erockbastard

Det var sommar.

Det är inte omöjligt att det var samma sommar som fiskmåsen överrumplade mig på klipphällen.

Jag och min storebror Pär satt och tittade på film.

Säkert någon förbjuden actionfilm.

Anledningen till filmtittandet var att det regnade ute och då var det okej att slänga på en rulle tyckte mamma.

Efter filmen så var vi rastlösa och ville ut.

Regnet stod som spön i backen och var mer eller mindre tvunga att hålla oss inomhus.

Pär hade ett förslag på en aktivitet.

Vi kunde gå upp i det dåvarande gästrummet i sommarstugan, lägga ut madrasserna från våningsängarna på golvet och göra stunttrick.

Min första fråga vad var ett stunttrick var.

Pär svarade att i filmer slogs man inte på riktigt, det bara såg ut så.

Sagt och gjort. Madresserna var nedrivna på golvet och det var bara att börja vifta med armarna.

Vi övade in olika rörelser, sparkar och slag, ramlade omkull och kom upp på benen igen.

Tror att våren innan denna sommaren hade Pär installerat Street Fighter 2 på våran dator i störta hemlighet och detta missbrukade jag till in i det sista.

Min favoritgubbe var Blanka, inte för att han var bra utan för han var grön, muskulös och kunde bli elektrisk.

På andra plats kom Dalshim.

Han var en smal indier som var lätt att fuska med.

Med detta i bakhuvudet plus nymatad actionfilm skulle jag och Pär ta över stuntvärlden.

Vi fortsatte hela eftermiddagen med dessa icke fysiska våldsamheter.

När det närmar sig kvällen efter fem-sex timmars övning skulle jag och Pär visa upp våra färdigheter för mamma.

På något vänster trodde vi att hon skulle bli stolt över sina söner när hon såg hur duktiga vi var på att slåss utan att vidröra varandra.

I våran inövade koreografi skulle det börja med att Pär sparkade mot mitt ben som jag hoppade över och jag skulle kontra med en högerslägga.

Det var väl mer eller mindre det stora hela. Resten kunde vi improvosera fram för våran enmannapublik.

Stunden var kommen.

Mamma stod och kikade och jag och Pär skulle göra upp.

På något vänster hade jag glömt bort att Pär skulle börja sparka mot mig.

Så jag skämdes inte för att veva till med min arm, med en riktigt go pendel, rätt över snoken på min kära storebror.

Blodet sprutade.

Pär grät.

Jag var livrädd och lipade jag med.

Jag gömde mig bakom mamma, panikslagen.

Jag skrek och bad om ursäkt.

När man tänker på det i efterhand så ser det faktiskt ganska kul ut när Pär stor med en svullen näsa, blod i halva ansiktet och skriker tillbaka: Det gör inget! Det gör inget!

Pär har alltid varit en barmhärtig själ.

Jag älskar min storebror.