Fylletransport
Minne:
Jag gick nog i sjuan. Kanske åttan.
Jag hade druckit någongång innan, men då resulterade det i den tidigare berättade fjortisfyllan som resulterade i stöld av fotbollströjor och en vomerande vän.
Denna gången tänkte jag att det var allvar.
Det var påskafton och alla i Falköping var laddade för fest. I allafall dom som kom in någonstans. Det var på den tiden Dagny´s i Falköping fortfarande satsade på 16-års disco. Mor och far skulle även till sommarstugan så jag kunde komma hem dragen utan att bli påkommen i hallen och bli kallad pilsergubbe.
Jag frågade en bekant om denne ville köpa ut åt mig. En kvarting. Denne svarade med att det kunde ske på ett vilkor. Att jag lovade att inte dricka upp allt på samma kväll.
Nej, för fan, svarar jag kaxigt.
Detta var även tiden i mitt liv när jag var medlem av revygruppen Play som veckorna innan hade avslutat fyra föreställningar på stadsteatern plus hårt slit i åtta månader.
Vem om inte jag skulle få festa till det lite?
Kvällen var kommen och förväntningarna var på topp. Jag och en gammal fotbollskompis tog våran sprit och begav oss till dennes flickvän för hon hade så kallat FF. Grymt.
Jag hade ju lärt mig från första gången jag festade, att coca cola inte var något att hänga i granen när det skulle spädas ut med brännvin special. Så jag tog ett nytt, mycket vidrigare, groggvirke till audition för min fortsatta karriär inom spritförtäringen, Del Monte Apelsinjuice. En screwdriver. En av de värsta drinkarna som finns.
Sak samma, jag var lyckligt ovetandes om att apelsinjuice och sprit smakade fjärt tillsammans och jag ville ju bli full för andra gången i mitt liv. Under kvällens gång kände jag hur vuxen jag kände mig med groggen i högsta hugg och ett alkoholskratt nära.
Jag hade en väldigt trevlig stund innan jag insåg att jag befann mig på dansgolvet nere på Underbar, ett väldigt glorifierat namn på Dagny´s sunkiga källarlokal. Att jag dansar är ett säkert tecken nu för tiden att jag är bra i gasen.
Att jag då dansade helt ensam på det vidöppna dansgolvet visade väl att spriten gjorde lite vad den ville i min kropp.
16-års diskoteket på Dagny´s brukade alltid dra full hus, enligt ryktena. Jag var bara femton och undrade vart fan allt folk var någonstans. Föklaringen löd att klockan bara var 21.15 och gästerna brukar inte droppa in förrän vid 22.30. Då kände jag ett lättare tryck mot halsen. Magen gjorde revolt och jag var tvungen att rusa ner mot toaletterna nere i källarn. Där bosatte jag mig ungefär fram till tolvslaget, då en vakt väckte mig och sa till mig att jag var tvungen att gå ut o få lite luft. Visst, säger jag, och går med vakten ut. Jag sätter på en trottoarkant mitt emot Dagny´s- det vill säga mopedmustaschernas Mecca- raggarparkeringen i Falköping.
Ute på promenad är David Andersson och Kim Malmgren. Dom lägger märke till att allt inte är som det ska.
De två matroserna går fram till mig och undrar hur det är med mig. Jag vet inte vad jag svarar, men lägger märke till att två andra gestalter har börjat närma sig.
Lennart Winroth och Annika Bivesjö.
Skräcken bland alla olagligt fulla ungdomar i Falköping.
Fältassistenterna Lennart och Annika.
Fast det var ju lugnt tänkte jag, Lennart hade ju hjälp oss med revyn, och han är väl en schysst mään när man är full.
Just då tyckte jag att han var förjävla elak. Lennart sa att han skulle ringa farsan och berätta att jag var pruttfull och satt i baksätet i hans bil. Han frågade om jag kunde pappas nummer utantill, jag sa att jag kunde det. Jag försökte fejka numret så han kom till någon annan. Gick sådär.
Jag insåg till sist att jag var en slagen hjälte och gav fältarna numret. När inte farsan svarade på sin mobil vid halv ett på söndagsmorgonen så tog fältarna beslutet att helt enkelt köra mig hem. När vi kom fram gick Annika ur och knackade på dörren, ingen öppnade.
Morsan o farsan var i sommarstugan och om dom bara släppte av mig kunde jag förklara bort mig när mor o far kom hem dagen efter.
INTE DÅ.
Annika kom tillbaka till bilen, jag berättade att mina päron var i kungshamn, hon informerade i sin tur att hon visste att jag var kompis med Emil Svarén. Kort o gott, vi styrde båten mot Kappellsgatan där Emils föräldrar Marianne och Åke tog emot en helt förstörd - rödgråten, nerspydd och grisfull- Erik med öppna armar. Emil var inte ens hemma.
Dagen efter förklarade jag för mamma och pappa att det var en fuling till pislnergubbe som jag aldrig sett förut köpt ut ett sixpack 3.5or till mig.
Dom köpte det. Score!
Jag gick nog i sjuan. Kanske åttan.
Jag hade druckit någongång innan, men då resulterade det i den tidigare berättade fjortisfyllan som resulterade i stöld av fotbollströjor och en vomerande vän.
Denna gången tänkte jag att det var allvar.
Det var påskafton och alla i Falköping var laddade för fest. I allafall dom som kom in någonstans. Det var på den tiden Dagny´s i Falköping fortfarande satsade på 16-års disco. Mor och far skulle även till sommarstugan så jag kunde komma hem dragen utan att bli påkommen i hallen och bli kallad pilsergubbe.
Jag frågade en bekant om denne ville köpa ut åt mig. En kvarting. Denne svarade med att det kunde ske på ett vilkor. Att jag lovade att inte dricka upp allt på samma kväll.
Nej, för fan, svarar jag kaxigt.
Detta var även tiden i mitt liv när jag var medlem av revygruppen Play som veckorna innan hade avslutat fyra föreställningar på stadsteatern plus hårt slit i åtta månader.
Vem om inte jag skulle få festa till det lite?
Kvällen var kommen och förväntningarna var på topp. Jag och en gammal fotbollskompis tog våran sprit och begav oss till dennes flickvän för hon hade så kallat FF. Grymt.
Jag hade ju lärt mig från första gången jag festade, att coca cola inte var något att hänga i granen när det skulle spädas ut med brännvin special. Så jag tog ett nytt, mycket vidrigare, groggvirke till audition för min fortsatta karriär inom spritförtäringen, Del Monte Apelsinjuice. En screwdriver. En av de värsta drinkarna som finns.
Sak samma, jag var lyckligt ovetandes om att apelsinjuice och sprit smakade fjärt tillsammans och jag ville ju bli full för andra gången i mitt liv. Under kvällens gång kände jag hur vuxen jag kände mig med groggen i högsta hugg och ett alkoholskratt nära.
Jag hade en väldigt trevlig stund innan jag insåg att jag befann mig på dansgolvet nere på Underbar, ett väldigt glorifierat namn på Dagny´s sunkiga källarlokal. Att jag dansar är ett säkert tecken nu för tiden att jag är bra i gasen.
Att jag då dansade helt ensam på det vidöppna dansgolvet visade väl att spriten gjorde lite vad den ville i min kropp.
16-års diskoteket på Dagny´s brukade alltid dra full hus, enligt ryktena. Jag var bara femton och undrade vart fan allt folk var någonstans. Föklaringen löd att klockan bara var 21.15 och gästerna brukar inte droppa in förrän vid 22.30. Då kände jag ett lättare tryck mot halsen. Magen gjorde revolt och jag var tvungen att rusa ner mot toaletterna nere i källarn. Där bosatte jag mig ungefär fram till tolvslaget, då en vakt väckte mig och sa till mig att jag var tvungen att gå ut o få lite luft. Visst, säger jag, och går med vakten ut. Jag sätter på en trottoarkant mitt emot Dagny´s- det vill säga mopedmustaschernas Mecca- raggarparkeringen i Falköping.
Ute på promenad är David Andersson och Kim Malmgren. Dom lägger märke till att allt inte är som det ska.
De två matroserna går fram till mig och undrar hur det är med mig. Jag vet inte vad jag svarar, men lägger märke till att två andra gestalter har börjat närma sig.
Lennart Winroth och Annika Bivesjö.
Skräcken bland alla olagligt fulla ungdomar i Falköping.
Fältassistenterna Lennart och Annika.
Fast det var ju lugnt tänkte jag, Lennart hade ju hjälp oss med revyn, och han är väl en schysst mään när man är full.
Just då tyckte jag att han var förjävla elak. Lennart sa att han skulle ringa farsan och berätta att jag var pruttfull och satt i baksätet i hans bil. Han frågade om jag kunde pappas nummer utantill, jag sa att jag kunde det. Jag försökte fejka numret så han kom till någon annan. Gick sådär.
Jag insåg till sist att jag var en slagen hjälte och gav fältarna numret. När inte farsan svarade på sin mobil vid halv ett på söndagsmorgonen så tog fältarna beslutet att helt enkelt köra mig hem. När vi kom fram gick Annika ur och knackade på dörren, ingen öppnade.
Morsan o farsan var i sommarstugan och om dom bara släppte av mig kunde jag förklara bort mig när mor o far kom hem dagen efter.
INTE DÅ.
Annika kom tillbaka till bilen, jag berättade att mina päron var i kungshamn, hon informerade i sin tur att hon visste att jag var kompis med Emil Svarén. Kort o gott, vi styrde båten mot Kappellsgatan där Emils föräldrar Marianne och Åke tog emot en helt förstörd - rödgråten, nerspydd och grisfull- Erik med öppna armar. Emil var inte ens hemma.
Dagen efter förklarade jag för mamma och pappa att det var en fuling till pislnergubbe som jag aldrig sett förut köpt ut ett sixpack 3.5or till mig.
Dom köpte det. Score!
Kommentarer
Postat av: Kalle
Detta är guld Erik!
Postat av: Bekanten...
Hmm...Tack så mycket!
Trackback
