erockbastard

Vuxenlivet.
Hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte vart jag står här i livet.
När vi började på gymnasiet kände i alla fall jag mig väldigt vuxen.
På ett märkligt sätt så boostade även lärare den illusion att vi 16-åringar var just vuxna (läs:"för i helvete vuxna") när vi hastigt påpekade att läxan blev bortprioriterad för att ett parti biljard hade kommit i vägen.
Men ändå var vi tydligen inte mogna nog att få rösta på vårat favoritparti inom politiken eller köpa alkohol på systembolaget.


På studenten hade rektor Torbjörn ett långt och bra tal om hur vi nu tog steget ut i vuxenlivet.
Innan hade vi bara varit light-vuxna.
Vi hade blivit lobotomerade på det enkla sätt att bli påmind titt som tätt att vi var vuxna och studenten var ett mentalt diplom att visa upp.


Jag vet att det är många komiker pratar om just deras syn på vuxna människor.
Det bästa exemplet är Henrik Schyffert i the 90's- ett försvarstal.
Han säger att när han var liten och fick höra att en 40-årig man skulle komma hem till honom så föreställde han sig en man med hatt, manchesterkostym med lapp på armbågen, röka pipa och bajsade med öppen dörr.
Den synen på vuxenlivet har jag aldrig haft, eftersom min far varken hade lapp på armbågen eller puffa pipa.
Min far har alltid varit en stor förebild för mig hur jag ser på vuxna.

Efter många om och men så fick jag och Dennis våran lägenhet här i Oslo.
Det kändes väldigt vuxet.
Både att bli sambo och ha en lägenhet.
När vi för första gången var ute på IKEA för att köpa möbler så gick jag runt och tänkte:
"Dra mig baklänges, jag är vuxen! Jag är så jävla vuxen."
Jag gick runt i en av Ingvars skapelser och bara rös av tellfredställelse när jag såg poängen bara ramlade in, likt en miljonvinst på en enarmad bandit.
När vi målade om vardagsrummet kände jag samma sak.


När slutar man känna att man är vuxen och bara låter det gå förbi?
Är det när man står på MIO och kikar på soffor i 20.000 kr-klassen och känner att detta är helt rätt?
Bara det.
Detta är helt rätt. Inga vuxenpoäng, bara helt rätt.
Så tror jag nämligen min far gör.
Om han känner att någonting känns rätt, då gör han det, utan att få vuxenpoäng.
Att inte bry sig om att få vuxenpoäng.
På något plan känner jag att jag är vuxen och vill inte ha poäng för det.
Men det är änå enkla saker som att laga mat, bo utan föräldrar, jobba och kissa så det skummar.
Jag kan sitta i kostym på bröllop med helt främmande människor och uppföra mig exemplariskt samtidigt som jag tänker på vad som händer om jag mot all förmodan gjorde helikoptern.


Så kort och gott är jag förmodligen kvar på samma plan som vid studenten.
Jag är vuxen, fast bara i light-version.
I gråskalornas by.
I Ingenmansland.
Which side are you on?