erockbastard

Minne:

Vindängskolan i Falköping.

En årlig tradition på Vindängen var att åka på Hajk till Broddetorp, någon mil utanför Falköping.

Det bästa med hajken var att det var övernattning.

Eftersom man gick i tvåan så kändes detta fruktansvärt vuxet.

Man fick sova borta utan mor och far, det var nästan lika vuxet som att säga tll någon:

"Spring inte så fort unge man, jag har så ont i knäna."

Hajken på vårterminen började, som vanligt, bra. Vi kom fram till stugorna och börjar bädda upp våra sovsäckar.

För att det inte skulle vara bus i de små stugorna på natten så inkvarterades en lärare i varje stuga.

Där gick våra nattliga planer om ryska posten upp i rök.

Vi hade tur. Vi fick en lärarkandidat i våran stuga.

Jag vill minnas att han heter Jimmy. Jimmy Carlsson.

Min klasskompis Kennys bror.

Han var väldigt trevlig och framför allt rolig jämnfört med andra lärare som till exempel Britt Fyhr som var sångfaschist på Vindängens såkallade torg.

Varje gång det var för mycket liv o rörelse på morgonsamlingarna så började hon, med sin gälla och hemska röst, sjunga :

Jag har stoppat bomull uti örat

För att

det bullrar så.. och så vidare.

Hon gick förövrigt under smeknamnet Brittler.

Åter till hajken.

Vi lekte och hade det väldigt trevligt.

Vi var ute i skogen som riktiga scouter och fick tälja pinnar och äta kottar.

Mitt lilla problem med denna skogsupplevelse var att jag var livrädd.

Jag hade hört på nyheterna någon vecka innan att en aggresiv björn hade attackerat en jägare i Dalarna.

Eftersom jag inte var så bevandrad i det geografiska som 10 åring så kunde jag tro att det låg i närheten.

När vi skulle sova på kvällen är det lite småprat om hockeybilder och dunken ( obs. leken, inte den skattefria.)

När Jimmy säger att vi måste sova så accepterar vi fallet och innan han släcker lampan säger han:

"Sov gott och snarka inte för då kommer björnen och tar er."

Jag blev alldeles kall.

Mitt hjärta började slå hårdare och efter fem sekunder kunde jag inte hålla ut längre.

Jag började störtgråta och målade samtidigt upp en bild där en 7 meter lång björn skulle lemlästa mig under natten.

Denna bild gjorde mig inte mindre gråtfärdig och jag grät som en liten flicka som ramlat av sin trehjuling.

Jimmy förklarade att det inte fanns några björnar i hjärtat av Västergötland.

Jag insisterade på att det faktiskt fanns en aggresiv jävel i närheten.

Han sa att det var flera hundra mil bort och jag blev lite lugnare.

Jag somnade men hade onda drömmar om björnar.

Detta har speglat min rädsla för björnar i nutiden.

När jag fick en utskällning av min chef andra veckan på mitt jobb här i Oslo så höll jag på att göra i byxan.

Han heter Björn och är hårig därefter.