Blame it on the boogie.

Falköping. Maj någon gång, sent 90-tal.

 

 

Jag hade varit på diskotek innan.

Jag och min käre vapendragare Fredrik Isacsson hade flera gånger dansat oss svettiga till tonerna av Mr. Oizos Flat Beat i Folkets park.

 

 

Det var fredag och återigen dags att kränga på sig sina favoritbyxor som bar samma mönster som skjutglada amerikaner hade i krigsfilmer samt min bästa Anaheim Mighty Ducks-tröja.

När väl kläderna var på och den sista finishen på frillan skulle läggas ringer det.

Det var Fredrik. Han hade, vad jag tror, kräkts flera gånger och var inte alls lika sugen på att skaka sina lurviga längre.

Jag blev bestört. Terminens sista disco höll på att glida mig ur händerna tack vare min väns otajmade vomering.

Inga fler tryckare, inga salta-s och ingen läskande Elvira blåtira på en hel sommar, tänkte jag.

 

 

I all min misär plockade, som vanligt, min kära storebror Pär upp mig från rännstenen.

Han talade om för mig att jag kunde få gå med honom och hans entourage.

Det skulle visa sig att hans gäng enbart bestod av en annan kille, Jon, en oklar pjäs med punkarbrorsor.

Ryktet gick att hans bröder hade snott polisens sirener och sprängt flera brevlådor på påskafton några år tidigare. Inget av det bekräftades under kvällen.

Det som däremot bekräftades var att Jon missar aldrig, ALDRIG ett disco. En riktig partyfyr.

Skit samma.

Kvällen hade räddats.

 

 

Väl i folkets park var det mycket folk.

Armbrytartävlingarna var igång och kiosken hade nog en av sina bättre kvällar.

Tjejerna hade lagt sina väskor i stora högar och stod i en ring och dansade, killarna stod ut med väggarna för att inte tappa någon påhittad coolness.

Alla på discot väntade på samma sak. Tryckarna.

Dom brukade dra igång vid niotiden så vid 20:30 började armbrytningen bli mer ointressant och killarna rörde sig från sittplatserna mot dansgolvet.

 

 

Min bror Pär berättade för mig att han hade något på "G" med Cicci i hans klass, så han skulle bjuda upp henne.

Själv var jag lite för feg för att bjuda upp så jag satte mig på räcket som avskärmade restaurangdelen med dansgolvet.

Lagom till Toni Braxtons Unbreak my heart så kom en söt tjej fram till mig och frågade om vi skulle dansa.

Jag blev svettig i handflatorna men svarade givetvis ja.

Det var ju detta jag var här för.

 

 

Efter två tryckare och en Cuba-cola så kom samma tjej fram igen.

Vi kan kalla henne Karin. (Fast hon heter Annette.)

 

 

Karin/ Annette tog mig lätt i armen och drog med mig ut.

När vi kommit runt ett hörn så frågade hon om hon fick bli ihop med mig.

Lika snabbt som man svarar att man mår bra när någon frågar hur man mår, lika snabbt och självklart svarade jag ja.

Vi gick in igen.

Jag hade en tjej.

En äldre tjej.

Annette var tre år äldre än mig och gick i min brors klass.

 

 

Jag kände mig först tuff och världsvan för att direkt bli nervös och osäker.

Vad skulle jag göra nu? Var det bra nu eller förväntade hon sig något av mig?

Jag gjorde det enda rätta. Jag gick fram till Annette, frågade om vi kunde gå ut en sväng och gick runt samma hörn som en kvart innan.

Jag frågade henne om hon ville bli ihop med mig.

Hon kollade konstigt på mig och svarade ja.

 

 

Då var det fixat, tänkte jag. Mötas på halva vägen, liksom. Nu hade båda frågat och det stod klart att vi var jävligt kära.

När det var dags att runda av för kvällen så sa vi hej då. Ingen puss, ingen kram.

Annette berättade att jag kunde ringa henne, min bror hade telefonlistan över klassen hemma.

 

 

Vi träffades inte på hela sommaren och jag glömde bort att jag skulle ringa.

När hösten kom så var det dags för disco igen.

Denna gången var det min tur att svika Fredrik Isacsson.

Jag hade dragit på mig någon åkomma och fick därmed inte gå på tillställningen för mor och far.

 

 

Några dagar senare kom ett brev.

Ett ljusblått brev med parfymdoft och Skönheten och Odjuret-emblem.

Det var från Annette. Hon berättade att hon inte längre ville ha mig i sitt liv.

Den största och enda anledningen var att jag inte kom på dikot. (Hon skrev så, dikot.)

 

 

Det dröjde inte länge innan min bror berättade att hon och Jon hade blivit ihop.

Det hade jag ju till och med fått bekräftat: Jon missade aldrig, ALDRIG ett disco.


Kommentarer
Postat av: David

HA HA HA! MÖCKE BRA! Fortsätt för-i-fan!

2012-05-31 @ 21:55:49
URL: http://staygreat.se
Postat av: Ellen

Jag gillar!

2012-06-04 @ 13:14:02
URL: http://novellen.tumblr.com
Postat av: Ella

Läst två gånger,med månader emellan, fortfarande så grymt bra! Du är kanon Erik!

2012-08-26 @ 17:22:21
Postat av: Henke

Störtskönt Erik! Så grymt bra:)

2012-09-03 @ 19:08:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0