erockbastard

Minne:

Årliga volleybollturneringen på Fredriksbergsskolan.

A,B,C och D-klassen i varje årskurs skulle göra upp i sporten där ingen vill ha bollen.

Alla klasser delades in i tre lag och det var ingen hemlighet att alla i A- klassen ville ha Björn och Martin Green i sitt lag, inte bara för att detta var två bollkunniga pojkar, utan för att båda var en halvmeter längre än alla andra.

Ulf- vår gympalärare är en utomordentligt konservativ man och är inte mycket för nya idéer.

Men denna volleybollturnering skulle Ulf verkligen visa vilken punkare han är.

Några veckor innan hade han bjudit upp Centralskolan för att delta i turneringen.

Alla vet att Centrallskolan var Falköpings slanskola.
Socialt missanpassade och samhällets bottennapp.

Dessa skulle komma upp till våran skola och visa sina färdigheter i volleyboll.

Att Ulf ändrade sina principer fanns inte på världskartan. Har det en gång varit så, ska det alltid vara så.

För övrigt var han en aning dryg då han titt som tätt påpekade att det faktiskt var han som målade bilderna som hänger i falköpings badhus, det var han som hittade på namnet Oden Cup samt ritade den fula vikingen denna cup har som maskot, det var han som kom på tävlingen superstar och jag kan ge mig fan på att det var han som sköt Palme och byggde Mount Everest.

Då dagen är kommen för volleybollturneringen så är Centralskolan på plats.

Vi la märke till att en kille satt och lindade in sina armar i bandage,

Vi frågade varför och svaret blev att det inte gör lika ont på armarna om man skyddar dem lite granna.

Jag fick intrycket att allt inte riktigt stod rätt till, han hade inte, som man säger, alla knivar i lådan.

Ett annat bevis på min upptäckande fick jag något år senare när han började samma handbollslag som mig, Isac och Kim.

Mitt under träningen kunde han försvinna och när tränaren frågade vart denna arma pojke var någonstans hörde man :

"Jag är här uppe, jag äter en macka för jag har diabetes!"

Längst upp på läktaren sitter han, tillsammans med sin mor och far och smäller i sig korvmackor som om det var det sista han gjorde här i livet.

Åter till turneringen.

Spelet var igång. Att bjuda upp Centralskolan visade sig vara lika lönlöst som att hoppa fallskärm utan fällskärm.

Det blev inget motstånd för fem öre.

Efter ha slagit laget där mannen med bandaget fanns med 42-1 på matchtiden 15 minuter blev det för mycket för mannen med bandaget.

Han slängde sig in i volleybollnätet och skrek att han skulle ta livet av sig.

Ulf kommer genast till undsättning och ger pojken en stor sked utskällning och en förklaring att volleybollnätet kunde gå sönder.

Vårat lag vann inte, inte heller Centralskolans två snorlama lag.

Men denna dag var en stor vinst för mannen med bandaget.

Han hade nämligen hittat kvinnan i hans liv.

Marie Nilsson. En klasskompis till mig som inte riktigt hade samma idéer om äktenskap som pojken hade.

Han var dödskär i henne och när Falköpingsborna bjöds på marknad så var han inte sen med att leta upp henne.

Marie bad mig och mina vänner om hjälp så jag går fram till Marie o kramar henne.

Då kom pojkens dödsstöt.

"Släpper du inte henne så skickar jag alla mina pokémon på dig"

Då tyckte vi det lät ganska kul, eller ja, det är ju förbaskat kul än idag, men jag har fått ett annat perspektiv på incidenten. Jag vill inte kalla honom förståndshandikappad, för det är han inte. Men han är nog lite efter. Detta är ju självklart väldigt tragiskt och han har faktiskt all min sympati.

Jag vet inte vad han gör idag, men troligen har han en trädgård där han odlar piikatchus och lever gott.
Man måste ju odla fler.