erockbastard

Minne:


För att ge mor och far lite mer fritid tillsammans på helgerna så lånade dom ut mig till ett söndagsdagis.
En bra ursäkt för dem att slippa sin snoriga och påfrestande avkomma.
Det var inte så illa som det låter.

Jag var runt 5-6 år och behövde någon som höll koll på mig.
Samtidigt som jag kunde ta lärdom om det skäggiga snillet i morgonrock som bodde i himlen.
Gud.
Kyrkans barntimmar.

Det var precis som ett dagis.
Man kom dit, lekte med dagens bästa kompis, åt frukt, sov en sväng och gömde sig för farhågor i form av den mycket kristna, medelålders, barnälskande dam som man av någon anledning kallde för fröken.
Skillnaden mellan dagis och kyrkans barntimmar var att gudtjänst var inräknat i dagens aktiviteter.
Då gick vi in i ett litet rum, intill lekrummet, för att kika på Guds son som hängde i två pinnar med en vissen midsommarkrans på huvudet uppspikad på väggen.

Jag reflekterade aldrig särskilt mycket på just själva gudstjänsterna.
Jag var där för att lattja med kompisar.
En av mina bästa kompisar för just den dagen blev Emma. (Tjejen som jag några år senare blev ihop med.)
Vi bestämmde att efter vi lekt klart i kyrkan så skulle vi leka hemma hos henne.

Det var vinter och aktiviteter var inte svåra att hitta på.
Efter en snögubbe, ett parti snöbollskrig och otal snöänglar senare enades vi om att det var kallt och att vi skulle börja knalla inåt från Emmas trädgård.

Gångvägen från trädgården in till entrén var en smal passage mellan huset och garaget.
Vintern hade inte bara gjort sig påmind genom en konstant rinnande näsa utan också att snön hade vräkt ner i flera dagar.
Vi gick inåt, men eftersom snön stod upp till låren så blev det en utmaning utöver det vanliga.
Mellan huset och garaget var det säkerligen 60 centimeter snö.
Hade Sagan om ringen-filmerna varit några år tidigare så skulle säkerligen en man uppenbarat sig och skränat ut : YOU SHALL NOT PASS!

Nu var det inte så, utan jag trampade vidare i snön.
Rätt som det var så hörde jag något som brakade till.
Jag stannade upp.
Emma, som gick före mig, stannade upp.
Hon frågade vad det var som lät.
Jag svarade att jag inte hade den blekaste och i nästa steg ramlade jag omkull.

Foten satt fast.
Panikkänslorna kom direkt.
Jag var inte sen med att relatera hela min incident med Ronja Rövardotter.
Hur många gånger hade man inte suttit och skrattat åt de tafatta rumpnissarna när Ronja brakat igenom deras gryt, precis lagom till eftermiddagskaffet?
"Vaffö gör du på detta viset"- orden ekade i mitt huvud.
Karma var inget ord som ännu kommit i kapp mig, men var det någonting som vore riktigt var att jag skulle få smaka på min egen medicin.

Som tur var kom Vilhelmsros egna Birk Borkason till tidig undsättning.
Emma var hos mig inom fem sekunder och hjälpte mig att slingra mig ur denna barnvänliga rävsax.
Efter ha kommit undan med blotta förskräckelsen så upptäcker jag till min förvåning att dödsfällan var ett simpelt bandymål i gatuspelar-size.

Skrattet bubblade i mig när jag till min stora förtret kom på vem som stod som ägare till målet.
Claes. Emmas storebror.
Han var fem år äldre än mig och Emma och två år äldre än min storebror, vilket direkt kvalificerade honom till att utföra en gäng magsopare på mig.
Samtidigt påpekade Emma att Claes förmodligen skulle bli varulv på mig.
Strö lite salt i såren.

Jag hade en bra lösning på problem när jag var mindre.
Spring och gråt. Gärna samtidigt.
Förbipasserande kommer få sympati för det förtvivlade gossebarnet och jag får vuxna på min sida.
Regelrätt fulspel.

Sommaren innan hade jag blivit slagen med en piska av en ung sadist som heter Andreas och sprang hemåt gråtandes. Bara femtio meter därifrån stod en finsk tant som beskådat spektaklet och drog sig inte för att skälla ut Andreas efter noter samtidigt som hon halvhjärtat försökte rycka armen av honom.


Detta var inget undantag.
200 meter. Längsta färden i mitt liv.
Tänk om jag mötte Claes på vägen hem och han nyss kikat i sin spåkula vad som föregick hemma hos honom?
Jag välbehållden hem och dagarna gick.

En dag ringde Claes på våran dörr. Jag fick panik men tog mod till mig att öppna.
Det gick nog två sekunder innan jag bröt ihop och berättade att det var jag som våldsfört mig på hans landhockeymål.
Tårarna bara sprutade och han la handen på min axel och sa att det inte gjorde någonting.

Jag torkade tårarna och log mot honom.
Jag var glad att jag undslapp en smocka i ansiktet.
Men jag var lika glad att fulspelet hade fungerat. Igen.