att han minsann måste prompt gå på muggen.

Roger frågar om han kan hålla ut en stund till.

Andreas svarar att han inte kan det och Roger börjar bli orolig.

Han kollar runt på bänken.

Han frågar mig om jag vill ställa mig i mål.

Då kändes det som ett nobelt uppdrag.

I nutid är jag helt säker på att han frågade mig bara för att jag var den sämsta utespelaren.

Och visst, någon talang det var jag inte.

Men jag stod i mål och det gick bra. Slutade trea i cupen.

Senare det året fortsatte jag att stå i mål.

Passade mig fint.

Jag slängde mig efter bollar och jag behövde inte springa så mycket. Perfa.

Min far och mor har alltid stöttat mig i mitt fotbollspelande.

Särskilt pappa. Han gav mig alltid små tips och trix om hur jag kunde göra det lättare för mig.

Han berättade att straffområdet var mitt. Bara mitt.

Där ska bara jag vara, hålla rent och snyggt.

Om det blev hörna och jag kunde hoppa upp och greppa bollen skulle jag skrika för fulla muggar "miiiiiiin" eller "taaaaaaaappeeeeeeeeeer".

Detta gjorde jag och det fungerade.

Redan då fanns det någonstans i mitt undermedvetna att jag ska ta allting ett steg längre.

Så jag började skrika helt random också.

Det var match mot något skövdelag.

Det var jämnt och när deras vassa anfallare kom i friläge.

När han kommer springades mot mål, rusar jag mot honom och skriker "ahhhhhhhhhhh" och tar bollen från honom.

Han reaktion kom som ett brev på posten.

Han började storgråta.

Jag hade skrämt skiten ur stackarn.

Han blir förbannad och gastar och skriker på dommaren. "Han skräms ju för fan".

Skövdetränaren fick leda av pojkvaskern från planen.

Där var beviset att det var ett effektivt sätt att "hålla rent och snyggt" i straffområdet.
Skrik som fan bara.

IFK p12.

Lagets stora stjärna hette Martin Jansson. Han var en fantastisk fotbollsspelare och hade han utvecklats likadant som han gjorde under juniorfotbollen hade han nog spelat i de högre divisionerna idag.

Lagets andra stjärna. I alla fall när man tänker tillbaka på det var Andreas "Galta" Karlsson.

Tennisesset som titt som tätt spelade några matcher när tid fanns.

Det var match mot Mullsjö.

Seriens sämsta lag.

Vi ledde våran serie överlägset ( mycket tack av Jansson och att FFK inte var i samma serie )

Martin började målgörnadet och det fortsattes av Fisnik, Alban, Kenny, David och Rudy.

När vi gjorde de första målen utspelades glädjescener men övergick snabbt till bara en hand i luften för att markera "att det var jag som gjorde mål".

När Galta kommer in på planen i andra halvlek får han ett finfint inspel till öppet mål och han rullar lätt in bollen.

En arm i luften kunde räckt, men inte för Galta.

Han springer runt halva planen och viftar händerna upp och ner och skriker "MARADONA".

Han visste hur man skulle visa glädje.

Här rundar jag av för idag.

Som vanligt börjar en berättelse med mycket kuriosa och lite humor men del två kommer förhoppningsvis bli bättre.

Den kommer imorgon.

Då blir det lite mer rockenroll med fulspel och utvisningar.