I can't wait to hear you.. Scream!

Minne:


Klass 5 A på Vindängensskolan hade precis förvandlas till klass 6 A på Fredriksbergsskolan.
Högstadiet.
Vi var den första klassen som blev sexor på skolan.
Detta kändes förstås väldigt vuxet, samtidigt som det genererade i ett stort ansvar mot oss själva.
Vi skulle akta oss för niorna, inte skvallra på sjuorna som rökade bakom gympahallen och, i alla fall för min del, hålla lite koll på klädfronten.

Gick man på högstadiet skulle man bete sig som en högstadie-elev.
Någonting som man tydligen skulle göra var att kika på barnförbjudna filmer.
Visst, nakenfilm inräknat, men något som var mer åtråvärt att se var skräck och rysare.

Redan i fjärde klass hade Marie Nilsson berättat handligen för mig i Dockan Dolly.
Jag satt med vidöppna ögon och hoppades in i det sista att inte docktjyven skulle mörda mig sent om natten.
För så var det.
Jag var livrädd för skräckfilmer.
Men trots denna fruktan för filmerna så kände jag en bisarr dragning till dom också.

Några år tidigare hade tv3 den goda smaken att visa sketibyxfilmen När lammen tystnar, på julafton.
Sent visserligen. Men ändå.
Mamma hade tidigt gjort klart för mig att detta var en av de läskigaste filmerna hon någonsin sett.
Pappa kontrade med att The Shining höll honom vaken ett par nätter i rad.
Själv kunde jag bara falla tillbaka på introt av svartkomedin Strul för att bli tårögd, hur skulle då dessa filmer vara?

När jag på julaftonskväll går och lägger mig för att titta på tv så bläddrar jag från kanal 1 till kanal 2 för att sedan bläddra tillbaka till kanal 1 för att backa hela den brusiga vägen från kanal 99 till kanal 13 där Eurosport fanns.
Paniken över att ens bläddra förbi När lammen tystnar gjorde mig vettskrämd. Tänk om Hannibal skulle hinna få ut en näve och slita in mig i tv:n?

Och nu var det dags igen. Jag gick trots allt i sexan och var redo att ta tjuren i hornen.
Jag kom över skräckisen It, av en klasskompis.
När jag kom hem efter skolan stängde jag dörren till mitt rum och slängde på filmen.
Filmen hade inte ens visat förtexterna förrän jag bestämde mig för att öppna dörren.
Bara för säkerhets skull.
Sen kom den klassiska musiken igång. Für Elise.
Jag stängde av. Bums.

Jag gick ner för trappan, in i köket och ringde mina två kompisar Kenny och Kristoffer.
Jag berättade för dom att jag skulle se på film och meddelade tufft att det "är så jävla tråkigt att kolla på film ensam."
När Kenny och Kristoffer satt redo för film i familjen Tappers soffa släppte jag, fult nog, bomben att det var en skäckfilm vi skulle se.
Det dröjde inte länge innan vi kommer överens om att hålla handen när man kollade på skräckfilmer inte var så förkastligt, så vi agerade därefter.

Efter filmen lovade jag mig själv att inte se fler skräckisar.
Inte helt otippat så hamnade jag i en klämd situation och gick med på att se The Blair Witch Project vilket resulterade i en nyvunnen paranoia för häxor.
Sen var det lugnt med rysarfilmer ett bra tag.

Fram tills för några år sedan då jag fick låna rysaren Rec av en vän.
När jag dagen därpå fick frågan om vad jag tyckte om den så ljög jag att det var repor på skivan och jag kom inte längre än en kvart in i filmen.
Jag var helt enkelt för ängslig. Vart var Kenny och Kristoffer? Jag var ensam hemma och kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på den ensam.


Åren rullade på och en ruggig höstkväll tänkte jag att spökstämmningen skulle bli optimal om jag slängde på en skräckfilm.
Jag hittade en som garanterat utlovade kalla kårar. Ond bråd död och kill i maggropen.
Efter tio minuter stängde jag av, tände de flesta lampor i lägenheten och hoppades på att det snart skulle bli ljust igen.
Ola åkte till Oslo nu i eftermiddags.
Och inatt kommer jag sova med lampan tänd.
Bara för säkerhets skull.


Kommentarer
Postat av: Wolwerine

Men att klä ut sig till Freddy Kreuger är helt normalt?! ;D

2010-10-21 @ 14:14:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0