erockbastard

Reslusten i min generation har tagit helt nya propotioner.

Eftersom Thailand blev nya Mallorca tämligen fort tappade backpacker-resenärerna intresset att vara på semester med Stieg Larsson-läsande mellanchefer på Koh Lanta och begav sig istället till ställen man knappt kunde uttala.
Drömmen om att göra en Leonardo Di Caprio i The Beach dog ungefär samtidigt som tuk-tuk-båtarna började, likt finlandsfärjor, åka till varenda ö runt om i Thailand som numera var en oas för dykintstruktörer istället för sköna braj-britter.

Nya ställen att upptäcka var tämligen akut och resebyrån Kilroy rotade nog långt ned i fickorna efter nya resmål som varje person över 35 definitivt inte skulle finna attraktiva.
Dagens backpackers åker hellre och andas i ett munskydd i någon sopig stad i Asien än att återigen få uppleva något som fungerade kanon gången innan.

Det är givetvis roligt att det finns människor som ständigt söker nya upptåg och äventyr i livet.
Dock kan jag inte ge en del av denna skara den cred dom förtjänar eftersom dom är så nöjda med att dom valde att semestra på en ödslig strand i Vietnam stället för att vara "Svensson" och ligga på en identisk playa i Thailand med lite mer folk.

Jag kan inte hålla med att man lär sig känna sig själv på ett helt annat sätt genom att resa till en helt främmande plats.
Du lär dig precis lika mycket på en krökresa till Sunny Beach som att vandra i Borneos djungel.
"Akta dig för dom gula grodorna, dom är livsfarliga" är inte helt olikt "Akta dig för dörrvakterna vid Lazur, dom är livsfarliga."

Den värsta sortens backpacker är dom som ska "hitta sig själva" i Indien och får placeras i facket "äventyrslystna" eftersom dom bara bokat en enkelbiljett och åker utan mobiltelefon.
Detta är ofta skrytmånsar som ser sig lite bättre än gemene man.
Vanliga turistmål är ingenting för dem och skrattar åt att kompisarna ska fira nyår på Kanarieöarna.
Efter tre veckor är dom hemma i Sverige igen eftersom att dom har hittat sig själva på en busstoalett med diarré och kommit på att borta är bra men hemma är bäst.

Oavsett hur man än mår när man är ute och reser så brukar det vara en 50/50-resa.
Hälften av tiden är det helt fantastiskt;
Man upplever natursköna landskap som man förmodligen aldrig kommer se igen, man upplever en kultur som är helt olik den i Sverige och man träffar någon galen norrman som man faller för och diskuterar sina framtidsplaner med.
Dessa förhållanden brukar, ledsamt nog, vara slut innan planet landar på svensk mark.
Det är som semesterkläder i Thailand. Man går ut en kväll och njuter av den billiga shoppingen och är helnöjd för att senare komma hem till Sverige och upptäcka att man glidit runt i samma kläder som någon anabolastinn K1-brottare.

Den andra hälften är inte lika bra;

Lika mycket som man måste ge sig på det kulinariska köket, lika lite vill man ha mul-och klövsjukan i efteråt.
Man blir rånad, både på plånbok och njure, det regnar, vännerna bråkar och mañana-kulturen som verkade så charmig innan, gör dig psykiskt instabil.

Jag säger inte att du inte ska ut och resa i världen. Tvärtom. Ut och res. Det är fantastiskt.
Är Lanzarote med all inclusive och Bamseklubb ingenting för dig så är det helt okej.
Men var inte överdrivet nöjd med prestationen att boka en resa till ett ställe varken du eller Tintin hört talas om.