We will never bite our tongues again!

Minne:


1994/1995 någongång.

Vårsolen sken på Blåklintsgatan.
Jag och min bästis Ida hängde ute i kvarteret för att upptäcka nya träd att klättra i.
När vår energi närmat sig Kursk-nivå så brukade vi styra skutan hemåt för att ladda upp med lite mellanmål framför tv:n.
Vi brukade kontrollera vårat blodsockerfall ganska så hyffsat.
Oftast var det runt 16.20 vi brukade nicka åt varandra och gjorde klart för den andre att det var dags att knata hemåt.
Givetvis hade vi tjuvkikat på våra gul-röda Flick-Flack-klockor för att hålla tiden.

Halv fem började nämligen vårat favoritprogram: Junior.
Det förekom även att vi redan vid fyratiden gick hem för att kolla på reprisen av Skilda världar där man alltid möttes av en oresonlig Tom Bovalius eller en martyrgråtande Lillemor.

Men som sagt. Junior var the shit just då.
Junior var egentligen som vilket eftermiddags-barnprogram som helst.
En hurtig programledare i en bedrövligt inredd studio med budgetvarianten på programmets logga som någon trött reklamare knåpat ihop på lunchen med de två ledorden "roligt" och "crazy".

Vad som gjorde detta program unikt var att de lottade ut en resa.
Minns inte riktigt om det var måla-ditt-bästa-hus-teckning- eller en ringa-in-tävling.
I slutet av säsongen lottades i alla fall en resa ut.
Som troget Juniorfan kikade jag på varje avsnitt den säsongen det begav sig och varje avsnitt gjorde programledaren tittarna uppmärksamma på att delta i denna tävling.

Klart man ville ut o resa en sväng, men jag blev tämligen avtänd på när hon sa vart man skulle få resa.
"Vill du vinna en resa till solen, då ska DU anmäla dig till denna tävlingen."

Vem fan ville det, tänkte jag.

Efter en mildare genomgång av solsystemet i skolan hade våran lärare gjort klart och tydligt för oss att det var bra fräs i solen.
Rediga temperaturer som kunde smälta det mesta.
Så vad hade Junior för overkill-raket som skulle kunna skicka upp oss dit?

Det var så sent som i sista programmet som programledaren la sina kort på bordet, visade bluffen och man insåg att man blivit blåst på konfekten via falsk marknadsföring.
Hon hade helt plötsligt ändrat på noterna.

Nu skulle man inte längre till Solen.
Det nya resmålet hette nu Mauritius.
Inte hela världen att man skippade den resan heller, kände jag.
Mauritius låg väl strax intill Merkurius och där var det också förbannat varmt.
Det tog det inte lång tid innan jag fick reda på faktan att dessa två ställen inte låg nästgårds och besvikelsen kom över mig igen.


Lika lurad kände jag mig i somras när min storebror, mer eller mindre, idiotförklarade mig när jag hade bryggt kaffe.
Som barn drack jag kopiösa mängder oboy.
Mamma insåg tidigt att om detta destruktiva beteende skulle hålla på en längre tid skulle min kropp svara med en fetma utan dess like.
Så när jag skopade i oboy för fjärde gången den dagen så säger plötsligt mor:

"Hur mycket oboy ska du egentligen ta?"

Jag menade att det stog tre till fyra rågade skedar.
Hon svarade med att ett rågat mått var när man strök av det översta lagret så bara det som fanns i måttet fanns kvar.
Jag ifrågasatte inte hennes belägg och fick nöja mig med det.

Mor hade dock inte räknat med att jag skulle ta med mig denna tron fram tills jag var 23.
Så när min bror undrade varför det brundassiga kaffet smakade vatten, så fick jag hänvisa till paketet och dess instruktioner. När jag sedan visade var ett rågat mått var, föll allt på plats.


Men jag ska inte klaga över små missar i barndomen.
Jag mår fint och har klarat mig rätt bra ändå.
Idag har jag till exempel kommit in på en bartenderkurs jag inte sökt till samt vunnit en LCD-tv tack vare att jag var besökare nummer 10000 på en hemsida.
Det går bra nu.


Kommentarer
Postat av: Linnea

GILLA!!!

2010-11-04 @ 15:39:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0