Never Forget!

Minne:


Falköping. Juni 1998.


Klumpen i magen från gårdagen hade försvunnit.
Tänk om jag skulle försova mig och missa allting?
Gå i ide i början av juni och inte vakna upp förrän i mitten på juli.
Fast den tanken var ju absurd.

Nervositeten hade släppt när jag vaknade tidigt nästa morgon.
Jag försov mig inte.
Hade varit märkligt om jag sovit ända till klockan tre.
Det hade jag aldrig någosin gjort innan.

Anledningen till nervositeten i den elva-åriga magen var att världsmästerskapen i fotboll skulle ha premiär i vinets fölovade land. Frankrike.
Fotbollsfanatiker som jag och min kära vän Mårten var så var vi placerade framför tv:n nästan varje match.
Fotbollsmatcherna var roliga, men det var mellan matcherna man verkligen njöt av VM.

På vintrarna begravs skolorna i hockeybilder. På sommarhalvåret byttes bilderna med de tandlösa kanadensarna ut mot fingerboards, tamagochis och populära pogs.

Vill minnas att det var en stor diskussion angående dolda budskap som var tryckt på de små, runda plattorna.
Bland annat att en biljardkula med nummer åtta skulle betyda Hitler, eftersom den åttonde bokstaven i alfabetet är H så var det självklart nynazister på pogsförlaget hade varit framme och fifflat med siffermaskinen.

Den andra betydelsen var att samma biljardkula stod för knark eftersom de amerikanska sleazerockarna missbrukat eightballs hela 70-80-talet, som var en blandning av crack och heroin.
För oss på Vindängsskolan betydde eightball:en inget mer än en spelpjäs som man skulle vinna för att fylla upp sitt pogsrör med.

Mårten hade ett album med fotbollsbilder.
Ett unikt album för just detta VM.
Albumet skulle fyllas med idolbilder av fotbollsspelare i klistermärkesversion.
Kan varit därför fotbollsbilder aldrig fick samma genomslag som hockeybilderna.
Hockeybilder kunde man byta, klistermärkena satt fast i albumet.
Man kunde bara kika på dem.
Men det var självklart att man skulle fylla albumet.

Så länge VM höll på, fanns bilderna i affären, sen togs dom bort.
Med en tidsfrist på en månad så kunde familjer se den ihopsparade semesterkassan flyga åt fanders tack vare att sin son skulle fylla ut sitt album med avdankade, revaschsugna rumäner och bollskickliga brassar i klistermärkesformat samtidigt som sluga affärsmän gnuggade sina giriga nävar i smyg.

Men Mårten kände ingen press att skaffa alla bilder.
Och att kika på namnet under en tom lucka fungerade finfint.
Det var namnen vi ville åt.
Våran lek mellan VM-matcherna gick ut på att ta våra mountainbikes från Mårtens hus på Linnégatan och röra oss mot grusplanen som låg vid Mössebergsskolan.
Där stod ett fotbollsmål och egentligen ingenting mer.

När vi anlänt slängde vi cyklarna i gruset och började bläddra i albumet, samtidigt som vi blundande.
I första matchen möter, eh, Kamerun, öuhm... Norge, annonserade Mårten ljudligt.
Mårten gick fram till målet och la ner albumet vid ena stolpen.

Planen var klar från början.
Mårten som var en livsfarlig målspruta i IFKs juniorlag var utespelare medans jag, i egenskap av bollrädd småtjockis agerade målvakt.
Mårten tog även på sig ansvaret som kommentator.
Matcherna avlöste varandra och Mårten påpekade att Brasilien skulle få det svårt att prata sig ur 10-1 förlusten mot Iran på nästa presskonferens.

Även dagarna fortlöpte och strax innan jag skulle med min familj till sommarstugan så spelades avslutningsmatchen: Italien- Brasilien.
Anldeningen var att det var dom två lagen vi kunde mest spelare i så det kunde bli lätt att kommentera namnen samtidigt som han sprang runt så gruset yrde.
När Mårten, på en utspark av italiens målis, gör klart att Donadoni har bollen, lägger han samtidigt upp bollen på volley och skjuter till.
Bollen kommer i en jäkla fart och dyker ner mot målet. Nästan.
Mitt på albumet med alla fotbollsbilder. Under hela den period vi spelat fotboll så hade vi inte ens reflekterat över att albumet var i en danger-zone. Albumet var en söt tjej och bollen var en stor, hungrig haj.

Det blev helt tyst.
Vi rusade fram till den misshandlade katalogen och stirrade som om det vore en god vän som låg på dödsbädden.
Jag tittade upp på Mårten.
Mårten tar bollen och skjuter iväg den med all kraft han besitter och skriker:

"JÄVLA DONADONI!"

Det var den sista matchen för mig och Mårten den fina sommaren 1998.
12 år senare vet inte vad Mårten känner för Italien, men en sak är i alla fall säker:

Donadoni är inte förlåten.


Kommentarer
Postat av: Kim

Underbart på alla sätt och vis!

2010-07-05 @ 22:44:03
Postat av: colbas

kärlek, fotboll och gipskatter

2010-07-06 @ 07:05:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0